söndag 31 augusti 2014

Ung och oerfaren

Två toppjobb inom EUs institutioner har fastlagts: Polens Tusk som rådsordförande (efter van Rumpoy) och Italiens Mogherini som utrikespolitisk samordnare, dvs. helst utrikesminister.

Conventional wisdom  eller besserwisserei  breder nu ut sig i media, på "sociala" dylika och bland opinionsbildare. Tusk är en tuffing som är konservativ och hård mot Ryssland, Mogherini är alltför ung och oerfaren.

Vi får väl se hur det blir med det. Sant är att Tusk har gjort sig till talesman för en hel del oliberala idéer och att han har en hård attityd mot Ryssland. Men vi glömmer att han valdes i Polen för att ersätta den ärkereaktionäre eurofoben Kaczyński. Alltid något.  Och vi vet ju att alla EU-jobb har en tendens att mjuka upp hårda attityder och leda till mera vidsyn hos innehavaren. Som Luther sade: "Den Gud give ett ämbete give han ock förstånd att leda detsamma”. Vi får hoppas att detta också gäller ämbeten utdelade av EUs regeringschefer.

Mera intressant är fallet med den "unga och oerfarna" Mogherini. Ett svagt val verkar de flesta kommentatorer vara eniga om. Här vill jag på det enträgnaste hänvisa till Ylva Nilssons inlägg på EU-merabloggen.  I motsats till de flesta kommentatorerna gör sig Ylva besväret att redovisa en del av Mogherinis kvalifikationer. Hon skriver:

"Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.

De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.

Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.

Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken."

Ylva påpekar också att Mogherini med sina 41 år är äldre än åtminstone 4 av EU-s regeringschefer, lika gammal som Reinfeldt var när han blev statsminister och ett år äldre än Finlands förre statsminister vid tillträdet. (Österrikes utrikesminister, Sebastian Kurz, är f.ö. 28 år och gör enligt bedömare från olika partier och media ett mycket bra jobb.)

"Ung och oerfaren"? Det nog i själva verket  helt andra motiv som ligger bakom avfärdandet.

Nog finns det goda chanser att paret Tusk/Mogherini kommer att ge EU-institutionerna ett klart starkare ledarskap än van Rumpoy/Ashton.

lördag 23 augusti 2014

Det här vill ni inte veta.

På  EU-bloggen har Patrik Oksanen gjort ett antal förtjänstfulla granskningar av de svenska politiska partiernas inställning till EU och europeiska frågor. Redan före EU-valet publicerades en serie under huvudrubriken  Det här vill partierna inte prata om där samtliga partier visar sig ha ett antal skelett i garderoben. Värst är naturligtvis Vänsterpartiet  som glatt och villigt samarbetar med kommunister och fascister i parlamentsgruppen GUE/NGL (liksom f.ö.på sin tid den egendomliga Junilistan. Min text Bullfest i juni.). Dess ledare har ju dessutom under 11 år levt gott i Bryssel på att förakta Europa och bl.a. utmärkt sig genom att både motsätta sig östutvidgningen och Lissabonfördraget.(Se också "EU svårt dilemma för V" på SR:s site.)

Men nu gäller det det svenska riksdagsvalet. Eu-bloggen har systematiskt granskat hur EU och Europafrågor täckts av de olika partiernas valmanifest. ( S, SD och Alliansen har ännu inte resenterat sina "manifest".) Observera att det inte är frågan om att värdera sakinnehållet i den föreslagna Europapolitiken utan enbart i vilken utsträckning Europafrågor täcks i valmanifesten.

Det är en skrämmande läsning. Som väntat får Folkpartiet högst betyg av Oksanen - det enda parti som har ett särskilt EU eller Europakapitel med konkreta frågor och förslag. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ får "Icke godkänt" övriga ett knappt godkänt betyg. Med tanke på Sjöstedts bakgrund och det förhållandet att Sverige är ett ledande land när det gäller att bekämpa en aktiv EU-politik för att främja kvinnlig representation i bolagsstyrelser ter sig ju detta ytterst märkligt. (Se mina texter Ont om kompetenta kvinnor? respektive Var är kvinnorna?)

Genomgången visar alltså att de svenska partierna praktiskt taget -med något undantag- är fullkomligt ointresserade av Sverige i det europeiska perspektivet. Litet märkligt när man t.ex. vet att ca 60 % av frågorna i ett normalt sammanträde i kommunfullmäktige rör frågor där EU:s lagstiftning har ett avgörande inflytande. Ännu värre är kanske när man som Centerpartiet visar sig ha ytterst luddiga och ibland helt felaktiga föreställningar om vilka frågor som bestäms inom EU:s olika organ eller i Sveriges riksdag. (Jmf också Ylva Nilssons text "EU-kandidater i fel valkampanj?")

Åtminstone borde detta ge anledning till obehagliga frågor till de svenska kandidaterna t.ex. är Vänsterpartiet och Miljöpartiet och framför allt FI verkligen emot kvotering av kvinnor i börsnoterade företags styrelse? Tror alla partier att just svenska väljare är emot detta när representanter för 70 % av Europa är för?

Att de allra flesta europeiska regeringar med UK och Sverige i spetsen nu för en strängt nationalistisk politik där man enbart försöker plocka russinen i EU-kakan är ju tyvärr välkänt. En ytterst farlig politik med dagens kriser i alla delar av världen. Vore det inte dags för EU-vänner och andra med ett bredare perspektiv  att pressa alla partier på dessa frågor och inte förledas av deras taktik att koncentrera på "regeringsfrågan" eller "krona-för-kronapolitik" i stället för sakfrågor. Som det finns tillräckligt av.

onsdag 6 augusti 2014

Var är kvinnorna?

Trots sommarhetta och semestrar händer det en hel del inom EU men jag antar att eventuella läsare är väl informerade om detta från andra källor, t.ex.den utmärkta EU-bloggen skriven av Patrik Oksanen. Beträffande nedanstående inlägg om kvinnliga kommissionärer är det bara att konstatera att Junckers och EU-parlamentets krav på minst 10 nomineringar drabbats av ett skändligt fiasko. T.v. är endast 4 kvinnor nominerade varav endast 2 kan anses vara någorlunda säkra. I stort sett alla länder har redan lagt fram sina förslag. Sverige undvek i allra sista ögonblicket denna skam: när Reinfeldt insåg att han själv inte hade någon chans att få ett toppjobb för Sverige nominerade han den nuvarande kommissionären Cecilia Malmström - ett utmärkt val, inte minst för hennes eminenta språkkunskaper. Hon bör kunna få en tung portfölj.

Många länder har nominerat gamla avdankade politiker  ("hast Du einen Opa, schick' Ihn nach Europa"). Det får väl ses som ett desperat försök från de nationalistiska regeringarnas sida att motverka den oberoende ställning som Parlamentet och därmed Kommissionen fått genom Lissabonfördraget och som man på ett skickligt sätt lyckats göra det mesta av. Det är dock inte alls säkert att denna räkning går upp - erfarenhet visar att ämbetsmän, tjänstemän och politiker på de europeiska planet ofta ganska snart kastar av sig de nationella partipolitiska oken. Perspektiven breddas snabbt.

Men egentligen ville jag bara passa på att göra reklam för en utmärkt artikel av Kurt Bayer om finansiell kris och ekonomisk politik: The Crisis has not yet been dealt with! För säkerhets skull gör jag ett ganska långt citat:

"However, the role of finance ministers, national bank governors and regulators is to re-establish a financial system which primarily focuses on the needs of its customers, i.e. businesses and savers, restrains risks to the stability of both the global and regional and national financial systems, to devise a system which is more of a utility than a self-serving “exploiter” of an “anything goes” principle. It is still not clear whether ministers and national banks and regulators all have come to this conclusion, that their task is not to serve the ubiquitous “investor” and make her or him happy, but that the “real economy” needs to be serviced by a stable and innovative finanical system where prudence takes precedence before risk-taking."

Bayer föreslår, ganska radikalt, att finansieringen av offentlig upplåning skall lyftas ut ur den privata finanssektorn och övertas av centralbankerna. Han påpekar att "The interests of private investors have only little in common with pursuing the public good: why then should their interests determine yields and viability of government finance?"

Nu är Kurt Bayer inte vem som helst. Med en bakgrund som forskare och som tjänsteman på österrikiska finansdepartementet och därefter ledande befattningar inom såväl Världsbanken som Europeiska Investeringsbanken vet han vad han talar om. Att tanken att lägga hämsko på banker och finansieringsföretag lär dock knappast vinna någon anklang i dagens politiska situation speciellt inte i länder som Sverige och England.