onsdag 26 november 2014

Måste England betala eller inte?

Inte mycket nytt har tillkommit om det jag skrev nedan under rubriken Fler problem för Cameron??  Emellertid skriver i dag Die Presse litet mera explicit: Europaparlamentet förkastade in tisdags förslaget till ett snabbförfarande som skulle ge London möjlighet att erlägga sin uppräkning av EU-avgiften "på avbetalning." Nu måste Storbritannien betala hela beloppet den 1/12 skriver tidningen. Det var ju just detta som framkallade Camerons vredesutbrott tidigare (se min text David throws a tantrum).

Men bäst att trots allt ta det hela med en nypa salt. Märkligt nog verkar nyheten i denna form endast finnas i österrikisk press. Såvitt jag kan finna ingenting från England, de europeiska nyhetsportalerna eller EU-parlamentet. Däremot rapporteras om en irriterad reaktion över att ingen överenskommelse träffats i rådet om budgeten för 2015 eller om medel för obetalda räkningar. ˮWe cannot understand how the Council can have spent so much more time on dealing with its own problem [i.e. redistributing member states’ GNI-based contributions] than on delivering a budget for the EU as a wholeˮ  säger parlamentets rapportör för budgetfrågor. Irritationen är påtaglig.

Men det finns troligen en rationell förklaring för finansministrarnas annars obegripliga sölande och brist på kompromissvilja. Kommer man inte överens om en budget för 2015 kommer EU månad för månad få en tolftedel av budgetbeloppet för 2014. Det skulle i och för sig innebära en viss besparing för de nationella budgeterna.

EU:s ministerråd är inte längre ett samarbetsforum utan en nationalistisk huggsexa. Det är inte utan att man frestas att instämma med Guds ställföreträdare på jorden som i sitt tal inför parlamentet bl.a. menade att "The great ideas which once inspired Europe seem to have lost their attraction, only to be replaced by the bureaucratic technicalities of its institutions,"

Orsaken till allt detta är naturligtvis det fundamentala paradigmskifte i ekonomisk politik som skedde genom det allmänna accepterandet av Reagan/Thatcherdoktrinen och som i Sverige fått sitt uttryck i Borg/Anderssons krona-för-kronafars. Det stora dramat som svensk buskteater.

tisdag 25 november 2014

Fler problem för Cameron??

Breaking news: Enligt ett par tidningsartiklar skulle Europaparlamentet idag ha förkastat den avbetalningsplan för de brittiska reviderade betalningarna till EU-budgeten som Rådets finansministrar tidigare kommit överens om.  Det vore ju en sensation som säkert skulle få biverkningar. Emellertid förefaller uppgiften enbart komma från en österrikiske ledamot Paul Rübig (ÖVP) och har inte bekräftats från annat håll när detta skrivs.

Bäst alltså att ta det med en nypa salt eller så. Finansministrarna sammanträder f.ö.den 17/12 för att försöka komma överens om budgeten för 2015 där det också föreligger stora meningsskiljaktigheter mellan parlament och råd.

Watch this space!

EU-Budget-Europaparlament lehnt Teillösung für London ab

Budgetstreit :EU-Parlament blockiert britische Ratenzahlung


måndag 17 november 2014

Margot + Fredrik = sant?

Margot Wallström fnyser litet åt de Europaparlamentariker från s och mp som röstade emot den nya EU-kommissionen. Ett litet längre citat: "Vad kan jag säga, de måste ju rösta som de vill. Men jag undrar kanske om de tänkte hela vägen? Jag tror att de ibland tänker att de är i en liten bubbla." Det verkar var ett utslag av samma krokiga tänkande som Reinfeldt (och Borg) gav uttryck åt när de kallade vissa parlamentariker "förvirrade" och "illojala" därför  att de röstat annorlunda än den officiella svenska linjen i budgetfrågan. (Se också min text: Varför Reinfeldt inte vill att vi röstar i Europavalet.)

De svenska regeringsledamöternas attityd är förvånande och skrämmande. Kanske är de bara ovana vid att det folkvalda parlamentet fått mera handlingsfrihet och också visat kraft och vilja att utnyttja denna. Parlamentet är, och skall vara, en motvikt till Rådet. Att kräva "lydnad" mot nationella partier eller riksdagens EU-nämnd går stick i stäv mot EU:s institutionella struktur. Ett rent hyckleri blir det om man samtidigt beklagar sig över "demokratigapet" inom EU.

På siten VoteWatch har man numera utomordentliga möjligheter att följa enskilda ledamöters och partiers och partigruppers röstande i olika frågor. Då finner man faktiskt att de svenska ledamöterna ofta är "rebeller" (VoteWatch terminologi) mot sina partigrupper just därför att de i stället lyssnar till rösten från Stockholm. Men det förekommer ganska ofta att man rebellerar åt andra hållet, dvs i enlighet med parlamentsgruppens rekommendationer även när dessa inte följer den svenska modellen.

Nu tycker jag iofs precis som Wallström att de fronderande ledamöterna sitter i en nationell bubbla och inte förmått lyfta blicken mot det europeiska samarbetet. Som exempel kunde man ha tagit socialdemokraten Guteland som också var kritisk framför allt till enskilda kommissionärer. Varför hon trots detta röstade "ja" framgår av en utmärkt artikel på Europaportalen. Synd bara att hon skrev på svenska - den hade varit värd en vidare läsekrets, även inom Kommissionen.

Låt oss hoppas att det bara var ett litet initialt snedsteg från Wallström, "sympa' et toujours naïve" som Brysselkorrespondenten och bloggaren Jean Quatremer kallade henne.

Däremot tycker jag att det är helt OK att Wallström ställer sig kritisk till idén att Reinfeldt skulle kandidera som FN:s generalsekreterare. "Nej, jag spekulerar inte om det. Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?" När jag först lade märke till sådana rykten tog jag för givet att det var ett grovt skämt  men uppenbarligen är det något som vissa kretsar i Sverige tar på fullt allvar. Wolodarski är upprörd:  hur kan man säga så om en man som varit statsminister och detta i Sverige!!! "En av våra mest folkkära politiker genom tiderna" skriver en kommentator. Några andra internationella kvalifikationer eller erfarenheter än att ha varit Camerons trognaste supporter har väl knappast Reinfeldt. I det vidare internationella sammanhanget räcker inte den "Me and Dave"-strategi som sedan många år varit ledstjärnan för svensk EU-politik särskilt långt.

torsdag 13 november 2014

Ur elden i askan

Att nyliberalismen är ondskefull var en insikt som endast långsamt blev klar för mig. Visserligen misstrodde jag redan från början en del konkreta yttringar av ideologin men tänkte att begrepp som "frihet", "valfrihet", "egeninitiativ", minskad byråkrati  osv. väl ändå var fina saker som väl så småningom skulle färga av sig på den förda politiken till allas vårt bästa.

Vi vet hur det gick. Ett grundskott mot den samhälleliga solidariteten. Rövarkapitalismen fick fritt spelrum även inom den gemensamma sektorn. "Valfriheten" utmynnade på många håll i oöverskådligt kaos. Första steget mot avskaffande av allemanrätten ("socialism..inskränkning utan like i äganderätten") togs genom att strandskyddet i praktiken upphävdes.Ekonomisk politik ersattes av kamreraraktigt krona-för-krona resonemang som hämtat ur "Lyckoslanten".  Bidrag till ungdomsarbetslöshet från EU:s fonder togs inte emot av rent bokföringsmässiga skäl.

Men har Sverige nu hamnat ur askan i elden?Väl knappast eftersom det väl  trots allt är bättre att vara korkad än att vara ond. De nedskärningar i budgeten som föreslås drabba svenska kulturinstitutioner speciellt utomlands får väl återföras på ren okunskap och oförstånd. Möjligheten finns väl att de tas tillbaka eftersom opinionen blivit så hård. Nedläggningen av "Terminologicentrum" (tidigare Tekniska Nomenklaturcentralen) är väl ett skolexempel. Man kan se hur färskingar i  budgetförberedelserna skakar på huvudet och tänker: "vad är det här för onödig byråkrati? Inte behöver vi ett centrum för terminologi, den får väl var och en klara på egen hand,Man kan ju alltid kolla på Wikipedia. Bort med det. 4 miljoner inbesparade!" (Tips till regeringen: vill ni spara på det här området lägg ner regeringskansliets Klarspråksgrupp som verkar ha som enda syfte att tala barnkammarspråk med medborgarna. Se min text Språkexperternas dolda värderingar.)

Via EU-bloggen blir jag uppmärksam på en debattartikel på Europaportalen  där fyra ledamöter av EU-nämnden protesterar mot en neddragning av anslagen till "Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) och EU-information”. Att just de borgerliga ledamöterna av EU-nämnden kräver en "kunskapsbaserad EU-politik" får väl också ses som en välförtjänt pik åt Löfvéns taffliga uppträdande i nämnden där det gällde att få mandat för en svensk linje i klimatförhandlingarna. Någon vidare "kunskap" om EU och EU-politik vittnade inte det uppträdande om precis.

Det räcker med att ta en titt på SIEPS website för att inse hur oumbärlig deras verksamhet är för kunskapen om EU både för politiker, media och allmänhet. Genom sin specialkompetens är SIEPS också en särskilt viktig remissinstans för europapolitiska och EU-relaterade utredningar och lagförslag.

Mikael Dambergs slentrianmässiga underskrift av Cameron brev till Malmström om behovet av investeringsdomstolen i frihandelsavtalet med USA får väl också räknas in i den allmänna klantigheten. Kanske blir det regeringens linje men den bör väl i så fall beredas ordentligt och diskuteras både i EU-nämnd och riksdag. Men liksom Per Bolund anser Damberg tydligen att "regeringen det är jag."

Som sagt: det är bättre att vara korkad och klantig än att vara ond. Men driv det inte för långt!


(Disclosure: Er krönikör har arbetat med SIEPS och publicerat ett par studier åt institutet. Men det borde vara preskriberat nu)
(Not: Inlägget hade ursprungligen en mera Danteinspirerad rubrik men den här är kanske litet snällare.)

onsdag 29 oktober 2014

Hur man än vänder sig...

David Cameron håller på att framgångsrikt måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis för honom befinner sig stora delar av de engelska väljarna i samma hörn men utrymmet måste också delas med det mera folkliga UKIP. Det är ett ganska stort hörn alltså men utanför finns väl så gott som alla andra EU-länder (och faktiskt även en viss sansad opinion inom UK).

Hans puerila vredesutbrott inför notan på 2.1 miljarder € är inte precis statsmannalikt. Allt flera detaljer framkommer som visar att myndigheter och departement i London varit väl informerade om vad som komma skulle.  Metoderna för avgiftsjusteringen har utarbetats med fullt deltagande och accepterande av engelska experter. Resultatet meddelades till London 10 dagar före Camerons utbrott.Att Cameron inte fick reda på det hela förrän i bokstavligen sista minuten är naturligtvis beklagligt men får väl betraktas om intern engelsk angelägenhet och klaras ut där.

Men det finns en annan intressant aspekt på det hela. Omräkningen av avgifterna innebär inte någon förstärkning av EU:s budget - den ligger fast och kan inte ändras hur som helst. Däremot är det fråga om en omfördelning mellan medlemsstaterna. Detta beror på att den statistik som ligger till grund för avgiftsberäkningarna har reviderats. Revisionen innebär att vissa länder (bl.a. UK, Holland och Italien) får sina BNP-värden höjda (eller snarare GNI), medan andra, bl.a. Sverige får dem sänkta. Avgiften justeras i motsvarande mån men nettot på EU-budgeten blir oförändrat.

En ökad brittisk avgift innebär naturligtvis också att den brittiska "nettopositionen", dvs. skillnaden mellan avgift och "återflöde" kommer att försämras. Eftersom alla andra medlemsländer måste skjuta till pengar för att betala ca 2/3 av britternas negativa netto betyder justeringen att alla andra länder också måste betala mer. Man har uppskattat detta belopp till 500 miljoner €.(Det gäller f.ö. också Sverige även om det blir svårt att beräkna hur stort beloppet blir eftersom Sverige fortfarande har en "rabatt på rabatten", dvs. man behöver inte finansiera britterna i samma utsträckning som t.ex. Grekland och Rumänien...).

Man kunde kanske tänka sig att detta vore den spik som kunde rädda Cameron: om britterna inte betalar behöver andra länder inte skjuta till. Men problemet är att det då skulle fattas mer än 2 miljarder i den fastlagda EU-budgeten. Man skulle stå inför mycket besvärliga förhandlingare eftersom en eventuell nedskärning i budgeten huvudsakligen skulle gå ut över de fattigare länder som erhåller jordbruks- och strukturstöd.

EU-merabloggen redogör för detta under åberopande  av den vikarierande budgetkommissionären som tillägger att om britterna trilskas blir det säkert en -för dem-upprivande diskussion om den brittiska rabatten.

Angela Merkel har redan tidigare meddelat att hon inte tänker rucka på principen om fri rörlighet vilket väl är Camerons viktigaste fråga i valkampen.

Frågan är hur länge detta håller?

All together now: Brexit, Brexit, Brexit.

söndag 26 oktober 2014

David throws a tantrum

David Camerons emotionella utbrott efter nyheten att han måste betala 2.1 miljarder extra till EUs budget före 1/12 var ungefär på samma nivå som de tantrums smärre barn ibland bryter ut i t.ex. i snabbköpet. (Heter det verkligen så på svenska?) Man kan förstå att det var ovälkommet i det politiska läge han befinner sig i. Men egentligen borde han väl ha vett att hålla   k-ft-n när det gäller UK:s betalningar till EU: varje år betalar alla andra medlemsländer (även Grekland, Rumänien, Malta osv.) tillsammans ungefär 6 miljarder av Englands EU-avgift. Detta sedan Thatcher 1979 dängde handväskan i bordet och skrek: I want my money back!

Själva processen är enkel att förstå och har varit länge känd och även överenskommen mellan medlemsländerna inkl. UK. Medlemsavgiften till EU beräknas till stor del på de enskilda ländernas BNP. BNP:s storlek och sammansättning följer standards som utarbetats av FN och Eurostat vilka löpande försöker förbättra beräkningsmetoderna. När metoderna ändras ändras också ländernas BNP och därmed EU-avgiften, men i varierande grad naturligtvis. Bland "förlorarna" den här gången märks förutom UK också Holland och Italien medan Tyskland, Frankrike och Sverige tillhör "vinnarna". (Anm.: Fullt tänkbart att detta beror på att vinnarländerna redan tidigare haft bättre statistik än "förlorarna".)

Financial Times gör en mera nykter bedömning än Cameron. Här är tre intressanta länkar - tyvärr bakom betalmur. Dock kan de läsas i sin helhet i FT:s app för mobiler:

David Cameron angry over €2.1 bn EU surcharge
Brussels cash: Who knew what and when?   ("ONS and Treasury knew; PM found out in car on way to summit".)
Cameron overreacts to a modest EU matter

Engelska tjänstemän, statistiska centralbyrån och finansdepartementet kände alltså till beräkningarna i god tid men glömde tala om det för premiärministern. Too bad, old boy.

Se också EUObserver: Cameron vows to reject € 2 billion EU bill som ger fyllig bakgrund. OBS dock att Renzi dementerar att han sagt det Cameron påstår.

Nu kan man ju tycka att det är litet orimligt att tillämpa justeringarna retroaktivt och dessutom som en klumpsumma. Chansen att Cameron slipper förlora ansiktet helt när finansministrarna skall diskutera saken vid ett senare möte finns alltså.

Men incidenten ställer ännu en gång frågan om UK:s medlemsskap i EU på sin spets. En av de viktigaste -kanske den viktigaste- valfrågan för Cameron gäller immigration och fri rörlighet inom EU. Hans möjligheter till framgång där är minimala. Tänkbart är att övriga länder går med på en ny överenskommelse om enhetliga regler för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd. Det lär dock inte vara nog för oppositionen inom England. Det talas redan om ett stort myteri inom torypartiet.

En annan artikel i EUObserver påpekar att eventuella utträdesförhandlingar enligt fördraget måste bedrivas så att ett land som vill lämna efter två år presenteras med ett "take it or leave it" bud. Artikeln menar att det kan finnas länder som kommer att insistera på den fria rörligheten för att UK överhuvudtaget skall få tillträde till den gemensamma marknaden efter ett utträde.

De länder som verkar mest angelägna att behålla UK inom EU verkar vara Tyskland, Polen och Sverige. Tyskland för att inte riskera den engelska marknaden, Polen för att kunna exportera sitt arbetskraftsöverskott och Sverige därför att England är det enda land vars språk man tror sig förstå. Men så långt skall det väl inte behöva gå. Ett ekonomiskt och socialt krig mellan EU-länderna vore katastrofalt. Varför inte ge UK ett hederligt anbud så fort som möjligt. Låt UK välja i vilken grad man vill vara med om de fyra friheterna men avstå från medlemskap. Det största hindret för den fortsatta integration som den globala utvecklingen gör oundgänglig skulle undanröjas. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli obetydliga, om några alls. EU:s budget skulle påverkas endast marginellt eftersom den brittiska rabatten skulle falla bort (och i sammanhanget skulle naturligtvis de mindre rabatter som Tyskland, Sverige, Holland och Österrike åtnjuter också ryka vilket ytterligare skulle förstärka budgeten.) England skulle kunna utveckla sitt "special relationship" med USA (och fortsätta låtsasleken att man är en imperial stormakt...).

Jag kan uppriktigt sagt inte se att en sådan lösning skulle ha några nackdelar för någon berörd part. Men finns den politiska visionen?

fredag 24 oktober 2014

Uppdatering om Sverige och investeringsskyddet

Några större reaktioner på att Sverige genom Mikael Damberg skrivit på det brev som på initiativ av Cameron skickats till handelskommissionären Cecilia Malmström har det inte blivit. I brevet krävs alltså att den omdiskuterade mekanismen för investeringsskydd skall ingå i avtalet trots framförd kritik från många håll. Enligt obekräftade uppgifter skall brevet redan fått den tidigare skeptiske Juncker att backa.[Uppdatering: se kommentar från Ylva Nilsson nedan]. Malmström däremot har hela tiden stått på samma ståndpunkt som brevskrivarna. Se alltså mitt inlägg nedan.

Enligt Europaportalen (Selnes)  skall Damberg ha diskuterat frågan i Riksdagen men inte givit några "entydiga besked om ISDS" men antytt att klausulen "på något sätt kommer att förändras under förhandlingarnas gång."  Dvs ungefär samma dubbeltydiga inställning som Löfven förde fram i EU-nämnden ang. klimatpolitiken (som f.ö.slutade i ett rejält fiasko för de "krav" som Sverige via MP förde fram).

Jag hänvisar än en gång till mina inlägg om frihandelsavtalet. Den som inte har lust att läsa allt kan ju ev. gå direkt till "Sammanfattning av översikten och slutord".  En artikel av numera EU-nämndens ordförande Carl Schlyter (MP) finns här: Handelsavtalet urholkar demokratin.  Specialbloggen "ttippen.se" har uppmärksammat Dambergs agerande. En kopia av brevet finns här.

Jag såg med ett visst intresse på att Löfven inte utnämnt någon Europaminister. Att Europafrågorna har en väsentlig roll inom varje departements område är ju uppenbart. Samordning och EU-kompetens föreföll koncentrerat till UD och Margot Wallström. Kunde ha fungerat. Men skall vi nu ta Dambergs brev som ett tecken på att det är fritt fram för vilken minister som helst att tycka till i EU-frågor? Ett mycket illavarslande tecken i så fall. Dålig förhandlingstaktik dessutom.

Jag antar att Carl Schlyter, som ordförande i EU-nämnden, har ett starkt inflytande inom MP. Märkligt då att partiet inte reagerat på idén att Sverige skulle ställa upp på Camerons brev. Det vore kanske idé att ägna sig åt konkreta frågor som mera omedelbart får effekter för Sverige i stället för snömosig symbolpolitik och fullkomligt orealistisk inställning i klimatfrågor?

torsdag 23 oktober 2014

Sverige stöder omstridda ISDS i frihandelsavtalet (?)

Enligt en artikel i österrikiska Der Standard kräver 14 medlemsländer i ett brev till Juncker att frihandelsavtalet med USA genomförs utan inskränkningar eller förändringar. Enligt artikeln kräver undertecknarna explicit att det omstridda förslaget om en särskild domstol där företag skall kunna stämma stater som genom politiska beslut tillfogat dem ekonomisk skada.

I täten för aktionen går givetvis Cameron men det uppseendeväckande är, fortfarande enligt artikeln, att även Mikael Damberg skrivit under för Sveriges räkning.

Motståndet mot investeringsmekanismen är starkt och växande. Juncker är emot förslaget och har sagts så, Malmströms hållning är mera osäker. Liknande arrangemang har tillåtit Vattenfall att stämma Tyska staten på miljardbelopp för det politiska beslutet att fasa ut kärnkraften. Philip Morris har inlett juridiska processer mot Uruguay och Australien pga att dessa länder lagstiftat om extra stora varningsetiketter på cigarettpaketen. Det är alltså fråga om att företag skall kunna få skadestånd för i demokratisk ordning fattade politiska beslut.

Nu vore detta värt en ordentlig utredning och källkontroll som jag tyvärr inte hunnit göra. Det svenska ställningstagandet, om riktigt, är dock så uppseendeväckande att jag velat dra uppmärksamhet till det så snabbt som möjligt. Min första tanke är att Damberg inte förstått vad han skrev på och att frågan inte diskuterats i regeringen. Såvitt jag minns var Miljöpartiet emot just denna del av avtalet.

Kaoset i EU-nämnden ang. klimatfrågorna visade att Löfven  inte ens har de elementäraste kunskaper om hur EU fungerar och, nästan mera anmärkningsvärt, förslagit en naiv och omöjlig förhandlingsstrategi. Om Dambergs linje verkligen är Sveriges linje innebär det en fortsättning på följa-Davidpolitken som undan för undan tränger ut Sverige i EU:s marginal.

Överst i högermarginalen hittar ni länkar till 5 artiklar om frihandelsavtalet som jag skrivit på denna blogg  där jag även berör investeringsmekanismen. De som tillskyndar ett brett avtal anför som argument huvudsakligen att det skulle skapa sysselsättning och inkomster inom EU. All seriösa studier har emellertid visat att de ekonomiska effekterna är ytterst marginella medan de sociala och miljömässiga konsekvenserna inte alls beaktas utom i en studie och då visats vara ytterst negativa. Avtalet skulle också få till resultat att intrahandeln inom EU skulle reduceras till förmån för interkontinental handel. Möjligen kan negativa effekter också på utbytet med andra kontinenter (utvecklingsländer) påverkas negativt.

Vi är väl många som hade hoppats att en ny regering skulle ta dessa aspekter i beaktande, särskilt som de delas av länder som Tyskland, Österrike och Frankrike och förmodligen av flera andra liksom av civilsamhället tvärs genom EU. Skulle Dambergs undertecknande vara mer än ett olycksfall i arbetet av en novis bådar de illa för Sverige och EU - vi har definitivt hamna på fel sida.

Jag vill dock än en gång påpeka att jag inte haft möjlighet att kolla källorna vilket naturligtvis bör göras omgående.

fredag 3 oktober 2014

Inte mycket Europa i den nya regeringen


Inte mycket att säga om den nya regeringen t.v. EU nämndes bara ett par gånger i förbigående  i regeringsförklaringen och då i huvudsak i samband med områden där man skulle arbeta för att få EU på Sveriges linje. Att Sverige skulle kunna bidra till det europeiska samarbetet och integration nämndes givetvis inte.

Att Margit Wallström får sköta EU-politiken kan hälsas med en försiktig optimism. Med sina gedigna kunskaper om hur EU fungerar och sitt enorma nätverk borde förutsättningarna för en mera aktiv EU-politik vara goda. Kanske kan vi vänta oss en långsam frigörelse från följa-Davidpolitiken vilken, liksom tidigare följa-Toni, varit riktlinjen för svensk europapolitik. England vill omförhandla sina medlemsvillkor - det gäller att sätta hårt mot hårt tillsammans med kärneuropa och inte tillåta Cameron att plocka russinen ut kakan - varför skulle då inte andra medlemsländer få motsvarande förmåner? EU skulle då långsamt förvandlas till det super-EFTA som många nationalistiska politiker drömmer om, främst kanske Cameron och tidigare Reinfeldt.

Kanske kan Wallström ta några steg mot fördjupat samarbete med Kärneuropa. Hon är väl ansedd i många kretsar. Mot henne talar att hon inte talar franska (eller tyska?). Av Libérations EU-krönikör Jean Quatremer karaktäriserades hon en gång som "sympa' et toujours naive" dvs. "sympatisk och alltid naiv").

En stor plump i protokollet får utnämningen av Mehmet Kaplan anses vara. Får man kalla en person islamist som anser att svenskar som reser för att enrollera sig i IS kan liknas med frivilliga i Finska kriget? En av hans meningsfränder menade för övrigt att det var ingenting att bekymra sig över, det var bara "unga pojkar som är ivriga att hjälpa till." I och för sig korrekt, men hjälpa till med vad?

Åtskilliga länder arbetar på att skärpa lagstiftningen mot deltagande i utländska krigsaktioner, en del har redan genomfört det. Sverige kommer knappast att gå i denna riktning. Frågan är om SÄPO har tillräckligt med resurser och kompetens att övervaka hemvändarna? Ytterst tveksamt.

Positivt ser jag på att man avskaffat`"integrationsministern" och inte infört någon speciell "kvinnominister." Det minskar den risk för ökad identitetspolitik som allt raskare breder ut sig i samhället. Frågor om integration och jämställdhet mellan könen måste genomsyra alla politiska aktiviteter. Då krävs det dock starka krafter som ser till att det verkligen blir så. Hur Löfven kommer att lösa den frågan återstår att se.

Uppdatering: Läs gärna EUbloggen, "En Wallström räcker inte" Partrik Oksanen är betydligt mera kritiks än jag  och hade gärna sett en speciell EU-minister. Vet inte. Normalt sett gör samordningen bättre på tjänstemannanivå än på ministernivå.

Uppdatering 2: Se också EU-merabloggen om "Nya regeringens EU-politik". Ylva verkar mera optimistisk än jag.



Fotnot: Fridolin och även Löfven bröstar sig med ett förslag om att kvotera in kvinnor i börsföretagens styrelser om resultat inte nåtts före 2020. The ususal suspects har redan börjat oja sig. Men ingen har nämnt att EU-parlamentet redan 2013 röstade igenom en motsvarande resolution som nu skall förhandlas med Kommission och Råd för att utmynna i ett lagförslag. Röstsiffrorna blev f.ö. 478 mot 148, med en majoritet från de flesta politiska grupperingar. De svenska allianspolitikerna röstade emellertid man- och t.o.m. kvinnogrant (Marit Paulsen, Cecilia Wikström och förstås fru Bildt) mot resolutionen. Rådet, med instämmande av Sverige menade sedan att det nog var en bra idé men att det var mycket man måste fundera på, dvs det här skjuter vi på tills man glömt bort det. Om Fridolin menar allvar måste alltså Sverige kämpa hårt i Rådet mot bl.a. Danmark, Nederländerna och förstås England. Se min text Ont om kompetenta kvinnor? Anna Hedh (s)  har f.ö. den viktiga posten som"skuggrapportör" i denna fråga.

torsdag 11 september 2014

"Två älgar satt i en bastu. Säger den ene:..."

Gunnar Jonsson, en man som aldrig missar en västgötaklimax och aldrig hittar självklarheter självklara nog att inte behöva en extra förklaring skriver om Skottland under rubriken "En union värd att bevara."  Varför detta skulle vara fallet berättar inte Jonsson utan går genast över till att förklara varför han inte "begriper" varför Skottland skulle lämna unionen. Och så kommer slutklämmen, själva poängen liksom: "också Förenade kungadömets förkämpar behöver vakna. Bara några dagar återstår att förklara att den 307 år gamla unionen är värd fler chanser".

En poäng döljer sig dock under Jonssons svada. Nationalistledaren har i kampanjen lyft fram en rad ouppnåeliga mål som dessutom skulle eliminera alla fördelar med en självständighet. (Drottningen som statsöverhuvud, valutaunion osv.) Men det är ytterst osäkert att det är just detta som stärker ja-sidan - man vill helt enkelt bli av med Cameron, toryregeringen och den destruktiva ekonomiska politiken och bli herrar i sitt eget hus.

Skottland kan inte -även om många vill tro det- automatiskt bli medlemmar av EU och NATO. Vad gäller EU kan man inte heller räkna med att få behålla alla godisbitar som Thatcher och efterföljare snattat i form av avgiftsrabatt, opt outs och andra specialförmåner. Men det ligger i EU:s intresse att snabbt slutföra förhandlingar med Skottland i en generös anda dock utan att rucka på unionens grundläggande principer som man i missriktad samarbetsvilja gjort med UK.

Valutafrågan blir den svåraste: Skottland kommer att bli tvungen att införa Euro men detta kommer att kräva några år av anpassning och vad betalar man med under tiden? Här finns stora möjligheter för hämndlystna engelsmän.

Eftersom UK (eller England) med största sannolikhet kommer att rösta för att lämna EU borde dessa frågor spela en mycket större roll i debatten. De nordiska länderna, EU-medlemmar såväl som utomstående, kan spela en viktig roll i att understödja Skottland i en övergångsperiod och bidra till en öka europeisk integration.

För den som ev. tycker att det blir för mycket England bashing här rekommenderas en artikel ur The Independent: The Better Together campaign is selling the wrong Britain

tisdag 2 september 2014

Ränderna går aldrig ur...

(Denna text har även lagts upp på Flarnfri schalottenlök.)

I kväll, tisdag, utfrågas vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i SVT. Här är två frågor som definitivt inte kommer att ställas till honom:

1 Varför samarbetar  (v) i Europaparlamentet med en grupp (GUE/NGL) som bl.a. innehåller 6 uttalat kommunistiska partier med hammaren och skäran som emblem? Exempelvis grekiska kommunistpartiet som sände en "valbservatör" till Putins "folkomröstning" på Krim.

2  Varför röstade  (v)-s ledamot av Europaparlamentet mot den resolution som krävde större ansträngningar för att öka antalet kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag och t.o.m. angav kvotering som en möjlighet? I den svenska gruppen (välj "Sweden") röstade även konservativa och liberaler mot denna resolution som f.ö. antogs med 473 röster mot 148.

3  Hur ställer sig Sjöstedt till att en ledande företrädare för hans parti och riksdagsledamot menat att  Stalins massmord var "en enstaka händelse" och inte borde läras ut i skolan?

(Sjöstedt tillhörde under 11 år den exklusiva grupp som levde gott i Bryssel på att förakta Europa. Typiska insatser var hans motstånd mot östutvidgningen och hans förhoppningar om att Irland skulle stjälpa Lissabonfördraget. Om (v)-s slingriga Europapolitik se även denna text från SR. Om hur Europa och EU är helt frånvarande från (v)-s valmanifest, läs här. (v) befäster därmed sin ställning som det mest nationalistiska partiet. )

(Många av länkarna går till artiklar på EUbloggen som fingranskat alla partiers valmanifest och skeletten i deras respektive garderober.)

söndag 31 augusti 2014

Ung och oerfaren

Två toppjobb inom EUs institutioner har fastlagts: Polens Tusk som rådsordförande (efter van Rumpoy) och Italiens Mogherini som utrikespolitisk samordnare, dvs. helst utrikesminister.

Conventional wisdom  eller besserwisserei  breder nu ut sig i media, på "sociala" dylika och bland opinionsbildare. Tusk är en tuffing som är konservativ och hård mot Ryssland, Mogherini är alltför ung och oerfaren.

Vi får väl se hur det blir med det. Sant är att Tusk har gjort sig till talesman för en hel del oliberala idéer och att han har en hård attityd mot Ryssland. Men vi glömmer att han valdes i Polen för att ersätta den ärkereaktionäre eurofoben Kaczyński. Alltid något.  Och vi vet ju att alla EU-jobb har en tendens att mjuka upp hårda attityder och leda till mera vidsyn hos innehavaren. Som Luther sade: "Den Gud give ett ämbete give han ock förstånd att leda detsamma”. Vi får hoppas att detta också gäller ämbeten utdelade av EUs regeringschefer.

Mera intressant är fallet med den "unga och oerfarna" Mogherini. Ett svagt val verkar de flesta kommentatorer vara eniga om. Här vill jag på det enträgnaste hänvisa till Ylva Nilssons inlägg på EU-merabloggen.  I motsats till de flesta kommentatorerna gör sig Ylva besväret att redovisa en del av Mogherinis kvalifikationer. Hon skriver:

"Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.

De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.

Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.

Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken."

Ylva påpekar också att Mogherini med sina 41 år är äldre än åtminstone 4 av EU-s regeringschefer, lika gammal som Reinfeldt var när han blev statsminister och ett år äldre än Finlands förre statsminister vid tillträdet. (Österrikes utrikesminister, Sebastian Kurz, är f.ö. 28 år och gör enligt bedömare från olika partier och media ett mycket bra jobb.)

"Ung och oerfaren"? Det nog i själva verket  helt andra motiv som ligger bakom avfärdandet.

Nog finns det goda chanser att paret Tusk/Mogherini kommer att ge EU-institutionerna ett klart starkare ledarskap än van Rumpoy/Ashton.

lördag 23 augusti 2014

Det här vill ni inte veta.

På  EU-bloggen har Patrik Oksanen gjort ett antal förtjänstfulla granskningar av de svenska politiska partiernas inställning till EU och europeiska frågor. Redan före EU-valet publicerades en serie under huvudrubriken  Det här vill partierna inte prata om där samtliga partier visar sig ha ett antal skelett i garderoben. Värst är naturligtvis Vänsterpartiet  som glatt och villigt samarbetar med kommunister och fascister i parlamentsgruppen GUE/NGL (liksom f.ö.på sin tid den egendomliga Junilistan. Min text Bullfest i juni.). Dess ledare har ju dessutom under 11 år levt gott i Bryssel på att förakta Europa och bl.a. utmärkt sig genom att både motsätta sig östutvidgningen och Lissabonfördraget.(Se också "EU svårt dilemma för V" på SR:s site.)

Men nu gäller det det svenska riksdagsvalet. Eu-bloggen har systematiskt granskat hur EU och Europafrågor täckts av de olika partiernas valmanifest. ( S, SD och Alliansen har ännu inte resenterat sina "manifest".) Observera att det inte är frågan om att värdera sakinnehållet i den föreslagna Europapolitiken utan enbart i vilken utsträckning Europafrågor täcks i valmanifesten.

Det är en skrämmande läsning. Som väntat får Folkpartiet högst betyg av Oksanen - det enda parti som har ett särskilt EU eller Europakapitel med konkreta frågor och förslag. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ får "Icke godkänt" övriga ett knappt godkänt betyg. Med tanke på Sjöstedts bakgrund och det förhållandet att Sverige är ett ledande land när det gäller att bekämpa en aktiv EU-politik för att främja kvinnlig representation i bolagsstyrelser ter sig ju detta ytterst märkligt. (Se mina texter Ont om kompetenta kvinnor? respektive Var är kvinnorna?)

Genomgången visar alltså att de svenska partierna praktiskt taget -med något undantag- är fullkomligt ointresserade av Sverige i det europeiska perspektivet. Litet märkligt när man t.ex. vet att ca 60 % av frågorna i ett normalt sammanträde i kommunfullmäktige rör frågor där EU:s lagstiftning har ett avgörande inflytande. Ännu värre är kanske när man som Centerpartiet visar sig ha ytterst luddiga och ibland helt felaktiga föreställningar om vilka frågor som bestäms inom EU:s olika organ eller i Sveriges riksdag. (Jmf också Ylva Nilssons text "EU-kandidater i fel valkampanj?")

Åtminstone borde detta ge anledning till obehagliga frågor till de svenska kandidaterna t.ex. är Vänsterpartiet och Miljöpartiet och framför allt FI verkligen emot kvotering av kvinnor i börsnoterade företags styrelse? Tror alla partier att just svenska väljare är emot detta när representanter för 70 % av Europa är för?

Att de allra flesta europeiska regeringar med UK och Sverige i spetsen nu för en strängt nationalistisk politik där man enbart försöker plocka russinen i EU-kakan är ju tyvärr välkänt. En ytterst farlig politik med dagens kriser i alla delar av världen. Vore det inte dags för EU-vänner och andra med ett bredare perspektiv  att pressa alla partier på dessa frågor och inte förledas av deras taktik att koncentrera på "regeringsfrågan" eller "krona-för-kronapolitik" i stället för sakfrågor. Som det finns tillräckligt av.

onsdag 6 augusti 2014

Var är kvinnorna?

Trots sommarhetta och semestrar händer det en hel del inom EU men jag antar att eventuella läsare är väl informerade om detta från andra källor, t.ex.den utmärkta EU-bloggen skriven av Patrik Oksanen. Beträffande nedanstående inlägg om kvinnliga kommissionärer är det bara att konstatera att Junckers och EU-parlamentets krav på minst 10 nomineringar drabbats av ett skändligt fiasko. T.v. är endast 4 kvinnor nominerade varav endast 2 kan anses vara någorlunda säkra. I stort sett alla länder har redan lagt fram sina förslag. Sverige undvek i allra sista ögonblicket denna skam: när Reinfeldt insåg att han själv inte hade någon chans att få ett toppjobb för Sverige nominerade han den nuvarande kommissionären Cecilia Malmström - ett utmärkt val, inte minst för hennes eminenta språkkunskaper. Hon bör kunna få en tung portfölj.

Många länder har nominerat gamla avdankade politiker  ("hast Du einen Opa, schick' Ihn nach Europa"). Det får väl ses som ett desperat försök från de nationalistiska regeringarnas sida att motverka den oberoende ställning som Parlamentet och därmed Kommissionen fått genom Lissabonfördraget och som man på ett skickligt sätt lyckats göra det mesta av. Det är dock inte alls säkert att denna räkning går upp - erfarenhet visar att ämbetsmän, tjänstemän och politiker på de europeiska planet ofta ganska snart kastar av sig de nationella partipolitiska oken. Perspektiven breddas snabbt.

Men egentligen ville jag bara passa på att göra reklam för en utmärkt artikel av Kurt Bayer om finansiell kris och ekonomisk politik: The Crisis has not yet been dealt with! För säkerhets skull gör jag ett ganska långt citat:

"However, the role of finance ministers, national bank governors and regulators is to re-establish a financial system which primarily focuses on the needs of its customers, i.e. businesses and savers, restrains risks to the stability of both the global and regional and national financial systems, to devise a system which is more of a utility than a self-serving “exploiter” of an “anything goes” principle. It is still not clear whether ministers and national banks and regulators all have come to this conclusion, that their task is not to serve the ubiquitous “investor” and make her or him happy, but that the “real economy” needs to be serviced by a stable and innovative finanical system where prudence takes precedence before risk-taking."

Bayer föreslår, ganska radikalt, att finansieringen av offentlig upplåning skall lyftas ut ur den privata finanssektorn och övertas av centralbankerna. Han påpekar att "The interests of private investors have only little in common with pursuing the public good: why then should their interests determine yields and viability of government finance?"

Nu är Kurt Bayer inte vem som helst. Med en bakgrund som forskare och som tjänsteman på österrikiska finansdepartementet och därefter ledande befattningar inom såväl Världsbanken som Europeiska Investeringsbanken vet han vad han talar om. Att tanken att lägga hämsko på banker och finansieringsföretag lär dock knappast vinna någon anklang i dagens politiska situation speciellt inte i länder som Sverige och England.

torsdag 24 juli 2014

Ont om kompetenta kvinnor?

I november 2013 röstade Europaparlamentet om ett iofs ganska blygsamt förslag om åtgärder för att öka andelen kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag.  Kommissionen med den energiska Viviane Reding som representant hade lagt fram förslaget. Parlamentet (som tydligen enligt DN, Kielos och Cameron genom en statskupp tagit makten i EU) tyckte att förslaget inte gick tillräckligt långt utan introducerade en lång rad ändringar.  Förslaget innehöll bl.a. ett krav att Kommissionen skulle föreslå lagstiftning som även kunde innehålla krav på kvotering om medlemsländerna inte gjorde tillräckliga framsteg för att nå målet om 40 % år 2020. (Viviane Reding menade att lagstiftad kvotering vore enda sättet eftersom medlemsländerna själva inte gjorde tillräckligt mycket.)

Resultatet av omröstningen i EP var entydigt. 478 röster för (68%) och 148 röster mot (21 %) och 71 (10 %) avstod. Den konservativa gruppen, socialdemokraterna och de gröna röstade för förslaget med inte speciellt många avvikare. Den liberala gruppen och vänstern röstade också för förslaget men här var det ungefär lika många som röstade mot eller avstod.

För Sveriges del röstade 7 ledamöter för förslaget  medan 11 röstade emot och 1 avstod! Av de 19 ledamöterna var det 12 som "rebellerade" mot sina partigruppers rekommendation - dvs man följde direktiv från Stockholm i stället. För röstade socialdemokrater och gröna, dock icke alla. Christofer Fjellner (m) röstade för men avgav ett särskilt yttrande att han egentligen hade tänkt rösta mot men tryckt på fel knapp.

Det ser alltså ljust ut för dem som vill ha skärpta åtgärder på området - t.o.m lagstiftade kvoter skymtar i fjärran. Men då har man inte gjort upp räkningen

torsdag 3 juli 2014

I förbifarten


Mer eller mindre av en slump träffade jag på en svensk ekonom och ekonomisk historiker, Jenny Andersson,  f.n. forskare vid Centre d´études européennes i Paris.  Jenny, om jag enligt svensk sedvänja får kalla henne så, skrev i Dagens Arena redan i slutet av 2013 en artikel om Thomas Pikettys senare så hypade bok Le capital au XXIème siècle.

Alla har väl hört talas om Piketty vid det här laget men ytterst få har väl läst honom eller kanske ens blivit klara över vad han egentligen menar. Till denna majoritet hör även jag men tror nog kunna oreserverat rekommendera Jenny Anderssons artikel som en lättfattlig men kvalitativ introduktion. Läs den om ni är intresserade.

Sedan hittade jag en annan artikel av Jenny från april i år: Mitten-extremismen är här. Där dissekerar hon vad vi vant oss vid att kalla högerextremism och visar hur de högerextrema partierna "håller på att genomgå en central rörelse, från de politiska marginaler till vilka de hittills varit förvisade, till politikens centrum". Hon är intressant inte minst därför att hon skriver utifrån ett franskt perspektiv, alltså ett helt annat än vad man möter t.ex. i Sverige där bristande språkkunskaper begränsar journalisters och politikers källor till de engelskspråkiga.

Hennes teser belyses ju av de "etablerade" partiernas försök att överta och snygga till de bärande tankarna hos de högerextrema. Hur det går när man reagerar istf agerar ser vi ju i Norge, Danmark och Österrike där högerextremisterna antingen ingår i regeringen eller är viktiga parlamentariska aktörer. (Musssoliniepigoner som Grillo eller nazister som Gyllene Gryning är faktiskt mindre farliga - utan att gripa till vapen lär de knappast kunna få något reellt inflytande.)

I Jennys Europabild är kontinenten befolkad av "gamla och nya vålnader". Gyllene gryning och nazisterna i Kärrtorp är välkända spöken i motsats till "de arméer av skuggmänniskor som befolkar storstädernas trottoarer, tunnelbanestationer och gallerior. De arméer av människor som inte längre har någon framtid." Litet uppgivet konstaterar hon att svensk debatt har svårt att ta in denna nya europeiska verklighet utan nöjer sig med att diskutera om man skall ge gatutiggarna pengar eller ej.

Jag hoppas att ni läser Jenny Anderssons artikel men vill för säkerhets skull avsluta med tre citat:

”Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.”

"Fascismen är på många sätt nyliberalismens direkta arvtagare. Dess grogrund är ojämlikhet och arbetslöshet."

"Det är synd att den svenska socialdemokratin är så ointresserad av Europa. För Europa är en ödesfråga."

fredag 27 juni 2014

Europa - Cameron 26 -2.

För ett par timmar sedan röstade EU:s stats- och regeringschefer med rösterna 26 mot 2 att nominera Jean-Claude Juncker  till posten som nästa ordförande i Europeiska Kommissionen.

Däremot är Juncker därmed inte vald  till kommissionsordförande. Denne väljs nämligen av Europaparlamentet. Teoretiskt sett kan valet där gå i annorlunda riktning eftersom vissa politiska partier kommer att ställa krav på Juncker och Kommissionen för att stödja honom. De europeiska socaldemokraterna har t.ex. redan antagit en lista med 50 sådana krav. Svenska miljöpartister (och socialdemokrater?) har förklarat att de inte kommer att stödja Juncker dock inte pga av att man inte gillar honom (vilket man iofs inte heller gör) utan för att de tycker att Reinfeldt har skött affären dåligt.

Vissa svenska politiker (ganska många faktiskt) verkar uppträda lika bisarrt som Cameron.

Det förefaller dock osannolikt att Juncker inte skulle få ihop den nödvändiga majoriteten.

Värt att notera är förstås att Reinfeldt och Rutte ändrade sig i sista minuten: man ville naturligtvis inte stå där ensamma med Cameron och Viktor Orban, den senare en regeringschef som andra inte vill ta i med tång pga av hans systematiska angrepp på demokratiska principer.

Vad Cameron egentligen vill är svårt att förstå. Varför andra länder, speciellt Merkel, till varje pris verkar vilja hålla UK kvar i Unionen är ännu svårare att förstå. Man säger att hon behöver Englands stöd för att stärka den inre marknaden. Det verkar ihåligt.

I själva verket vore det s.k. Brexit en typisk win-winsituation. Det står ju överväldigande klart att Englands befolkning med stor majoritet vill gå ut. En vänskaplig skilsmässa skulle innebära stora fördelar: det finns ingen anledning att tro att inte ett fristående England skulle beviljas samma villkor som de s.k. EES-länderna, t.ex. Norge.  EU:s budget skulle krympa något men mindre än man skulle tro eftersom den s.k. brittiska rabatten som nu finansieras av övriga medlemsländer skulle bortfalla. Det skulle säkert också innebära att rabatterna till Tyskland, Holland, Österrike och Sverige (ja!) skulle tas bort. Dessutom måste ett fritt England liksom Norge, Schweiz och andra betala en viss avgift för att få deltaga i den inre marknaden. Storleken får man förhandla om.

Fördelarna ligger i öppen dag. England får som man vill och integration och samarbete i Kärneuropa skulle kunna accelerera sedan den största hämskon eliminerats.

Jag skall  (troligen) skriva mera ingående om allt detta senare men har redan nu svårt att undertrycka skadeglädjen över den enorma prestigeförlusten för DN -ledarsida och särskilt Gunnar Jonsson ("Stoppa Junckergänget!";  "Och i Juncker-frågan borde alla beslutsamt ställa sig bakom Cameron" plus allt snack om en "kupp" från det demokratiskt valda parlamentets sida).

Det är sant att makten i EU nu i någon mån förskjutits från hemliga överläggningar i Rådets, troligen rökfyllda, rum till de parlamentsledamöter som valts direkt av folket i Europa. Men detta var förutsett redan i Lissabonfördraget och borde inte ha kommit som en överraskning. Att inflytandet från den supernationalistiska politik som tyvärr tagit överhanden i de flesta av Europas länder nu i någon mån kanske kan reduceras av ett parlament som ofta visat sig kunna anlägga vidare perspektiv är ju bara att välkomna.

lördag 14 juni 2014

Det amerikanska frihandelsavtalet ännu en gång

Jag har försökt att göra en något så när systematisk översikt av bakgrund, innehåll och konsekvenser gällande det avtal, TTIP, som just nu håller på att förhandlas fram. Ni finner den på en särskild sida, uppdelad på flera avsnitt, under rubriken Frihandelsavtalet EU - USA. En översikt.

Du kan antingen läsa hela artikeln som en enda lång sida (blir nog litet tröttsamt) eller hoppa från avsnitt till avsnitt via länkar längst ner. Det blir kanske mera lättöverskådligt.

Visserligen har jag delvis försökt att göra en objektiv och saklig framställning men får medge att min negativa grundinställning till stor delar påverkat text och upplägg. Dock finns ett antal länkar som gör att man kan leta sig tillbaka till argument från avtalets förespråkare.

Jag hänvisar också till mina tidigare blogginlägg:

Full frihet - utan normer
Värre än vi trott - Fullfrihet utan normer
Frihandelsavtalet EU - USA



Här följer en sammanfattning av den längre artikeln:


1   Förhandlingsmandatet är godkänt av samtliga medlemsländer i EU. Några länder, däribland Sverige, ville ha ett allomfattande avtal utan undantag och så blev också fallet.

2   Själva förhandlingsmandatet är hemligstämplat och kan endast anas via läckta dokument. Avtalets förespråkare betonar frihandelns betydelse i allmänna ordalag utan att precisera för- och eventuella nackdelar.

3  "Frihandel" är en helt missvisande beteckning. I praktiken är handeln mellan USA och EU redan fri (genomsnittlig tullnivå ca 3%). Effekterna av ytterligare avveckling blir positiva men i stort sett försumbara.

4   Praktiskt taget alla seriösa studier visar att effekterna på tillväxt och inkomst  beräknas bli obetydliga. Så gott som alla beräkningar bortser från sociala effekter av avregleringen och de ekonomiska konsekvenser dessa i sin tur kan få. Den enda studie som explicit behandlar detta varnar för problem på exempelvis miljö- och hälsoområdet samt för kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder  (för att undvika ökad arbetslöshet vid omställningar) liksom minskade intäkter för nationella och budgetar och EU:s budget.

5  Stark kritik riktas mot avregleringarna från de mest skilda håll och politiska schatteringar. Till stor del beroende på att ingen utanför förhandlarkretsen vet hur avregleringarna kommer att se ut. Kommissionens försvar formuleras endast i allmänna termer, "vi skall inte ge upp våra krav". Frågan som ställs är: varför förhandlar man då. Exempel från andra avtal är avskräckande. Amerikanska och europeiska utgångspunkter vad gäller "the precautonary principle" är diametralt motsatta. Både amerikanska och europeiska företag inom livsmedelsbranschen har starka reservationer.

6   Amerikanska krav på miljö- hälso och konsumentskydd är som regelväsentligt lägre och slappare än de europeiska. "Bevisbördan" ligger på den som hävdar att något är skadligt eller farligt. En kompromiss innebär därför definitionsmässigt att europeiska standards kommer att försämras. Medan den europeiska utgångspunkten är att i första hand skydda kunder och konsumenter är den amerikanska att ge företagen största möjliga spelrum.

7   Det största orosmoment är instiftandet av   ISDS -  Investor - state dispute settlement. Erfarenheter från liknande mekanismer i andra avtal är avskräckande: företag har möjlighet att kräva enorma skadestånd av stater som fattar politiska beslut som går emot deras intressen (t.ex. avskaffandet av kärnkraft i Tyskland, rökförbud i Australien; moratorium för fracking i Canada). En inskränkning  i eller rent av förbud mot "vinster i välfärden" skulle utan tvekan kunna dras inför ISDS av företag verksamma i branschen. Sveriges regering anser dock att en sådan mekanism är önskvärd och nödvändig.

Opinionen mot TTIP och särskilt mot ISDS är kraftig, växande och bred. Ledande politiker både från Alliansen och socialdemokraterna delar inte denna oro och vill i vart fall inte diskutera den förrän avtalet ligger klart. Det blir viktigt att göra detta till en huvudfråga i valet och avkräva partierna och deras representanter konkreta svar på specifika frågor. Särskilt gäller detta miljöpartiet som väl måste ingå i en eventuell röd/grön koalition efter valet. De politiker som kommer att delta i ratificeringsprocessen skall inte få slingra sig undan med allmänna fraser om att frihandel är bra och gynnar tillväxt och sysselsättning. Hör gäller det konkreta detaljer i just detta specifika avtal och en grundläggande motsats i samhällssynen mellan de länder som tjänstemän, lobbyister och experter förhandlar om i största hemlighet.

tisdag 10 juni 2014

Frihandelsavtalet mellan EU och USA

Jag skriver idag för omväxling skull om detta på min andra blogg Flarnfri schalottenlök. Jag lär återkomma här på Euroflarn bär jag hunnit samla ihop litet mera bakgrund och fakta. Så håll utkik. Under tiden kan ni läsa om Frihandelsavtalet EU - USA på Flarnfri schalottenlök.

lördag 31 maj 2014

Och ändock rör hon sig...


DN publicerade igår en ytterst egendomlig ledarartikel som av någon anledning fått rubriken: Hänsyn var ordet. Stelbent och klumpfotat ställer man sig på ståndpunkten att det är jävlar anamma regeringscheferna som skall bestämma. Parlamentet har försökt göra en statskupp och skall inte tro att de har något med demokrati att göra. ("Parlamentets kuppartade manöver..överilad.") Enligt fördraget är det Merkel som skall bestämma och parlamentet måste ta ett steg tillbaka.

Trots att det knappt är början på juni antar jag att det är någon sommarpraktikant som fått öva sig på de inte så viktiga Europafrågorna.

Fru Merkel väckte ett visst uppseende när hon efter valet förklarade att Juncker inte alls var självskriven som kandidat till posten som Kommissionens ordförande. Han var en av dem som kunde komma ifråga. Igår framträdde hon dock på nytt och med en osäkerhet i rösten som man inte är van vid från det hållet förklarade hon att hon trots allt stödde Juncker och att sonderingarna med partigrupper och medlemsländer skulle utgå från detta. Merkel har varit utsatt för ett starkt tryck från alla håll efter sitt första yttrande - även från sitt eget parti och från den socialdemokratiska (!) koalitionspartnern. (Och då hade hon ännu inte läst Dagens Nyheter!) Se artikel i Die Presse: Warum zögerte Merkel? (DE).

Merkels tvekan grundar sig i att hon, av någon i dagens läge svårbegriplig anledning, framför allt är angelägen om att gå Cameron till mötes. I den attityden stöds hon troligen endast av Reinfeldt och Orban i Ungern, möjligen också Rutte. Hon överskattar med säkerhet styrkan i de flesta medlemsländers önskan att hålla britterna på bra humör.

Just nu försöker man samla ihop en ledningsgrupp som kan tillfredsställa alla, eller de flesta, medlemsländer. Danmarks Thorning-Schmidt är favorit för att efterträda van Rumpoy. Det skulle var en gest mot Cameron: en rådspresident från ett icke-euroland som motvikt till förre eurozonschefen Juncker. Polens utrikesminister skulle efterträda Ashton och Schultz antingen fortsätta som parlamentspresident eller bli "vice" Kommissionsordförande. Andra namn förekommer också i diskussionen.

Det är väl tveksamt om detta skulle räcka för att täppa igen munnen på Cameron. Eftersom man tydligen (tyvärr) inte vill ha en kampavstämning letar man också efter möjligheter att ge britterna ytterligare undantag från EU:s regler.

Trots rasisternas och extremisternas framgångar finns det alltså möjligheten att det kan bli något bra utav allt det här. Men kanske får vi se Reinfeldt tillsammans med agenterna för Jobbik och UKIP försöka blockera valet. Det skulle ju kasta ett sanningen ljus över den svenska "europapolitiken." Men beröm i Dagens Nyheter skulle han säkert få.


Uppdatering: Frankfurter Allgemeine har en lång intervju med Habermas om Europapolitiken och EP-valet. Enligt hans uppfattning vore det ett direkt angrepp på demokratin om regeringscheferna inte skulle respektera väljarnas vilja när det gäller Kommissionpresidenten. Många kommer att fråga sig varför man överhuvudtaget  skall rösta. Se Europa wird direkt ins Herz getroffen.

Ju mer man tänker på saken desto egendomligare ter sig DN:s ledare (se ovan). Det är ju faktiskt ett direkt angrepp på demokratin. Ett klargörande vore kanske på sin plats?

måndag 26 maj 2014

Valresultatet - och sedan?


För en detaljerad redovisning av valresultatet i alla medlemsländer hänvisar jag till den här interaktiva kartan:

http://derstandard.at/2000001438935/EU-Wahl-2014-Die-aktuellen-Hochrechnungen#/europe-t515-Österreich

Det är ur en österrikisk tidning så resultatet för detta land kommer upp först men genom att klicka på "Europakarte" och sedan ev. på "EU-Parlament" får man detaljer för samtliga medlemsländer. Jag tror inte att språket behöver vara något större problem.

Någon egen analys av totalresultaten gör jag inte i detta sammanhang. Det blev väl ungefär som förväntat. Främlingsfientliga, nationalistiska och EU-fientliga partier får mellan 20 - 30 % av mandaten, beroende på hur man räknar.

För Sveriges del kan man (jag) notera tre positiva saker. Valdeltagandet på ca 50 % är troligen det högsta i Europa bortsett från de länder där deltagandet är obligatoriskt. I Sverige är man naturligtvis chockad över SDs stora framgång. I det europeiska perspektivet har dock SD  inte på långa vägar nått de resultat och det inflytande som deras meningsfränder har. V har gått framåt men egentligen inte överdrivet mycket - men får ett mandat och lär därmed inte i någon högre grad stärka den EU-fientliga parlamentsgrupp med flera kommunistpartier som man tillhör.

Det franska resultatet är det utan tvekan mest betydelsefulla och, om jag får använda ett ord som förmodligen inte längre finns i SAOL, skickelsedigra. I vilken riktning kommer den franska politiken att läggas om? Sarkozy gjorde före valet ett mycket egendomligt uttalande där han i stort sett förordade en uppsplittring av EU i olika grupper och ett krossande av de viktigaste framstegen som gjorts i samarbetet, t.o.m. den fria rörligheten för personer. Socialisterna är uträknade. Eftersom axeln Paris - Berlin är en av de viktigaste drivande krafterna i EU bådar detta inte gott. Samtidigt är fru Merkel med säkerhet inte benägen att rucka på sin fastlagda kurs. (1)

(På den positiva sidan kan man räkna att Mussoliniepigonen Grillo tydligen åker på en smäll även om hans "parti" blir näst störst. Belgien verkar bli det enda landet med "liberal" majoritet, det beryktade Vlaams Belang får bara ett mandat. Wilders motgång är ju omskriven och välkommen).

Återstår nu att se hur majoritetspartierna kommer att agera. Att deras politik och framför allt Europapolitiken måste läggas om i grunden står helt klart. Men kommer man ha mod och insikt nog att tackla grundproblemen som huvudsakligen är sociala -vilket skulle kräva avsteg från den förhärskande åtstramningsideologin och dessutom närmare och effektivare överstatligt arbete- eller kommer man att försöka lägga sig närmare populisterna? "Främlingsfientlighet med ett mänskligt ansikte" kanske? Det är ju den vanligaste reaktionen men all erfarenhet visar också att det är dömt att misslyckas. Vill väljarna ha invandringsstopp och stängda gränser väljer man originalet och inte någon uppsnyggad kopia från etablerade höger- och vänsterpartier.

En viktig första indikation blir valet av Kommissionsordförande. Det är rådet dvs regeringscheferna, som nominerar men EP som väljer. Nominerar man någon annan än Juncker skulle det visa ett bottenlöst förakt för väljarna och bädda för en större demokratisk konflikt. Christine Lagardes namn har nämnts: blir det hon kan vi se fram emot mera åtstramning, mer penningpolitik, mer arbetslöshet och social oro och fortsatt uppsving för högerextremismen. Men inte ens regeringscheferna kan väl vara så dumma?

En annan stor chans som man väl också kommer att missa är att låta UK gå ur Unionen, snabbt och i all vänskap. Det skulle vara en win-winsituation för alla inblandade. Man har beräknat att det skulle innebära ett ekonomiskt avbräck för UK - det tror jag inte alls. Det finns ingen anledning att tro att inte EU skulle acceptera långtgående frihet för UK, främst på handelns  och investeringsområdet. Och så mycket personrörlighet som UK skulle vilja ha. Någon nämnvärd effekt på EU:s budget skulle det knappast bli: Återflödet skulle försvinna, UK skulle få betala en avgift på samma sätt som Norge och Schweiz, de länder (inklusive de fattigaste) som fortfarande betalar en stor av UK:s medlemsavgift skulle få en finansiell lättnad. Samtidigt skulle kontinenten bli av med den största stötestenen för en förnuftig integrationspolitik.  (Sverige skulle naturligtvis känna sig litet isolerats och vilset om "följa Toni" och "följa David" politiken inte längre finns till hands men det kanske är en vanesak?)


(1) En politik som grundar sig på förlegade erfarenheter från första världskriget och som av en österrikisk författare karakteriserats så: "...inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler."

fredag 23 maj 2014

Värre än vi trott - Full frihet utan normer

En del av eftermiddagen har jag ägnat åt att scanna några seriösa europeiska tevekanaler. Jag får följande bild angående frihandelsavtalet med USA (TTIP).

1 Området är mycket mera omfattande än vad som framgått. Så t.ex. skall förhandlingarna även omfatta möjligheter till största möjliga privatisering av offentliga tjänster på alla områden. Vattenförsörjning nämns speciellt.

2 Man utgår från de amerikanska kraven. EU-kommissionens talesman säger att vid en förhandling kan man inte börja med undantagen utan man måste gå igenom alla punkter och sedan diskutera vilka förändringar som kan göras. (Normalt sett en dålig förhandlingsposition- man är i underläge från början. "The Drafter is King" en välkänd regel i internationella förhandlingar.)

3 I de amerikanska kraven ingår bl.a. att tillåta s.k "fracking" och användande av asbest och kemikalier som hittills varit förbjudna i konsumentvaror i EU.

4 I det liknande avtal som ingått med Canada har USA:s krav i allt väsentligt tillgodosetts.

5 En  viktig princip är att "vetenskaplig prövning" skall ha företräde framför "försiktighet." Det låter ju bra men faktum är att det inte finns några vetenskapliga bevis för att inpumpande av kemikalier i grundvattnet (som vid fracking) är hälsovådligt eller för hälsoproblem med klordoppade kycklingar och hormon- och antibiotikafyllt kött. Hälsorisker av genmanipulerat spannmål är heller inte belagda. Innan sådana bevis föreligger blir vi alltså tvungna att acceptera amerikanska standards. Varje idé om "safety first" elimineras. (Vem skall skaffa fram bevisen?)

Det groteska är nu att samtliga 28 regeringar inom EU, alltså inklusive den svenska, godkänt detta förhandlingsmandat utan inskränkningar. Med allra största sannolikhet har man inte fattat vad man skrivit under. Frihandel är ju bra - vem vill ha tullar och importkvoter?

Troligen har de ansvariga förletts av överdrivna beräkningar av positiva effekter på ekonomi och sysselsättning. USA:s och EU:s genomsnittliga tullar mot varandra är ungefär 3.3 %. Det är alltså en helt försumbar storhet. Avtalet (TTIP)  handlar alltså huvudsakligen om helt andra saker - hur och vilka hålls hemligt tills förslaget är klart.

Det här borde ha varit en viktig faktor i debatten inför EU-valet och kandidaterna skulle ha pressats på sina åsikter i dessa konkreta frågor (i stället för "ja till Europa" eller "nej till Europa").

För svensk del är utsikterna dystra. Regeringspartierna såväl som socialdemokraterna är entusiastiska inför avtalet. Reinfeldt säger uttryckligen att tvistlösningsmekanismen (som alltså kan omintetgöra i demokratisk ordning fattade beslut) är bra och nödvändig. Logiskt från hans synpunkt: om vinster i välfärden skulle inskränkas eller rent av förbjudas är det bra med en oberoende instans som kan upphäva ett sådant beslut.

Enda ljuspunkten är att "det civila samhället" i flera europeiska länder, särskilt Tyskland, är mycket aktivt. Hur det är i Sverige vet jag inte - har man överhuvudtaget uppmärksammat problematiken? Att konservativa och "liberala" krafter förmodligen får en stark majoritet i EP är ur denna synpunkt olycksbådande.

Alla medlemsländer och deras parlament måste ratificera avtalet. Jag vet inte om detta sker med kvalificerad majoritet eller om enhetlighet krävs. Under alla omständigheter måste saken bli en viktig fråga inför höstens riksdagsval i Sverige.

TTIP i papperskorgen!

torsdag 22 maj 2014

Full frihet - utan normer


Just nu förhandlas i topphemliga diskussioner det s.k. frihandelsavtalet mellan USA och EU. Chefsförhandlarna är tjänstemän, för EU:s del generaldirektören för Kommissionens handelsdirektorat.  Avtalstexten blir alltså en ren tjänstemannaprodukt som medlemsländerna och EP kommer att få ta ställning till.

Fri handel mellan länder och avskaffande av hinder för varor och tjänster är något grundläggande positivt och har i avgörande grad bidragit till det välstånd som Europas länder, däribland Sverige, kan åtnjuta. Ju fler länder som deltar, desto större positiva effekter kan man räkna med.

Nu tänker man sig gärna att de nuvarande förhandlingarna syftar till att reducera tullar och ta bort ev. kvantitativa hinder för import och export. Men i realiteten spelar dessa handelshinder redan nu en obetydlig roll i handeln mellan EU och USA, detta som ett resultat av en lång räcka avtal och institutioner som GATT och WTO. Undantag finns dock, främst vad gäller jordbruksprodukter.

Avtalet som nu diskuteras syftar alltså främst till att undanröja andra sorters handelshinder, sådana man ofta kallar NTB ("non-tariff barriers").  Man strävar efter att harmonisera regelverken när det gäller aspekter som t.ex. juridiska, sociala, redovisningstekniska, finansiella, hälsoaspekter, fytosanitära (djur och växter), miljömässiga, miljömärkning, innehållsdeklarationer m.m. Nu är ju läget det att i de flesta (alla?) avseenden är EU:s (och Sveriges) bestämmelser och praxis i dessa avseenden betydligt skarpare än de amerikanska. Miljö, säkerhet, hälsa och konsumentskydd, och ibland etik, står trots allt i centrum för den europeiska politiken (1) medan den amerikanska huvudsakligen går ut på att ge företagen största möjliga spelrum.

Hur tror ni nu att en "harmonisering" kommer att gå till? Kommer de amerikanska förhandlarna att föreslå att deras företag skall anpassa sig till de mera stringenta europeiska reglerna och kommer jättekoncerner som Monsanto, GM eller Pfizer att gå med på det? Om man tror det borde man se till att bygga in en klausul om fred i världen också i avtalet.

En annan aspekt är att USA insisterar på en överstatlig tvistlösningsmekanism som skall göra det möjligt för företag att stämma enskilda stater på skadestånd ifall de vidtar åtgärder som skadar företagens intressen.  Om ett land, eller ännu värre Unionen som helhet, stiftar lagar ex. för miljöskydd, förbud mot antibiotika och hormoner i djurhållning eller begränsningar i privatisering av vattenförsörjningen kommer alltså enskilda företag att kunna hävda att lagarna gör intrång på deras möjligheter att bedriva handel och således vara ett otillåtet handelshinder

(Uppdatering: Förbud mot eller inskränkningar i vinster i välfärden kan ni glömma om denna mekanism kommer på plats.)

Finns det en möjlighet att påverka detta, att blockera hela eller vissa delar av avtalet? Coulisses de Bruxelles (Lång text på franska "L'ombre d'un traité hors normes" här.) menar att det inte är troligt att de 28 länderna kommer att göra det eftersom man då skulle framstå som en fiende till USA vilket skulle kunna få repressalier och ekonomiska konsekvenser till följd. De nationella parlamenten skall ratificera avtalet men kommer troligen att göra det av samma skäl. Det är bara Europaparlamentet som kan göra något eftersom deras godkännande krävs. Och vi har sett att EP inte tvekar att utnyttja sin nya maktställning, så t.ex. stoppades ACTA-avtalet trots att det godkänts av regeringarna i alla medlemsstater. Även ett förslag till utsädesförordning som skulle begränsa och standardisera vad som finge odlas i Europa stoppades av ett nästan enhälligt parlament. (Fru Bildt var en av de 15 som röstade emot.)

Men mycket beror på hur den nya kommissionen kommer att se ut liksom på majoritetsförhållandena i det nya Parlamentet. Från svensk synpunkt finns det anledning att vara pessimistisk: m, s och fp (och, gissar jag, även de små borgerliga partierna) är entusiastiska inför avtalet. Vi tänker inte lägga oss platt för de amerikanska kraven säger Hökmark segervisst.

Det är inte alltid den amerikanska ångvälten tar sig så sympatiska uttryck som i nedanstående bild som jag knyckt från David Nessle, en blogg som ni borde läsa oftare för att få perspektiv på tillvaron.



(1) Det låter kanske litet överdrivet med hänsyn till alla upplevda brister i politiken men  jämfört med USA är det väl snarast underdrivet.

Uppdatering 23/5: Se också debattartikel i ETC . Svenska Vattenfall stämmer  tyska staten på 3.7 miljarder € för beslutet att avveckla kärnkraften! Inte undra på att Reinfeldt och andra vill ha mekanismen kvar. Men vill ni det?

tisdag 20 maj 2014

Semester blir planeringstermin


"The European Semester" eller på någon sorts svenska "Den europeiska planeringsterminen" är ett system för granskning och försök till styrning av nationell ekonomisk politik. EU:s medlemsländer måste i April rapportera till Kommissionen om sina program för tillväxt, sysselsättning, samhällsekonomisk balans och åtgärder för att möta EU:s regler för budgetbalans och skuldsättning. Kommissionen utfärdar länderspecifika rekommendationer i Juni som sedan diskuteras och överenskoms av medlemsstaterna i Juli. (Översikt av processen här.)

Det är alltså ett mycket ambitiöst projekt för samordning av europeisk ekonomisk politik. Vilka effekter och resultat denna samordning har fått eller kan få är ännu alldeles för tidigt att avgöra.

Att processen fått någon sorts effekt märker jag omedelbart efter ett par veckors frånvaro från Wien. SPÖ/ÖVP har lagt fram en budget för 2014/2015 som behandlats och diskuterats i vederbörlig ordning och -antar jag- i någon mån justerats för att lugna ner oppositionen. Emellertid har regeringen fått signaler från Kommissionen att åtgärderna för att förbättra balans-och skuldsättningsproblematiken inte är tillräckliga för att möta EU:s krav. Risken att Österrike offentligt kommer att ställas i skamvrån är överhängande. Inte så bra i ett valår. I panik skickar då finansministern, ÖVP, ett brev till Bryssel där han lovar att bättra på budgeten (DE) med en miljard € genom bl.a. skärpta straff för skattefusk och bättre kontroll över utgifts- och inkomstbetalningar. Han gör detta i stort sett på egen hand utan att samråda ens med koalitionspartnern (som dock i efterhand backar upp beslutet). Den synnerligen heterogena oppositionen rasar och kokar av ilska. (Die Grüne -Miljöpartiet; FPÖ -gamla Haiderpartiet; BZÖ- utbrytare ut FPÖ; "Team Stronach" - hopköpt parti av austrokanadiern och multimiljardären Stronach som sedan flytt fältet; NEOS- ett intressant nytt parti av näringslivsliberaler, något som Österrike inte haft förut.) Media gottar sig som alltid när man får fatt i något som kan likna en skandal.

Trots att den socialdemokratiska förste talmannen (en kvinna) är kritisk vägrar regeringen kategoriskt att diskutera saken vidare.

Vet inte vad jag skall dra för slutsatser av detta. Intressant är det i vart fall eftersom det åtminstone är en indikation på ökat EU-inflytande (samordning) på nationell ekonomisk politik.

fredag 16 maj 2014

Bullfest i juni





Jämt det står i pressen
krig och nöd på varje rad
Våld och förtryck det gör mig ledsen
men kaffe och bullar gör mig glad
Tage Danielsson












Den egendomliga "Junilistan" har en lika egendomlig inställning till sanningen. Nu är det egentligen onödigt att slösa bandbredd på ett "parti" som har lika stor chans att få mandat som en snöboll i ett varmt ställe. Men man skall väl kunna ha litet kul också och inte alltid behöva föra debatten med samma min som Beatrice Ask.

Men först: I TV denna morgon säger partiets talesman att man inte kommer att tillhöra någon av de politiska partigrupperna och vid varje votering förklara varför man inte tänker delta. Skälet är att i EP tvingas ledamöterna att rösta som partigruppen. Vi vet ju att detta inte är sant: på siten VoteWatch redovisas regelbundet vilka som som varit loyal eller rebel mot sin partigrupp. Eftersom ledamöterna i EP ofta har en irriterande vana att tänka själva finns det ofta ganska många "rebeller". Intressant nog finns ledamöter från svenska s resp. m ofta i rebellgruppen. Dock icke för att man tänkt själv utan därför att partierna i Stockholm ofta har andra idéer än sina europeiska partivänner som ju ibland anlägger ett onödigt brett perspektiv på det europeiska samarbetet...Det är klart att det inte är så kul att bli kallad "förvirrad" eller "illojal" av Reinfeldt och Borg och därför röstar man emot sin partigrupp i EP.

Nåja. Det var bullarna det gällde. I en affisch på sin valstuga (mestadels stängd) på Sergels Torg i Stockholm berättar man att EU förbjudit kanelbullar men att Sverige beviljats ett särskilt undantag. "EU förbjuder kanelbullar" - vilken rubrik och vilken triumf för radarparet Sjöstedt - Åkesson.

Det är ganska lätt att ta reda på sakförhållandet. Det finns (minst) två sorters kanel, Ceylonkanel och Cassiakanel. Den senare är billigare och används därför av livsmedelsindustrin. Tyvärr innehåller den också kumarin, ett  otrevligt gift som kan vara speciellt farligt för barn eller överkänsliga personer. Leverskador kan bli följden. EU:s Livsmedelsbyrå har därför utfärdat gränsvärden för kumarinhalten i bakverk. Värdet för "bakverk" är "15mg/kg". Det finns dock ett undantag: för "traditionella och/eller säsongbetonade bakverk" får man gå upp till 50mg/kg. Svenska livsmedelsverket var för en gångs skull på alerten och anmälde att kanelbullarna var både traditionella och säsongbetonade och kunde därför gå upp till det högre värdet. Danmark missade denna chans (1) och har därför uppmanat sina bagerier att sänka kanelhalten (eller ev. gå över till det dyrare men ofarliga kryddvarianten).

(Det är inte första gången Sverige begärt och fått undantag från livsmedelsbestämmelser. Surströmmingen innehåller dioxinhalter som ligger mycket långt över det tillåtna och på rent hälsofarliga nivåer. Eftersom varje persons intag av surströming dock är tämligen begränsat så är det väl ingen riktig fara. Men det är faktiskt så att vi (norrläningar i alla fall) äter giftig fisk som är förbjuden i övriga EU. Smaskens. Ett annat undantag är ju det för både miljö och hälsa farliga och dessutom äckliga snuset.)

Det är inte första gången som kanelbullarna hotas av det paragrafsprutande monstret i Bryssel. Redan 2006 skrev jag om hur "det kristna bokkaféet Källan i Skänninge" förbjöds att sälja hembakta kanelbullar. Reaktionerna blev så starka bland bloggare och media att både Bosse Ringholm och Margot Wallström fick rycka ut till bullarnas försvar.  Det var naturligtvis fel alltsammans: det var Livsmedelsverket som inte i tid utfärdat tillämpningsbestämmelser. Det gjorde man sedan och s.k. "noll- eller småskalig" produktion i form av scouter, kyrkkaffetanter och andra undantogs från kravet på ursprungsmärkning. Men vilken fest det blev i pressen!

Som representant för dåvarande bloggen "När jag ändå har ordet" gjorde jag en egen inspektion i Skänninge och smakade och fotograferade de numera oförbjudna bullarna. De var mycket goda och innehöll förmodligen ingen kumarin eftersom jag fortfarande lever.

Att det är viktigt med bullar för att kompensera livets otrevligare sidor sjunger Tage Danielsson om här. "Allt som verkar rent förbannat, och som väger tungt på vågen, får man väga upp mot annat, som gör en riktigt glad i hågen."

Men att väga upp Junilistan kräver nog minst två bullar till kaffet.



(1) Det gäller att passa på i EU-sammanhang. För ett antal  beslutade EP på brittiskt initiativ (!!!!!) av någon anledning att endast röror gjorda av citrusfrukter skulle få heta "marmelad". Annars skulle det heta "sylt", "jam" e.dyl. I sin visdom beslöt man emellertid samtidigt att alla som ville ha ett undantag från denna regel skulle anmäla detta och få det automatiskt. (Som vi vet utnyttjar t.ex. Danmark frikostigt detta undantag.) Österrikes delegation var vid tillfället ute och fikade varför man missade omröstningen. Eftersom regionen Wachau är stolt över sin "Aprikosmarmelad" blev det ett himla liv och "EU förbjuder aprikosmarmelad" osv. Efter något år fick man dock sitt undantag och detta firades som en stor triumf för Österrikes seger över EU-byråkratin.


lördag 3 maj 2014

Vi avbryter denna blogg för ett (inte särskilt) viktigt meddelande!


Kära eventuella läsare! Det blir en period av bloggstiltje här på Euroflarn, någon dryg vecka troligen. Kommentarer kommer dock att läsas och besvaras.

Men gå inte för långt bort! "I'll be back" som man säger i Österrike.

fredag 2 maj 2014

Låt tusen gurkor krökas!


Europavalskampanjen är i full sving i Österrike och alla partiers förstamajuppbåd fokuserade på valet. Tyvärr stannade man väl huvudsakligen vid slagord och gick inte in på någon egentlig sakdiskussion. Åsikterna varierar från de som vill gå ut ur EU till de som vill "bygga ett nytt Europa" utan att dock närmare precisera hur det skulle se ut.

Bland de roligare inslagen var när huvudkandidaten för det nya partiet "Ett annat Europa" efter ett par minuter reste sig och lämnade en direktsänd tevedebatt för att gå ut på stan och demonstrera.

Mera relevant fast komplett fel är De Grönas valaffisch som visar en amper tant på sin balkong som-tillsammans med partiet- vill skydda sina tomater från EU:s attacker.

Det finns en allvarlig bakgrund till detta. Kommissionen föreslog en ny utsädesförordning som skulle harmonisera vilka frön och sädesslag man fick använda i Europa. Snart kom man underfund med att detta skulle hota lokalt framodlade sorter t.ex. av tomater. Det skulle bli fritt spelrum för amerikanska utsädesjättar som Monsanto som har patent på olika sädesslag och obönhörligt förföljer jordbrukare som försöker att kringgå deras monopol. Parlamentet protesterade och förkastade förslaget med rösterna 560 mot 15. (Bland de 15 som röstade för var Anna Maria Corazza Bildt!)  Förlaget är alltså stendött och resultatet är ännu ett exempel på parlamentets ökade makt och inflytande. Dessutom på samarbete över partigränserna. Det borde alltså snarare användas som argument för att göra bruk av sin rösträtt  än att påskina att tomaterna fortfarande är hotade.

Emellertid. Det verkar som om det genomgående temat från höger till vänster både i Sverige och Österrike är att "EU skall inte lägga sig i så mycket."   På Europaportalen skriver Ylva Nilsson, ledande ghost buster,  om "EU-kandidater i fel valkampanj?" Det borde alla kandidater läsa och gärna också deras väljare. "Att lägga sig i" är liksom själva uppdraget - hur mycket makt EU skall ha avgörs av de nationella regeringarna i rådet och inte av Europaparlamentet. (Den egendomliga svenska "Junilistan" fattade aldrig detta och deras enda insats i parlamentet var att inför varje votering avge en förklaring att man minsann inte tänkte rösta. De borde naturligtvis ha ställt upp i riksdagsvalet i stället. Det gjorde man ju också senare men då ville ingen ha dem.)

Ylva summerar i ett mail de svenska partiernas inställning:

"De tycks ha bestämt sig för en gemensam visa: EU lägger sig i för mycket... vilket väl är ungefär detsamma som i Österrike då.

Utom att de vill att EU ska hantera Ukraina.
Och ungdomsarbetslösheten.
Och klimatproblemen.
Och den ekonomiska krisen.
Och jämställdheten.
Och förstås den inre marknaden.

Men annars! så ska EU sluta lägga sig i."

Det hela börjar likna denna video (inspirerad av "Life of Brian") : "People's Front Against Europe: What has the EU ever done for us?"

Man får en känsla av att om Kommissionen backade och lät gurkorna vara hur krokiga som helst så skulle den värsta skepticismen gentemot EU försvinna. Lika lätt som roamingavgifter och visatvång.

onsdag 30 april 2014

Information och valdeltagande


Enligt en färsk SIFO-undersökning anser en överväldigande majoritet av svenskarna att de vet för litet om partiernas politiska program inför EU-valet. Orsakerna sägs vara att partierna inte klart presenterat sina valstrategier och att EU-kandidaterna inte får särskilt stort utrymme i media. Större delen av bevakningen ägnas åt riksdagspolitiken.

Undersökningen visar också att kristdemokrater och moderater knappast diskuterar EU-frågor medan miljöpartister, sverigedemokrater och framför allt vänsterpartister är mera på alerten.

Tråkigt nog kommer väl de som röstar huvudsakligen att göra det efter sina "normala" partisympatier vilket kan vara rent kontraproduktivt. Andra bloggar har, liksom Euroflarn, flera gånger påpekat att det är kandidaternas kunskap och intresse som är avgörande, inte partitillhörigheten. (1) Möjligheten finns även för representanter för små partier att åstadkomma viktiga resultat.

Partierna och media bär ansvaret för att väljarna inte får veta hur oerhört viktiga EU-frågorna är även för deras vardag. Å andra sidan finns ju en mängd information tillgänglig för den som gör sig besväret att leta.

I Österrike förväntar man sig ett lågt valdeltagande med framgångar för högerextrema FPÖ. Men man kan inte klaga på intensiteten i valkampanjerna med affischer, torgmöten, intervjuer och artiklar samt debatter i teve mellan toppkandidaterna. Det förefaller som om koncentrationen på EU-frågor är betydligt större nu inför valet än vad fallet tycks vara i Sverige. Annars kan man knappast förklara att konservativa ÖVP, som ingår i regeringskoalitionen, klart leder opinionsmätningarna inför EU-valet trots att partiet håller på att demontera sig självt och får vara glad om man lyckas behålla tredjeplatsen i nationalvalet.


(1) Jag kommer själv att rösta på en person som tillhör ett parti som jag aldrig skulle rösta på i ett nationellt val. Men jag har studerat personens arbete och resultat som är mycket bra och ligger ganska väl i linje med mina personliga åsikter. Dessutom stärker jag då den partigrupp som lanserat den som jag tror skulle bli den bäst Kommissionsordföranden.


Uppdatering kl 20:00 I kvällens viktigaste nyhetssändning i österrikisk TV inleddes en serie som skall bringa EU närmare medborgarna. I dagens avsnitt visade man (på ett mycket pedagogiskt sätt) EU-regler som var för sig kan verka irriterande och "byråkratiska" som t.ex. tillåten maximieffekt på dammsugare, värmeplattor som måste stängas av automatiskt efter 45 minuter, max standby effekt på elektroniska apparater på 1 W (???) och naturligtvis det förkättrade glödlampsbytet. Allt detta ingår i ett program för energibesparing som ger per år en besparing i EU motsvarande 2.5 gånger den totala elförbrukningen i Österrike. Det ställer onekligen "EU-byråkratin" i ett nytt ljus.

Varje dag kommer ett nytt sådant inslag fram till valet. Ett fint initiativ. Otänkbart förstås i Sverige.

fredag 25 april 2014

Valkamp på högsta nivå...

Plakattexter sedda under en halvtimmas resa till stadscentrum:

"Fram för krumma gurkor. Bort med krumma affärer".
"EU vill förbjuda mina balkongtomater!"

(Die Grüne)

"Die Turkei, nicht dabei" (Turkiet skall inte vara med)
"Österreich denkt um. Zu viel EU ist dumm." (Österrike tänker om: för mycket EU är dumt)

(FPÖ)

"EU vill förbjuda byggandet av socialt boende."

(SPÖ)

En vettigare kampanj förs faktiskt av konservativa ÖVP som i stor sett avstår från att visa partinamn och -logo eftersom man vet att det är impopulärt. I stället visar man enbart den populäre toppkandidaten med texten "Välj Othmar Karas - OK"  (Get it?)

(För den som inte minns det kan vi påpeka att Karas i förra valet petades ner till andra listplatsen av tvärinstigaren Ernst Strasser, f.d. inrikesminister som senare fick avgå då hans grova korruption avslöjades i media av två brittiska under cover journalister.)