Margot + Fredrik = sant?

Margot Wallström fnyser litet åt de Europaparlamentariker från s och mp som röstade emot den nya EU-kommissionen. Ett litet längre citat: "Vad kan jag säga, de måste ju rösta som de vill. Men jag undrar kanske om de tänkte hela vägen? Jag tror att de ibland tänker att de är i en liten bubbla." Det verkar var ett utslag av samma krokiga tänkande som Reinfeldt (och Borg) gav uttryck åt när de kallade vissa parlamentariker "förvirrade" och "illojala" därför  att de röstat annorlunda än den officiella svenska linjen i budgetfrågan. (Se också min text: Varför Reinfeldt inte vill att vi röstar i Europavalet.)

De svenska regeringsledamöternas attityd är förvånande och skrämmande. Kanske är de bara ovana vid att det folkvalda parlamentet fått mera handlingsfrihet och också visat kraft och vilja att utnyttja denna. Parlamentet är, och skall vara, en motvikt till Rådet. Att kräva "lydnad" mot nationella partier eller riksdagens EU-nämnd går stick i stäv mot EU:s institutionella struktur. Ett rent hyckleri blir det om man samtidigt beklagar sig över "demokratigapet" inom EU.

På siten VoteWatch har man numera utomordentliga möjligheter att följa enskilda ledamöters och partiers och partigruppers röstande i olika frågor. Då finner man faktiskt att de svenska ledamöterna ofta är "rebeller" (VoteWatch terminologi) mot sina partigrupper just därför att de i stället lyssnar till rösten från Stockholm. Men det förekommer ganska ofta att man rebellerar åt andra hållet, dvs i enlighet med parlamentsgruppens rekommendationer även när dessa inte följer den svenska modellen.

Nu tycker jag iofs precis som Wallström att de fronderande ledamöterna sitter i en nationell bubbla och inte förmått lyfta blicken mot det europeiska samarbetet. Som exempel kunde man ha tagit socialdemokraten Guteland som också var kritisk framför allt till enskilda kommissionärer. Varför hon trots detta röstade "ja" framgår av en utmärkt artikel på Europaportalen. Synd bara att hon skrev på svenska - den hade varit värd en vidare läsekrets, även inom Kommissionen.

Låt oss hoppas att det bara var ett litet initialt snedsteg från Wallström, "sympa' et toujours naïve" som Brysselkorrespondenten och bloggaren Jean Quatremer kallade henne.

Däremot tycker jag att det är helt OK att Wallström ställer sig kritisk till idén att Reinfeldt skulle kandidera som FN:s generalsekreterare. "Nej, jag spekulerar inte om det. Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?" När jag först lade märke till sådana rykten tog jag för givet att det var ett grovt skämt  men uppenbarligen är det något som vissa kretsar i Sverige tar på fullt allvar. Wolodarski är upprörd:  hur kan man säga så om en man som varit statsminister och detta i Sverige!!! "En av våra mest folkkära politiker genom tiderna" skriver en kommentator. Några andra internationella kvalifikationer eller erfarenheter än att ha varit Camerons trognaste supporter har väl knappast Reinfeldt. I det vidare internationella sammanhanget räcker inte den "Me and Dave"-strategi som sedan många år varit ledstjärnan för svensk EU-politik särskilt långt.