tisdag 30 juni 2015

EU - Hall Of Shame Plats 2

Kanske väl så förutsägbart men tyvärr oundvikligt. Som nummer 2 hittar vi Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble.

Nu drabbar skammen kanske inte i första hand honom personligen utan mera den kamrersmässiga politiskt, ekonomiskt och socialt okänsliga politik för vilken han är den främste företrädaren. Den främste, men långt ifrån den ende i den skara av nafsande nationalister som numera befolkar ministerråd och Råd. Att vi väljer ut just Schäuble beror också på hans arroganta och nedlåtande ton i sina uttalanden liksom förvissningen om att han hela tiden önskat att Grekland tvingas lämna eurozonen och dyrt betala de skulder som tidigare oansvariga regeringar dragit på sig utan att kreditgivare och EU:s institutioner reagerat nämnvärt.

Här är inte platsen för en ingående analys av den förda politiken, dess konsekvenser och eventuella alternativ. Men den som är intresserad kan ju ta en titt på det senaste "förhandlingsbudet" (som på ett berömvärt sätt publicerats i sin helhet av Kommissionen). (Längst ner på den länkade sidan finns en länk till en pdf-fil som ger hela texten). Nio sidor med ytterst detaljerade krav på hur den grekiska ekonomin och administrationen skall skötas och vilka åtgärder som skall vidtas. Men här är det inte frågan om policy rekommendationer grundade i ekonomisk analys utan gammaldags micro management. Ett exempel på åtgärder: "eliminate non-reciprocal nuisance charges and align the reciprocal nuisance charges to the services provided". 

Man förstår Tsipras som förklarat sig fed up med att diskutera med "teknokraterna" och vill ha en "politisk" lösning. Sådana vore också möjliga exempelvis genom den typ av strategi som skisserats av Krugman. Bindande avtal för budgetöverskott och planerad lättnad av skuldbördan till hållbara nivåer. Generöst tekniskt bistånd till Grekland för att komma till rätta med de enorma strukturella svagheterna i administrationen, speciellt vad gäller skatter och skatteindrivning, som också till största delen medges av regeringen. Så kunde man överlåta åt grekerna själva att bestämma vad man vill göra med reciprocal nuisance charges. Men se också exempelvis en mindre känd ekonom (DE) en i raden av många som nu ställer sig i opposition till den förda åtstramningspolitiken.

Men det finns ett viktigt komplement till detta: EU:s medlemmar, även de utanför eurozonen, måste stoppa den kamrersaktiga ekonomiska politik på Lyckoslantens nivå som nu är det högsta goda, oavsett vem som regerar. "Ob rot oder schwarz regieren: egal, egal!"

Gesine Schwan, två gånger socialdemokratisk presidentkandidat i Tyskland, säger till Berliner Zeitung att det från första början var Schäubles avsikt att krossa Syriza. Det är svårt att undandra sig den bedömningen när man läser igenom vad den tyske finansministern sagt under förhandlingarnas gång.  De stackars "teknokrater" som väl gjort sitt bästa för att snickra ihop något som kunde svara mot de neoliberala kraven och de mer eller mindre dolda politiska agendor som Syrizas valseger skapade känner sig naturligtvis "bedragna" (Junckers ord*). Som f.d. expert känner jag med dem: jag vet hur det känns när mödosamt hopklistrade förslag efter dygnslånga förhandlingar plötsligt kastas över ända av orealistiska eller irrelevanta krav från någon profileringssjuk politiker i sista minuten. Men den politiska inriktningen för förhandlingarna med Grekland var missriktad och oklar redan från början och då måste det gå som det gick. Herr Schäuble är i högsta grad medansvarig för katastrofen och förtjänar med glans sin andraplacering på denna lista.



* Det fanns några  extra poänger i Junckers tal som kan uppmärksammas. Han talade växelvis på franska, engelska och tyska. Strongt. För mig som lyssnade på Euronews var det enkelt att zappa mellan originalspråken för att slippa simultantolkningen, iofs av mycket hög klass. Jag är rädd att denna kanske den bästa europeiska nyhetskanalen inte finns tillgänglig som kabelteve i Sverige.

I avsnitt där han tala franska sade Juncker ungefär följande: "vårt förhandlingsbud var aldrig av karaktären "take it or leave it" som man säger på franska". Litet självironi där!

De enda namn som Juncker nämnde var Dijsselbloem och Schäuble, då i avsikt att förklara att det var orättvist att klandra dessa två för den uppkomna situationen. Ja, då vet vi åtminstone att det är så folk tänker.

måndag 29 juni 2015

EU - Hall Of Shame - plats 3

Även i detta sammanhang måste det finnas plats för en kvinna även om det uppenbarligen är ont om dylika på de här höjderna av skäl som Ylva Nilsson redogör för. Någon skulle kanske vilja se Angela Merkel på denna plats. Visserligen spelar hon den ledande rollen I det sorgliga skådespel som nu sätts upp i Europa men hon gör det i alla fall på ett elegant och avmätt sätt - helt olikt de flesta av sina manliga kollegor (t.ex. Jeroen Dijsselbloem som jag först hade tänkt sätta på den här platsen.) Merkels problem - och det är ju massivt- är att hon sitter fast i ett föråldrat och numera irrelevant tänkesätt om hur ekonomin fungerar, baserat på vad som hände efter den desastruösa Versaillesfreden. En österrikisk journalist och författare har pricksäkert pekat ut hur man i Tyskland tror att om man stoppar in papper i sedelpressens ena ända kommer Hitler ut ur den andra. Så är det inte.

Nej, hedersplatsen som nummer 3 ger vi med varm hand till den internationella valutafondens chef, Christine Lagarde.  Det var från början fel att dra in IMF i Eurozonens interna affärer: ideologi och verktygslådor är alltför väsensskilda. För IMF är det väsentliga att skära ner offentliga utgifter utan hänsyn till ändamålen medan man i europeiska kretsar åtminstone delvis lägger mera vikt på att förstärka inkomstsidan. Båda institutionerna vill komma fram till en hanterbar skuldbörda (vilket naturligtvis är omöjligt). IMF kräver snabb och brutal återbetalning, I Europa har man åtminstone diskuterat förlängning av löptider och annan bokföringsmässig respit för återbetalningen (förmodligen med baktanken att det kan få dröja tills alla inser att Grekland aldrig kommer att kunna betala och därför går med på en haircut).

Paul Krugman har skarpt kritiserat IMF:s politik i en enkel och lättförstådd krönika. "if Grexit happens it will be because the creditors, or at least the IMF, wanted it to happen", skriver Krugman - själv ingen vän av den gemensamma valutan.

Men den skarpaste kritiken kommer från Libérations bloggare, Jean Quatremer, som t.o.m föreslår Lagardes avgång. Quatremer påpekar om hur Draghis föregångare, Trichet, med näbbar och klor värjde sig mot inblandning fråm IMF som han menade hade en agenda som var helt inkompatibel med den europeiska. Framför allt har ju IMF inga ambitioner att försvara Euron eller det europeiska samarbetet överhuvudtaget. (Ett svagt och splittrat Europa skulle  ju kunna betyda en återgång till den ordning då The Washington Consensus -IMF, Världsbanken och Federal Reserve- styrde världen).

Quatremer som har god inblick i vad som hander i Bryssels skriver vidare om hur en av förhandlarna berättar om hur Tsipras till en början vägrade att gå med på en momshöjning till 23 % men när han fått klart för sig att detta skulle ge honom de pengar som behövdes för att sluta avtalet förhandlade hårt med sina partivänner och fick dem till slut att godkänna förslaget.  Men just då kommer IMF:s förhandlare på att höjningen inte alls räcker utan att ytterligare skäpningar måste till. I den här artikeln går bloggaren skarpt till rätta med IMF, baserat på insider information från Kommissionen och förhandlarna.

Som ett kuriosum kan nämnas att den förre IMF-chefen numera parian Dominique Strauss- Kahn gjort en uppsendeväckande comeback och även han lämnat sina synpunkter...

Christine Lagarde menar att det skulle gå bättre om det var vuxna människor som förhandlade. På den punkten får man väl hålla med henne.

söndag 28 juni 2015

EU - Hall Of Shame - plats 4



På fjärde plats i vår lista över yverborna EU-politiker hittar vi en annan man med Napoleonkomplex, nämligen Finlands finansminister, Alexander Stubb.

Stubb är på sätt och vis Löfven raka motsats: han märks verkligen. Nu är Finland visserligen med i Eurosamarbetet med en liten möjlighet att vara med och påverka, detta i motsats till Sverige. Men I dansen med de stora elefanterna får väl lilla Finland akta sig för att bli nertrampad.

Men anfall är bästa försvar sags det. I internationell press är Stubb utan tvekan den mest citerade och intervjuade och han sticker alltid fram så fort en mikrofon eller en tevekamera finns i närheten. Han har ingen som helst officiell position i förhandlingarna men framstår gärna som om det är han som talat om för grekerna vad som gäller. Och vad som gäller är sparkrav och nedskärningar ända in i ryggmärgen. "Finlands finansminister hittar i alla toppmöten klara ord för att uttrycka sin vrede over Grekland" skriver Deutschlandfunk. "Vi har kommit till en dead end. Vi har försökt länge för att hitta en lösning" citeras han av CNBC. "Vi kräver en diskussion om Grexit" säger han till Die Welt. "Nåt hjälpprogram för Aten vill vi inte ha" säger han till en annan tysk dagstidning.   Ingen förlängning av hjälpprogrammen heller citeras han på en annan site.

För säkerhets skull försäkrar dock Stubb att han inte är kandidat till posten som ordförande I Eurogruppen. The Lady does protest too much, methinks.

"Bra, bra..... håll ut min käcka gosse du,
släpp ingen djävul over bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss,
Fort gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss".

lördag 27 juni 2015

EU - Hall Of Shame

Nu skall jag under några dagar roa mig med ett antal nedriga personangrepp och utnämna de 5 europeiska politiker som enligt min mening främst förtjänar en plats i unionens Hall Of Shame, speciellt för sina yttranden och ageranden under den senaste tidens  kriser. Kandidater saknas inte.

Eftersom vi just nu befinner oss i ett akut krisläge är det ju fullt möjligt att nya kandidater kan komma att kvalificera sig i sista minuten. De skall få ett hedersomnämnande om de inte hinner tränga sig in i listan.

Vi börjar med nummer 5.

EU - Hall Of Shame. Plats 5.

Här hittar vi ingen mindre än Stefan Löfven. Det är kanske konstigt att ha honom med på listan eftersom han minst av allt kan beskrivas som "Europapolitiker". Men han får stå som representant för hela regeringen och de enskilda statsrådens agerande. ( Att Löfven inte har någon som helst kontroll over sina medarbetare framgår med all önskvärd tydlighet även i inrikespolitiken där speciellt Per Bolund och Åsa Romson har en tendens att i tid och otid springa ut och kalla sig "regeringen".)

Praktexemplet är väl näringsminister Dambergs förbehållslösa stöd för Camerons krav på att den föreslagna mekanismen för investeringstvister i frihandelsavtalet TTIP skall genomföras. (Min text).

Vi skall i barmhärtighetens namn inte gå in på alla monumentala
fiaskon i Europanämnden utan lämnar gärna ordet till MEP Fjellner som -med undantag för hans beröm av Reinfeldt och Borg-  tecknar i min mening en realistisk bild av Sveriges och Löfvens EU-politik.

Löfven är orolig over att det fördjupade samarbetet mellan euroländerna kommer att minska de utanförståendes inflytande. Andersson "känner oro över läget i Grekland") Men: "Det får vara en discussion mellan Grekland och deras långivare. Vi på läktaren ska inte ha synpunkter på det."

Någon ambition att kliva ner från läktaren och aktivt delta i samarbetet och därigenom skaffa sig åtminstone ett viss inflytande föresvävar varken Löfven eller Andersson. Jag tror dock att vi kan lugna deras oro inför utvecklingen: Varken med Grexit eller Brexit kommer det svenska snuset att hotas! Och kanelbullarna har vi ju redan fått undantag för.

torsdag 25 juni 2015

Ny gränser i Europa

Inflödet av flyktingar och asylsökande till Europa framkallar problem som skakar projektets grundvalar. Det är visserligen oklart om Ungern verkligen vägrar att följa Dublinförordningen men osäkerheten är stor. Österrike har redan hotat med att införa gränskontroller mot Ungern. Tanken går mot Danmarks lyckligtvis misslyckade forsök att stänga gränserna mot Tyskland och Sverige. Sverige var där smartare: man har visserligen inrättat permanenta kontrollstationer vid Öresundsbrons fäste men låtsas som att man bara gör tillfälliga tullkontroller i misstänkta smugglingsfall. Eller ännu hellre: rattefyllerikontroll, då kan man ta vem som helst. Jag har själv blivit misstänkt där ett par gånger och fått blåsa...

Stängslet mellan Ungern och Serbien kommer troligen att resas -där har väl Ungern större nationell handlingsfrihet men tanken på nya murar I Europa är ju mer än obehaglig.

Österrikes situation präglas av den föråldrade och feodala federala struktur som bidrar till att göra landet oregerbart.  Alla "länder" (provinser) har gränser mot andra stater. Krav på invandringsstopp och gränskontroller ses som ett medel att försöka stoppa postfascistiska FPÖ som stormar fram på bred front med anti-invandringspolitik som viktigaste, och mest väljarvinnade, fråga.

Stora delar av landet är ytterst restriktiva när det gäller att emot flyktingar och asylsökande medan andra (framför allt Wien) är mera generösa. Regeringen har lagt fram ett förslag om ett kvotsystem för kommuner vilket med bred majoritet avvisades av provinsguvernörerna. Med nuvarande inströmning innebär detta att situationen i vissa områden och kommuner snabbt kommer attt bli ohållbar - på vissa orter har denna gräns redan överskridits med bred marginal. Förhållandena i uppsamlingslägret Traiskirchen i Niederösterreich är oerhörda - antalet "omhändertagna" personer är två eller tre gånger lägrets egentliga kapacitet. Tältläger upprättas och växer i olika delar av landet.

tisdag 16 juni 2015

Ingen ening om flyktingmottagande

EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).

Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia  när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.

Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.

Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.

Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA.  Men notan får någon annan ta hand om.  Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.

Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.

Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.

måndag 1 juni 2015

De mörkblå på frammarsch!

(Denna text finns också på Flarnfri schalottenlök)

Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.

Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarna medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel  uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).