torsdag 12 maj 2016

Tillbaks till trettiotalet?

Ni får ursäkta om jag tjatar en del om presidentvalet i Österrike - man kan kanske inte begära att det skall intressera svensk press och allmänhet särskilt mycket. Men om den första valomgångens resultat skulle bekräftas i den andra och landet får en president från postfascistiska FPÖ kan det få konsekvenser långt utanför det lilla alplandets gränser.

I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet.  Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.

Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap.   'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".

Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.

Vi har hört den förut...

I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.

Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.

torsdag 5 maj 2016

Another one bites the dust?

Diskussionen efter det österrikiska presidentvalets första omgång har i huvudsak präglats av uppgivenhet och hopplöshet. De båda statsbärande partierna, socialdemokrater (SPÖ) resp. de konservativa (ÖVP) ligger i stort sett i ruiner:  som jag skrev nedan brukar de två tillsammans få ca 80 % av rösterna i ett presidentval. Den här gången blev det en andel på strax över 20 %,

Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer  (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz,  den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer.  Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.

Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.

Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten  är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt"  land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.

Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...