Här hittar vi ingen mindre än Stefan Löfven. Det är kanske konstigt att ha honom med på listan eftersom han minst av allt kan beskrivas som "Europapolitiker". Men han får stå som representant för hela regeringen och de enskilda statsrådens agerande. ( Att Löfven inte har någon som helst kontroll over sina medarbetare framgår med all önskvärd tydlighet även i inrikespolitiken där speciellt Per Bolund och Åsa Romson har en tendens att i tid och otid springa ut och kalla sig "regeringen".)
Praktexemplet är väl näringsminister Dambergs förbehållslösa stöd för Camerons krav på att den föreslagna mekanismen för investeringstvister i frihandelsavtalet TTIP skall genomföras. (Min text).
Vi skall i barmhärtighetens namn inte gå in på alla monumentala
fiaskon i Europanämnden utan lämnar gärna ordet till MEP Fjellner som -med undantag för hans beröm av Reinfeldt och Borg- tecknar i min mening en realistisk bild av Sveriges och Löfvens EU-politik.
Löfven är orolig over att det fördjupade samarbetet mellan euroländerna kommer att minska de utanförståendes inflytande. Andersson "känner oro över läget i Grekland") Men: "Det får vara en discussion mellan Grekland och deras långivare. Vi på läktaren ska inte ha synpunkter på det."
Någon ambition att kliva ner från läktaren och aktivt delta i samarbetet och därigenom skaffa sig åtminstone ett viss inflytande föresvävar varken Löfven eller Andersson. Jag tror dock att vi kan lugna deras oro inför utvecklingen: Varken med Grexit eller Brexit kommer det svenska snuset att hotas! Och kanelbullarna har vi ju redan fått undantag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar