Själva processen är enkel att förstå och har varit länge känd och även överenskommen mellan medlemsländerna inkl. UK. Medlemsavgiften till EU beräknas till stor del på de enskilda ländernas BNP. BNP:s storlek och sammansättning följer standards som utarbetats av FN och Eurostat vilka löpande försöker förbättra beräkningsmetoderna. När metoderna ändras ändras också ländernas BNP och därmed EU-avgiften, men i varierande grad naturligtvis. Bland "förlorarna" den här gången märks förutom UK också Holland och Italien medan Tyskland, Frankrike och Sverige tillhör "vinnarna". (Anm.: Fullt tänkbart att detta beror på att vinnarländerna redan tidigare haft bättre statistik än "förlorarna".)
Financial Times gör en mera nykter bedömning än Cameron. Här är tre intressanta länkar - tyvärr bakom betalmur. Dock kan de läsas i sin helhet i FT:s app för mobiler:
David Cameron angry over €2.1 bn EU surcharge
Brussels cash: Who knew what and when? ("ONS and Treasury knew; PM found out in car on way to summit".)
Cameron overreacts to a modest EU matter
Engelska tjänstemän, statistiska centralbyrån och finansdepartementet kände alltså till beräkningarna i god tid men glömde tala om det för premiärministern. Too bad, old boy.
Se också EUObserver: Cameron vows to reject € 2 billion EU bill som ger fyllig bakgrund. OBS dock att Renzi dementerar att han sagt det Cameron påstår.
Nu kan man ju tycka att det är litet orimligt att tillämpa justeringarna retroaktivt och dessutom som en klumpsumma. Chansen att Cameron slipper förlora ansiktet helt när finansministrarna skall diskutera saken vid ett senare möte finns alltså.
Men incidenten ställer ännu en gång frågan om UK:s medlemsskap i EU på sin spets. En av de viktigaste -kanske den viktigaste- valfrågan för Cameron gäller immigration och fri rörlighet inom EU. Hans möjligheter till framgång där är minimala. Tänkbart är att övriga länder går med på en ny överenskommelse om enhetliga regler för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd. Det lär dock inte vara nog för oppositionen inom England. Det talas redan om ett stort myteri inom torypartiet.
En annan artikel i EUObserver påpekar att eventuella utträdesförhandlingar enligt fördraget måste bedrivas så att ett land som vill lämna efter två år presenteras med ett "take it or leave it" bud. Artikeln menar att det kan finnas länder som kommer att insistera på den fria rörligheten för att UK överhuvudtaget skall få tillträde till den gemensamma marknaden efter ett utträde.
De länder som verkar mest angelägna att behålla UK inom EU verkar vara Tyskland, Polen och Sverige. Tyskland för att inte riskera den engelska marknaden, Polen för att kunna exportera sitt arbetskraftsöverskott och Sverige därför att England är det enda land vars språk man tror sig förstå. Men så långt skall det väl inte behöva gå. Ett ekonomiskt och socialt krig mellan EU-länderna vore katastrofalt. Varför inte ge UK ett hederligt anbud så fort som möjligt. Låt UK välja i vilken grad man vill vara med om de fyra friheterna men avstå från medlemskap. Det största hindret för den fortsatta integration som den globala utvecklingen gör oundgänglig skulle undanröjas. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli obetydliga, om några alls. EU:s budget skulle påverkas endast marginellt eftersom den brittiska rabatten skulle falla bort (och i sammanhanget skulle naturligtvis de mindre rabatter som Tyskland, Sverige, Holland och Österrike åtnjuter också ryka vilket ytterligare skulle förstärka budgeten.) England skulle kunna utveckla sitt "special relationship" med USA (och fortsätta låtsasleken att man är en imperial stormakt...).
Jag kan uppriktigt sagt inte se att en sådan lösning skulle ha några nackdelar för någon berörd part. Men finns den politiska visionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar