Ny Europablog

Erfarna och kunniga journalisterna Ylva 'Elvis' Nilsson och Henrik Brors har just öppnat en egen website om Europa. Siten verkar mycket lovande med  klar information om aktuella händelser inom EU och med klara fakta, t.ex. just nu om den gemensamma gränskontrollen och förstärkningen av Frontex. Den svenska EU-politiken granskas också på ett konkret sätt. Så beskrivs exempelvis den kniptång regeringen har satt sig i när det gäller fiskeriavtalet med Marocko.

Såvitt man kan döma av de första dagarna kommer "Om Europa" dels att informera om viktiga åtgärder som konventionella medier hoppar över av brist på intresse, dels analysera de stora händelserna på ett pedagogiskt och för läsarna relevant sätt. Att det inte blir tråkigt kan nog garanteras, Ylvas smått syrliga stil när någon gjort något dumt är ytterst njutbar.

Den nya siten är mycket välkommen. EU-bevakningen i svenska media är under all kritik. För ca 15 år sedan fanns 30 journalister i Bryssel som bevakade vad som hände. Numera knappt 5.

Allt under kontroll på det sjunkande skeppet

Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!

Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?

Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet  och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)

Klicka nedan för att läsa vidare!

Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?

Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.

Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.

Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner  (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1)  För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.

Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars  socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.

Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!

(Klicka nedan för diagram och fortsättning)

Omvälvning i Österrike

Österrike är en federal stat med 9 Bundesländer  som har mycket stora befogenheter och utövar ett avgörande inflytande på centralregeringen och dess politik. Det ligger i sakens natur att detta inflytande -liksom t.ex. i Schweiz- går i bromsande riktning och är en av de faktorer som gör Österrike i stora delar oregerbart.(En annan faktor är den utbredda korporativismen, ett arv från den Austrofascistiska tiden.) Varje Land leds av en provinsguvernör, en Landeshauptman.  För regeringen i Wien är det livsnödvändigt att få stöd från dessa personer.

Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och  SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.

Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.

Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.

Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.

Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.

FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!

På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.

Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.

Att bita den födande handen

(alla tal i euro förstås)

De fyra länder som röstade nej till Ministerrådets beslut att fördela 120 000 flyktingar på samtlliga länder som deltar i samarbetet (dvs. exkl England, Danmark och Irland) hör till de största mottagarna av finansiella medel från EU. Med andra ord, även av Sveriges EU-avgift går en stor del som understöd till dessa länder.

Enligt statistik från EU-Kommissionens upplysningskontor i Stockholm fick Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien tillsammans år 2013 inte mindre än 10.6 % av unionens samlade utgifter. Dessa uppgick till ca 128 miljarder  varav Tjeckien fick 3.3,  Slovakien 1.2, Rumänien 5.5 och Ungern 4.9 miljarder (sedan deras egen avgift räknats bort). Som jämförelse kan vi se att Sverige betalade 4.2 miljarder och fick tillbaka 1.6, dvs netto - minus 2.6 miljarder.

Att Polen rättade in sig i ledet till slut kanske kan ha något att göra med att man netto fick 11.9 miljarder från EU, dvs. 9.3 % av Unionens totala utgifter år 2013.

Nu kan och skall solidaritet och värdegemenskap inte köpas för pengar men nog borde regeringarna i dessa länder fundera på om det inte är i deras intresse att stärka samarbetet inom unionen.

Återstår att se om Kommissionen och de länder som röstade ja i går har tillräckligt med balls för att se till att vägrarländerna, främst Tjeckien och Slovakien, fullgör sina förpliktelser.


(Personlig not: Det känns litet egendomligt för mig personligen att argumentera i termer av "nettopositioner" ("juste retour") eftersom jag i allt mitt EU-arbete hävdat att detta inte är ett rättvisande mått på fördelarna med eller kostnaderna för EU-medlemskap. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle ge vid handen att fördelarna vida överväger, även och kanske speciellt för de länder som nu är nettobetalare. Men i dessa tider när debatten sjunkit ner till krona-för kronanivån får man kanske lov att spela kamrer, åtminstone tillfälligt.

En ännu otrevligare anomali i budgetsystemet är ju att dessa fyra länder tillsammans med alla andra dvs även Grekland, Malta, Cypern osv. är med och finansierar en stor del av Englands EU-avgift. "I want my money back"  som Ms. Thatcher sade och dängde handväskan i bordet.)

Principiellt viktigt beslut om flyktingmottagandet

I dagens möte mellan EU:s inrikesministrar beslöts att man skulle omfördela 120 000 flyktingar från Italien och Grekland på övriga EU-länder (utom England, Irland och Danmark som har s.k. opt-outs. Irland har dock anmält att man avser att deltaga).

Det märkliga är att beslutet togs med kvalificerad majoritet. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien röstade emot och Finland lade ner sin röst men även dessa länder blir nu tvungna att ta emot en andel av dessa flyktingar i enlighet med den fördelningsnyckel som bestämts. Enligt obekräftade uppgifter har åtminstone Ungern förklarat att man tänker följa beslutet medan Slovakien sagt ett bestämt nej eftersom man vägrar att acceptera några muslimska immigranter.

Man lägger märke till att de baltiska länderna och Polen som hela tiden varit emot beslutet till slut följde majoritetens linje. Att Finland avstod från att rösta får väl tillskrivas  inflytandet från de avgrundsextrema Sannfinnländarna som behövs i regeringen.

Belutet innebär, såvitt jag vet, att rådet för första gången använt den möjlighet man fick i Lissabonfördraget att fatta beslut med kvalificerad majoritet, dvs vetorätten vore i praktiken avskaffad.  Det är i så fall ett litet men betydelsfullt steg mot den överstatlighet som måste komma om unionen skall överleva som något viktigare än att vara ett Super-EFTA. De åtminstone blygsamt framstegsvänliga krafterna lyckades med framgång visa tänderna.

I skrivande stund har jag inte tillgång till mera detaljerad informtion om rådets beslut och får därför reservera mig för eventuella missuppfattningar. Ett kortfattat statement från Rådet finns här under rubriken "Main Results". En något utförligare artikel från Le Monde finns här: L’Union européenne s’accorde sur la répartition en deux temps de 120 000 réfugiés.

Och faktiskt: även SvD har med nyheten. Även DN har en kort notis.

Uppdatering: Det råder en viss osäkerhet om huruvida systemet med bindande kvoter verkligen finns med i rådets beslut. Luxenburgs utrikesminister liksom representanter för den finska regeringen envisas med att hela överenskommelsen är "frivillig". Skulle det vara fallet är naturligtvis värdet av överenskommelsen lika med noll. Hoppas att klarhet vinns under morgondagen.

Vem pratar hon med?

När detta skrivs (ca 18:09) förefaller resultatet av inrikesministrarnas möte ang. flyktingkatastrofen under dagen att bli magert och otillfredställande. Redan inledningsvis utfördade ministrarna en kommuniké (pdf) och förklarade sig villiga att ta emot ytterligare 120 000 flyktingar (istf kommissionens föreslagna 160 000) men avvisar bestämt att detta skulle ske genom ett obligatoriskt kvotsystem. Vidare är implementeringen försedd med en hel massa undantag och vaga skrivningar í syfte att ge de enskilda länderna möjlighet att fatta sina egna beslut.

Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)

Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien  för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."

Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)

Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson  ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)

Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.

Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien"  har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.

Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.

Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.

Hotel California i Frankfurt

Libérations Brysselkorrespondent och bloggare, Jean Quatremer,  skriver om Grekland och om hur omöjlig en "grexit" hela tiden var, trots alla bedyranden om motsatsen och alla försök att åstadkomma en sådan från Schäubles och Varoufakis sida. Kostnaderna för ett utträde skulle bli så katastrofala att ingen regering med förståndet i behåll skulle våga ta ett sådant steg skriver Quatremer. Som illustration använder han en berömd rad ur en av rockhistoriens stora nummer: The Eagles' Hotel California.:

You can check out any time you want but you can never leave.

Det erinrade mig om att jag använde samma sång 2012 i ett inlägg kallat Hur skall vi få död på euron? Redan då var det turbulens och alla Kassandror kved sina klagosånger om eurons förestående död. Det var enkelt att visa att trots detta  steg euron kontinuerligt i värde, särskilt gentemot den svenska kronan. Den senste tiden har världens allra besserwissrar, särskilt från USA men också från politiska intressen från yttersta höger och yttersta vänster också sjungit i kör. I den s.k. "Greklandskrisen" tror man sig har funnit ammunition - euron var felkonstruerad från början och kan aldrig fungera i det långa lopper. Det långa loppet är ju inte kört ännu men vi kan ju kolla litet på den aktuella utvecklingen efter Grekland, den kinesiska devalveringen, den uteblivna ekonomiska uppgången, det hotande valutakriget och hotet (eller snarare hoppet) om Brexit.

Sedan slutet av juni har alltså eurokursen stadigt gått upp gentemot den svenska kronan. Talet om den  starka svenska kronan börjar klinga ihåligt. Enligt konventionell ekonomisk teori borde nu importpriserna gå upp och därmed inflationen, så hett eftertraktad av tjänstemännen i de finansiella myndigheterna. Men vi vet ju också att bla. oljepriser och råvarupriser bl.a. gör att det inte blir så i verkligheten.

Gentemot dollarn är  bilden något mera komplicerad. P.g.a. tillfälliga influenser stärktes dollarn kraftigt fram till mitten juli men har sedan dess kontinuerligt fallit gentemot euron. Nu är det iofs inte mycket av realekonomiska faktorer bakom utvecklingen som i stort sett styrs av stämningen på marknadskasinot. Nu har kulan stannat på rött så många gånger i rad att nu måste svart komma upp snart, vi satsar på det. 

Profetiorna om eurons undergång har väl snarast sin rot i politiska önskemål om att den verkligen skall gå under. Detta har flera anledningar: de internationella institutionernas önskan om en återgång till The Washington Consensus, marknadsliberalernas önskan att förvandla EU till ett Super-Efta, dvs ett frihandelsområde, ingenting annat samt de direkt eurofoba politiska skumraskrörelserna ytterst till höger och ytterst till vänster i sällsam harmoni. Så trots attackerna från gurus som Nils Pålson Syll, Nisse Lundgren, Jonas Sjöstedt och Jimmy Åkesson blir det nog som i texten från "Hotel California":

"We are all just prisoners here, of our own device
And in the master's chambers, 
They gathered for the feast 
They stab it with their steely knives, 
But they just can't kill the beast "

Har ni hängt med ända hit förtjänar ni en länk till originalversionen av "Hotel California": https://youtu.be/Ua9DN8ZXmOw

I all hast - nu firar väl eurohatarna?

China har på två dagar genomfört devalveringar av landets valuta. Som ett resultat faller östasiatiska valutor utan hejd. Världens börser sjunker - särskilt i Asien. En förväntad räntehöjning i USA blir förmodligen inte av. Världspressen spekulerar i kommande valutakrig. Artiklar om "hur påverkar den kinesiska devalveringen dig som konsument?" översvämmar marknaden. Svar: det blir billigare att köpa kinesiska grejer (bra) men jobben i konkurrentländerna hotas (mindre bra).

Just så här var det i Europa och Sverige innan euron blev en stabilisator också för de länder som inte gick med. Man devalverar sig ur en kostnads- eller produktivitetskris (undermedicinen för Grekland enligt alla  besserwissers) men har glömt att det alltid sker på bekostnad av andra och hur de ställer sig är svårt att veta på förhand.

Så de som menar att euron var ett misstag ser väl nu med glädje på det som sker i Asien med omnejd? Det visar ju att de hade rätt. Eller?

Jag skulle vilja skriva en mera seriös kommentar till händelseutvecklingen men har inte tid just nu. Har ni för resten märkt att kronan dag för dag försvagas mot euron -det visar ju om inte annat att penningpolitiken huvudsakligen är ett spel för galleriet - ett sätt att slå dunster i allmänna opinionens ögon.Om jag säger så. Även om utlandssemestern blir dyrare gynnas väl exportindustrin och lönerna kan höjas, det är ju så det fungerar. (OBS ironi).

Rule Britannia! Och USA.

Efter Greklandsdebaklet (som väl f.ö. endast gjort ett kortare uppehåll?) och den allt mer seriösa diskussionen om närmare överstatligt samarbete mellan euroländerna (eller bara en kärngrupp?) och den aviserade tidigareläggningen av folkomröstningen får vi väl anse att ett engelskt nej till Europa och påföljande "Brexit" blivit praktiskt taget ett faktum. Jag hoppas att senare kunna skriva något mer om detta och vikten av ett EU redan nu drar upp en strategi för en friktionsfri övergång.

Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef  Frederica Mogherini  visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk,  Christian  Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.

Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence".  Det  märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".

Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA."  Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ".  Så det är bäst att lämna EU.

Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.

Den sanna andans barn

En sannfinländsk riksdagsman uttalar sig. Försiktigtvis preciserar han inte hur den Endlösung  ("we will fight until the end för...one true Finnish nation") han eftersträvar skall gå till.

Den 14 juli skrev Patrik Oksanen ett blogginlägg kallat Ingen bra dag för Europas samtalsklimat. Han gick till rätta med Marita Ulvskogs hattweet mot Alexander Stubb och menade i en länkad artikel att hon kastat "smågrus i svensk-finländska relationer."  I en kommentar på Oksanens blogg höll jag med honom och tyckte att Ulvskogs uttalande var dumt men undrade om man inte också borde kritisera Stubb som kastade stora stenar snarare än smågrus på eurosamarbetet. Och angående relationerna undrade jag hur "samtalsklimatet" skulle bli den dag svensk opinion vaknar upp och upptäcker att Finland är det tredje nordiska landet som tagit in fascister i regeringen.

Jag skrev min kommentar den 15/7  och fick veta att den skulle granskas före publicering. Oksanen har tagit god tid på sig för granskningen - idag den 25/7 är min kommentar varken publicerad eller refuserad.

Samtalsklimatet gynnas kanske bäst om man vägrar att se sanningen i vitögat. Om jag säger så.

Undermedlet (snake oil)

"Den svenska exporten drar in mer pengar än på länge, exportvärdet låg i juni på den högsta nivån sedan hösten 2011" skriver DN. Men man redovisar mycket riktigt att ökningen huvudsakligen beror på vad man kallar "valutadoping". Man lyfter fram kronans förfall gentemot dollarn men glömmer att redovisa att kronan dessutom lyckats med konststycket att utvecklas ännu svagare än Euron. Och mycket riktigt : i juni gick 63 miljarder till EU och knappt 47 miljarder till länder utanför EU. Det är alltså där den huvudsakliga dopingeffekten ligger.

Vi kan titta på det här diagrammet:

Det är litet svårläsbart men man kan se hur kronan successivt fallit gentemot dollarn men även -om än mindre uttalat- mot Euron.

Nu är ju världens alla besserwissers eniga om att lösningen för Grekland vore att ha en egen valuta som kunde falla fritt gentemot dollar och euro, naturligtvis mycket kraftigare än vad kronan gjort. Hux flux skulle alla problem vara lösta - man devalverar sig helt enkelt ut ur krisen. (Att skuldbördan samtidigt skulle åtminstone fördubblas är det ingen som skriver om.). Den gamle junilistaren Nils Lundgren -ytterligare en av dem som länge levt gott i Bryssel på att förakta EU- skriver på en blogg som jag inte vill länka till att även Finland lätt skulle kunna lösa alla sina problem med en egen valuta och devalveringar.

Och drar man ut perspektivet gäller det väl alla länder: befria dem från Eurotvånget och låt dem priskriga sig ut ur sina respektive problem. Men om du stärker din konkurrenskraft genom att devalvera, devalverar jag ännu mer för någon rättvisa skall det väl vara.

Det verkar också vara patentlösningen som amerikansk gurus hamrar i oss (tyvärr med den annars så kloke Paul Krugman i täten). Den gemensamma valutan var ett misstag från början och kunde aldrig fungera och det ser vi nu. En viss sanning ligger i detta: en gemensam valutazon kräver en gemensam ekonomisk politik, något som naturligtvis var ogenomförbart. De kriterier och krav som ställdes upp visade sig vara alltför svaga. Men detta är ett alltför kameralt betraktelsesätt. "Fäderna" visste naturligtvis att det kunde gå så men insåg också att en gemensam valuta är en väsentlig beståndsdel för att fullfölja den politiska ambitionen om allt närmare integration och samordning. Man tänkte sig väl att insikten om nödvändig samordning skulle växa fram med tiden, Den supernationalistiska politik som fick överhanden grundad i en föråldrad finanspolitisk ideologi blev emellertid ett till synes oöverstigligt hinder. Paradoxalt nog har dock Greklandskrisen gett möjligheter att överkomma svårigheterna,

Målet nu måste vara att stärka integrationen, inte att ge upp ambitionerna och göra EU till ett super-EFTA (vilket iofs verkar vara ledstjärnan för länder som England och Sverige). Glädjande nog verkar "federalistiska" tankegångar vinna alltmera terräng i samband med Greklandskrisen.

Att experter och politiker från USA inte gillar den utvecklingen är klart: en värld där The Washington Consensus  (IMF, Världsbanken och Federal Reserve) bestämmer ligger mycket närmare deras intressen än ett starkt och förenat Europa.

Så kom ihåg när vi gläds åt de svenska exportframgångarna: de åstadkoms genom ett sorts tjuvskytte på bekostnad av andra länder. Och skulle Eurosamarbetet spricka hamnar vi alla i ett gängkrig där alla bekämpar alla. Och den starkaste vinner.

Oljekrisen kommer!

Antar att eventuella läsare av denna blogg inte har några barndomsminnen av den s.k. "oljekrisen" 1973-74. Mot alla förmodanden lyckades OPEC-länderna komma överens om kraftiga produktionsnedskärningar och förbud mot oljeexport till vissa länder som hade stött Israel i kriget 1973. Efter en del politiskt hick-hack antog EG-länderna en till intet förpliktande resolution som emellertid innehöll en fras om att Palestiniernas rättigheter måste beaktas för att det skulle bli fred i Mellanöstern. OK sa' OPEC, då skär vi inte ner produktionen men vi höjer priserna i stället. Råoljepriset ökade på några månader från 5.12 till 11.65 dollar per fat.

I Sverige fick utvecklingen dramatiska effekter. Oljeransonering infördes och fullmaktslagar instiftades som gav regeringen lov att ta beslut utan att dra det genom riksdagen. (Så snabbt kan det gå...) Även eldningsolja, fjärrvärme och i vissa fall varmvatten ransonerades. Kärnkraftsutbygganden främjades och reaktorer byggdes ut.

Internationellt hände bl.a. att gigantiska dollaröverskott ackumulerades hos oljeexportörerna som man till en början hade ytterst svårt att använda på något profitabelt sätt.  Begreppet "recycling" blev strategiskt men syftade då inte på använda mjölkkartonger utan på metoder att använda de indragna finansiella resurserna på ett vettigt sätt. Men en konsekvens blev att många utvecklingsländer skuldsatte sig långt över öronen till låga räntor och ackumulerade en skuldbörda som man fick lida av i decennier framåt. (För en berättelse om hur er krönikör blev inblandad i marginalen av dessa händelser se min text Bank of Criminals and Crooks.)

Nu läser jag en lång artikel av en Björn Lindahl i Sv.D. med rubriken "Irans atomavtal kan ge konstant oljekris." Mot bakgrunden av det jag skisserat inledningsvis blir man ju litet förskräckt: går vi på nytt in i en era av ransoneringar, galopperande priser och oövertänkta energisatsningar? Och kanske oansvarig utlåning till länder som egentligen inte har råd? Men innan vi läst Lindahls artikel är det litet svårt att förstå hur han tänker sig sambandet mellan atomavtalet och en ny oljekris. Inget gott som inte har något ont med sig?

Men vid läsningen blir man genast lugnare. Vad Lindahl oroar sig över är nämligen att hävandet av sanktioner mot Iran och öppnande av infrysta finansiella tillgångar skall leda till en ökning av oljeproduktionen i världen som man sällan sett maken till. Eftersom oljepriset kommer att sjunka så kommer andra producenter att öka sin produktion för att kompensera för inkomstbortfallet. Möjligen kan en del hål för fracking i USA komma att täppas till men annars blir det pump, pumpa för brinnande livet.

Och Lindahl summerar det krisscenario han ser i horisonten: "Iranavtalet gör det bara mer sannolikt att det kommer att bli ett överskott på olja som kan tynga priset i många år."

Den här gången är det alltså inte konsumenter och företag som kommer att drabbas av oljekrisen utan oljebolagen och möjligen producentländerna. Jag får erkänna att mitt medlidande med dessa håller sig inom mycket snäva gränser.

Men det finns andra som har skäl att oroa sig. Sjunkande oljepriser och ökande reserver slår naturligtvis mot den alternativa energilobbyn och det blir kanske mindre lönsamt att förfula landskap och oceaner med subventionerade vindkraftparker. Peak Oil-fantasterna kanske får sig en tankeställare. Kärnkraftsavvecklingen får dock kanske en puff framåt. Och en som verkligen har skäl att oroa sig är ju Stefan Ingves. Nu blir det ju ännu svårare att få upp inflationen.

Se det var en oljekris som heter duga!

Maritas halvpudel

Med ett sardoniskt nöje läser jag om Marita Ulvskogs hattwitter om Alexander Stubb och påföljande halvhjärtade backning. (Sardoniskt eftersom jag inte gillar någon av dem). Eftersom jag varken har utgivningsbevis eller parlamentarisk immunitet får jag uttrycka mig mera inlindat. Den som läser min motivering till plats nummer 4 i min EU  Hall Of Shame kan nog sluta sig till vad jag tycker. Se också Stubbs obevakade ögonblick här.

Oksanen menar att Marita Ulvskog "kastat smågrus" i relationerna till Finland. Det stämmer nog men värre är väl Stubbs stenande av det Europeiska samarbetet? Och hur blir det med relationerna den dagen man in Sverige vaknar upp tll det faktum att Finland, som tredje nordiska land, släppt in fascister i regeringen?

(Obligatorisk utbackning: Jag tycker inte att politiker skall uttrycka sig som Ulvskog gjorde och det inte för första gången. Att (s) skickat en sina värsta EU-motståndare till Bryssel var egentligen mycket märkligt.)

Magdalena är medlem i EMU fast hon inte verkar förstå det

Men---- vad håller ni på med?

Sveriges finansminister Magdalena Andersson tycker nu att det var rätt att Sverige inte anslöt sig till EMU vid folkomröstningen 2003. "2003 röstade 56 procent av svenskarna nej till att ansluta sig till valutaunionen EMU" skriver Sveriges Radio i en intervju med Magdalena. Hon röstade ja på sin tid men nu har hon ångrat sig eftersom "det har visats sig att det skapats en del problem."

Nu vill jag inte diskutera själva sakfrågan med Magdalena - hon läser väl knappast den här bloggen ;) bara påpeka att det verkar synnerligen märkvärdigt att Sveriges finansminister inte känner till att Sverige, liksom alla 28 medlemsländer i EU, också är medlemmar i den Europeiska Monetära  Unionen (EMU i dagligt tal).  För att använda en i vida kretsar populär källa, nämligen Wikipedia, är "The Economic and Monetary Union (EMU)..an umbrella term for the group of policies aimed at converging the economies of all member states of the European Union at three stages. Both the 19 eurozone states and the 9 non-euro states are EMU members. " Och det är ju tur att det är så, annars skulle vi t.ex. inte kunna ta ut pengar i andra länders bankomater utan avgift eller handla utomlands med svenska kronor utan att betala dyra växlingsavgifter.

Men den konvergeringsprocess som EMU syftar till (samordning av ekonomisk och finansiell politik) går ju mycket långsamt (kanske går det snabbare nu efter den grekiska tragedin) och brukar sägas omfatta tre separata steg, Det tredje steget är införande av den gemensamma valutan. Alla länder som möter vissa kriterier är fördragsenligt skyldiga att inför Euro. Alla utom England och Danmark som har förhandlade s.k. opt-outs. Sverige har ingen opt-out och skulle sedan länge ha infört euron om man uppfyllt de förpliktelser man åtagit sig. Och det är väl just att man inte gjort det som  Magdalena och alla kappvändande ekonomiprofessorer är så glada över. (Hur många gånger t.ex. Lars Calmfors vänt sin kappa för att kunna segla i populismens bidevind (om jag säger så...) går inte att hålla reda på.)

Det må väl vara dessa damer och herrar som håller den nationella ortodoxa fanan högt obetaget. Men kom inte och säg att Sverige har röstat nej till EMU för det varken har eller kan man.

(Vykort postat från an der Untertrave, Lübeck)

Stubbs verkliga ansikte

Ett unikt ögonblick: Alexander Stubb är inte medveten om att det finns en kamera i närheten. Se Hall Of Shame, plats 4. Stubb verkar i ögonblicket vara det största hindret för en lösning på Greklandsproblemet.

Den andre mannen är Jeroen Dijsselbloem, eurozongruppens ordförande, en man som utan vidare stod högt i tur för att listas i Hall Of Shame.

(vykort postat från Gasthaus zum Pilz på Lüneburger Heide.)

Löfven klättrar!

Jag satte Stefan Löfven som nummer 5 i min Hall Of Shame för EU-politiker. Efter den här historien borde han ha avancerat en bra bit: Grekiska krisen: Statsministern stannar i Örnsköldsvik i stället för att vara i riksdagen.

Kanske någon har läst mitt inlägg Hiatus på Flarnfri. Förstår ni att det känns svårt att kliva in i den där världen?

Oxo

Det lutar mot att det blir ett "nej" i den grekiska folkomröstningen.Till vad vet man inte riktigt men att det är något alldeles hemskt är all experter eniga om. En professor varnar t.o.m för bankkrasch i Dagens Nyheter  om det blir nej. Ojojoj. Bäst att vi alla går till banken i morgon och tar ut våra surt förvärvade slantar. Men vad skall vi göra med dem? Bäst att stoppa dem under madrassen, där är i vart fall räntan högre än hos Nordea.

Nu kommer naturligtvis euron att krascha och så står Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg och allt vad de kan heta alldeles utan pengar. Då kan vi vara glada att vi har den svenska kronan, den danska kronan och det engelska skålpundet. Det visar hur rätt Patgrotsky, Ulvskog och Lundby-Wedin hade: borta kan vara bra (billig sprit) men hemma är bäst (ohotat snus).

Vadå? Jaså Calmfors menade bara att det var i Grekland som bankkraschen hotade. Och han skisserar upp tre tänkbara strategier för att klara upp situationen. "Det blir nog inte några större effekter på banker och kreditinstitut, som det hade blivit tidigare". Men då hade det ju inte blivit någon vidare rubrik i DN. Och "sociala" media hade fått skriva om något annat.

Vi får väl hoppas att det går åt h-e i alla fall så att inte alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister får stå där med lång näsa.

Den givna toppplaceringen

Det finns bara en person inom EU-kretsen som kan göra anspråk på posten som nummer 1 i vår Hall Of Shame och detta helt överlägset. Storbritanniens premiärminister Mr. David Cameron.

Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.

UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.

England har en lång rad opt outs  dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.

Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.

UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.

Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU.  Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.


*   Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back."  Jag tror inte många fattade referensen.

**  Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...

Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!

Mellanstick

Innan vi presenterar den obstridlige nummer 1 i vår Hall Of Shame för europeiska politiker vill vi gärna hänvisa till en artikel om Europa och Grekland skriven av Kurt Bayer. "Tyvärr" är artikeln skriven på tyska men den som gör sig besväret att ta sig igenom den skall finna en mycket skarp kritik och nedgörande värdering av den europeiska ekonomiska åtstramningspolitiken och dess uppenbara konsekvenser.

Jag lyfter fram denna artikel eftersom Bayer inte är vem som helst. Han har en mycket distingerad karriär bakom sig, först som forskare, sedan som ansvarig för den makroekonomiska analysen i Österrikes finansdepartement och chef för avdelningen för ekonomisk politik, senare som tjänsteman representerade Österrike i ECOFIN (det mäktiga finansministerrådet i EU), verkställande direktör i Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) och numera senor konsult åt det renommerade Österrikiska Ekonomiska Forskningsinstitutet (WIFO). Jag raddar upp detta för att visa att vi har att göra med en person med omfattande teoretiska kunskaper men framför allt konkret praktisk erfarenhet från politiskt beslutsfattande och förhandlingar, både nationellt och internationellt. Det är alltså inte fråga om något löst tyckande.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av den internationella utvecklingen och ekonomisk politik att följa hans blogg. Han skriver huvudsakligen på tyska men många artiklar är  skrivna på engelska.

EU - Hall Of Shame Plats 2

Kanske väl så förutsägbart men tyvärr oundvikligt. Som nummer 2 hittar vi Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble.

Nu drabbar skammen kanske inte i första hand honom personligen utan mera den kamrersmässiga politiskt, ekonomiskt och socialt okänsliga politik för vilken han är den främste företrädaren. Den främste, men långt ifrån den ende i den skara av nafsande nationalister som numera befolkar ministerråd och Råd. Att vi väljer ut just Schäuble beror också på hans arroganta och nedlåtande ton i sina uttalanden liksom förvissningen om att han hela tiden önskat att Grekland tvingas lämna eurozonen och dyrt betala de skulder som tidigare oansvariga regeringar dragit på sig utan att kreditgivare och EU:s institutioner reagerat nämnvärt.

Här är inte platsen för en ingående analys av den förda politiken, dess konsekvenser och eventuella alternativ. Men den som är intresserad kan ju ta en titt på det senaste "förhandlingsbudet" (som på ett berömvärt sätt publicerats i sin helhet av Kommissionen). (Längst ner på den länkade sidan finns en länk till en pdf-fil som ger hela texten). Nio sidor med ytterst detaljerade krav på hur den grekiska ekonomin och administrationen skall skötas och vilka åtgärder som skall vidtas. Men här är det inte frågan om policy rekommendationer grundade i ekonomisk analys utan gammaldags micro management. Ett exempel på åtgärder: "eliminate non-reciprocal nuisance charges and align the reciprocal nuisance charges to the services provided". 

Man förstår Tsipras som förklarat sig fed up med att diskutera med "teknokraterna" och vill ha en "politisk" lösning. Sådana vore också möjliga exempelvis genom den typ av strategi som skisserats av Krugman. Bindande avtal för budgetöverskott och planerad lättnad av skuldbördan till hållbara nivåer. Generöst tekniskt bistånd till Grekland för att komma till rätta med de enorma strukturella svagheterna i administrationen, speciellt vad gäller skatter och skatteindrivning, som också till största delen medges av regeringen. Så kunde man överlåta åt grekerna själva att bestämma vad man vill göra med reciprocal nuisance charges. Men se också exempelvis en mindre känd ekonom (DE) en i raden av många som nu ställer sig i opposition till den förda åtstramningspolitiken.

Men det finns ett viktigt komplement till detta: EU:s medlemmar, även de utanför eurozonen, måste stoppa den kamrersaktiga ekonomiska politik på Lyckoslantens nivå som nu är det högsta goda, oavsett vem som regerar. "Ob rot oder schwarz regieren: egal, egal!"

Gesine Schwan, två gånger socialdemokratisk presidentkandidat i Tyskland, säger till Berliner Zeitung att det från första början var Schäubles avsikt att krossa Syriza. Det är svårt att undandra sig den bedömningen när man läser igenom vad den tyske finansministern sagt under förhandlingarnas gång.  De stackars "teknokrater" som väl gjort sitt bästa för att snickra ihop något som kunde svara mot de neoliberala kraven och de mer eller mindre dolda politiska agendor som Syrizas valseger skapade känner sig naturligtvis "bedragna" (Junckers ord*). Som f.d. expert känner jag med dem: jag vet hur det känns när mödosamt hopklistrade förslag efter dygnslånga förhandlingar plötsligt kastas över ända av orealistiska eller irrelevanta krav från någon profileringssjuk politiker i sista minuten. Men den politiska inriktningen för förhandlingarna med Grekland var missriktad och oklar redan från början och då måste det gå som det gick. Herr Schäuble är i högsta grad medansvarig för katastrofen och förtjänar med glans sin andraplacering på denna lista.



* Det fanns några  extra poänger i Junckers tal som kan uppmärksammas. Han talade växelvis på franska, engelska och tyska. Strongt. För mig som lyssnade på Euronews var det enkelt att zappa mellan originalspråken för att slippa simultantolkningen, iofs av mycket hög klass. Jag är rädd att denna kanske den bästa europeiska nyhetskanalen inte finns tillgänglig som kabelteve i Sverige.

I avsnitt där han tala franska sade Juncker ungefär följande: "vårt förhandlingsbud var aldrig av karaktären "take it or leave it" som man säger på franska". Litet självironi där!

De enda namn som Juncker nämnde var Dijsselbloem och Schäuble, då i avsikt att förklara att det var orättvist att klandra dessa två för den uppkomna situationen. Ja, då vet vi åtminstone att det är så folk tänker.

EU - Hall Of Shame - plats 3

Även i detta sammanhang måste det finnas plats för en kvinna även om det uppenbarligen är ont om dylika på de här höjderna av skäl som Ylva Nilsson redogör för. Någon skulle kanske vilja se Angela Merkel på denna plats. Visserligen spelar hon den ledande rollen I det sorgliga skådespel som nu sätts upp i Europa men hon gör det i alla fall på ett elegant och avmätt sätt - helt olikt de flesta av sina manliga kollegor (t.ex. Jeroen Dijsselbloem som jag först hade tänkt sätta på den här platsen.) Merkels problem - och det är ju massivt- är att hon sitter fast i ett föråldrat och numera irrelevant tänkesätt om hur ekonomin fungerar, baserat på vad som hände efter den desastruösa Versaillesfreden. En österrikisk journalist och författare har pricksäkert pekat ut hur man i Tyskland tror att om man stoppar in papper i sedelpressens ena ända kommer Hitler ut ur den andra. Så är det inte.

Nej, hedersplatsen som nummer 3 ger vi med varm hand till den internationella valutafondens chef, Christine Lagarde.  Det var från början fel att dra in IMF i Eurozonens interna affärer: ideologi och verktygslådor är alltför väsensskilda. För IMF är det väsentliga att skära ner offentliga utgifter utan hänsyn till ändamålen medan man i europeiska kretsar åtminstone delvis lägger mera vikt på att förstärka inkomstsidan. Båda institutionerna vill komma fram till en hanterbar skuldbörda (vilket naturligtvis är omöjligt). IMF kräver snabb och brutal återbetalning, I Europa har man åtminstone diskuterat förlängning av löptider och annan bokföringsmässig respit för återbetalningen (förmodligen med baktanken att det kan få dröja tills alla inser att Grekland aldrig kommer att kunna betala och därför går med på en haircut).

Paul Krugman har skarpt kritiserat IMF:s politik i en enkel och lättförstådd krönika. "if Grexit happens it will be because the creditors, or at least the IMF, wanted it to happen", skriver Krugman - själv ingen vän av den gemensamma valutan.

Men den skarpaste kritiken kommer från Libérations bloggare, Jean Quatremer, som t.o.m föreslår Lagardes avgång. Quatremer påpekar om hur Draghis föregångare, Trichet, med näbbar och klor värjde sig mot inblandning fråm IMF som han menade hade en agenda som var helt inkompatibel med den europeiska. Framför allt har ju IMF inga ambitioner att försvara Euron eller det europeiska samarbetet överhuvudtaget. (Ett svagt och splittrat Europa skulle  ju kunna betyda en återgång till den ordning då The Washington Consensus -IMF, Världsbanken och Federal Reserve- styrde världen).

Quatremer som har god inblick i vad som hander i Bryssels skriver vidare om hur en av förhandlarna berättar om hur Tsipras till en början vägrade att gå med på en momshöjning till 23 % men när han fått klart för sig att detta skulle ge honom de pengar som behövdes för att sluta avtalet förhandlade hårt med sina partivänner och fick dem till slut att godkänna förslaget.  Men just då kommer IMF:s förhandlare på att höjningen inte alls räcker utan att ytterligare skäpningar måste till. I den här artikeln går bloggaren skarpt till rätta med IMF, baserat på insider information från Kommissionen och förhandlarna.

Som ett kuriosum kan nämnas att den förre IMF-chefen numera parian Dominique Strauss- Kahn gjort en uppsendeväckande comeback och även han lämnat sina synpunkter...

Christine Lagarde menar att det skulle gå bättre om det var vuxna människor som förhandlade. På den punkten får man väl hålla med henne.

EU - Hall Of Shame - plats 4

På fjärde plats i vår lista över yverborna EU-politiker hittar vi en annan man med Napoleonkomplex, nämligen Finlands finansminister, Alexander Stubb.

Stubb är på sätt och vis Löfven raka motsats: han märks verkligen. Nu är Finland visserligen med i Eurosamarbetet med en liten möjlighet att vara med och påverka, detta i motsats till Sverige. Men I dansen med de stora elefanterna får väl lilla Finland akta sig för att bli nertrampad.

Men anfall är bästa försvar sags det. I internationell press är Stubb utan tvekan den mest citerade och intervjuade och han sticker alltid fram så fort en mikrofon eller en tevekamera finns i närheten. Han har ingen som helst officiell position i förhandlingarna men framstår gärna som om det är han som talat om för grekerna vad som gäller. Och vad som gäller är sparkrav och nedskärningar ända in i ryggmärgen. "Finlands finansminister hittar i alla toppmöten klara ord för att uttrycka sin vrede over Grekland" skriver Deutschlandfunk. "Vi har kommit till en dead end. Vi har försökt länge för att hitta en lösning" citeras han av CNBC. "Vi kräver en diskussion om Grexit" säger han till Die Welt. "Nåt hjälpprogram för Aten vill vi inte ha" säger han till en annan tysk dagstidning.   Ingen förlängning av hjälpprogrammen heller citeras han på en annan site.

För säkerhets skull försäkrar dock Stubb att han inte är kandidat till posten som ordförande I Eurogruppen. The Lady does protest too much, methinks.

"Bra, bra..... håll ut min käcka gosse du,
släpp ingen djävul over bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss,
Fort gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss".

EU - Hall Of Shame

Nu skall jag under några dagar roa mig med ett antal nedriga personangrepp och utnämna de 5 europeiska politiker som enligt min mening främst förtjänar en plats i unionens Hall Of Shame, speciellt för sina yttranden och ageranden under den senaste tidens  kriser. Kandidater saknas inte.

Eftersom vi just nu befinner oss i ett akut krisläge är det ju fullt möjligt att nya kandidater kan komma att kvalificera sig i sista minuten. De skall få ett hedersomnämnande om de inte hinner tränga sig in i listan.

Vi börjar med nummer 5.

EU - Hall Of Shame. Plats 5.

Här hittar vi ingen mindre än Stefan Löfven. Det är kanske konstigt att ha honom med på listan eftersom han minst av allt kan beskrivas som "Europapolitiker". Men han får stå som representant för hela regeringen och de enskilda statsrådens agerande. ( Att Löfven inte har någon som helst kontroll over sina medarbetare framgår med all önskvärd tydlighet även i inrikespolitiken där speciellt Per Bolund och Åsa Romson har en tendens att i tid och otid springa ut och kalla sig "regeringen".)

Praktexemplet är väl näringsminister Dambergs förbehållslösa stöd för Camerons krav på att den föreslagna mekanismen för investeringstvister i frihandelsavtalet TTIP skall genomföras. (Min text).

Vi skall i barmhärtighetens namn inte gå in på alla monumentala
fiaskon i Europanämnden utan lämnar gärna ordet till MEP Fjellner som -med undantag för hans beröm av Reinfeldt och Borg-  tecknar i min mening en realistisk bild av Sveriges och Löfvens EU-politik.

Löfven är orolig over att det fördjupade samarbetet mellan euroländerna kommer att minska de utanförståendes inflytande. Andersson "känner oro över läget i Grekland") Men: "Det får vara en discussion mellan Grekland och deras långivare. Vi på läktaren ska inte ha synpunkter på det."

Någon ambition att kliva ner från läktaren och aktivt delta i samarbetet och därigenom skaffa sig åtminstone ett viss inflytande föresvävar varken Löfven eller Andersson. Jag tror dock att vi kan lugna deras oro inför utvecklingen: Varken med Grexit eller Brexit kommer det svenska snuset att hotas! Och kanelbullarna har vi ju redan fått undantag för.

Ny gränser i Europa

Inflödet av flyktingar och asylsökande till Europa framkallar problem som skakar projektets grundvalar. Det är visserligen oklart om Ungern verkligen vägrar att följa Dublinförordningen men osäkerheten är stor. Österrike har redan hotat med att införa gränskontroller mot Ungern. Tanken går mot Danmarks lyckligtvis misslyckade forsök att stänga gränserna mot Tyskland och Sverige. Sverige var där smartare: man har visserligen inrättat permanenta kontrollstationer vid Öresundsbrons fäste men låtsas som att man bara gör tillfälliga tullkontroller i misstänkta smugglingsfall. Eller ännu hellre: rattefyllerikontroll, då kan man ta vem som helst. Jag har själv blivit misstänkt där ett par gånger och fått blåsa...

Stängslet mellan Ungern och Serbien kommer troligen att resas -där har väl Ungern större nationell handlingsfrihet men tanken på nya murar I Europa är ju mer än obehaglig.

Österrikes situation präglas av den föråldrade och feodala federala struktur som bidrar till att göra landet oregerbart.  Alla "länder" (provinser) har gränser mot andra stater. Krav på invandringsstopp och gränskontroller ses som ett medel att försöka stoppa postfascistiska FPÖ som stormar fram på bred front med anti-invandringspolitik som viktigaste, och mest väljarvinnade, fråga.

Stora delar av landet är ytterst restriktiva när det gäller att emot flyktingar och asylsökande medan andra (framför allt Wien) är mera generösa. Regeringen har lagt fram ett förslag om ett kvotsystem för kommuner vilket med bred majoritet avvisades av provinsguvernörerna. Med nuvarande inströmning innebär detta att situationen i vissa områden och kommuner snabbt kommer attt bli ohållbar - på vissa orter har denna gräns redan överskridits med bred marginal. Förhållandena i uppsamlingslägret Traiskirchen i Niederösterreich är oerhörda - antalet "omhändertagna" personer är två eller tre gånger lägrets egentliga kapacitet. Tältläger upprättas och växer i olika delar av landet.

Ingen ening om flyktingmottagande

EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).

Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia  när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.

Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.

Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.

Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA.  Men notan får någon annan ta hand om.  Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.

Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.

Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.

De mörkblå på frammarsch!

(Denna text finns också på Flarnfri schalottenlök)

Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.

Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarna medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel  uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).

Datahysterikernas långa kjolar?

"Bewegungsprofile dürfen nicht erstellt werden. Emails werden nicht erfasst." Bravo. Terroristen, Mafiosi und Menschenhändler können aufatmen. Deutschland bleibt ihnen als Schutzraum erhalten. Gesiegt hat die Fraktion der Datenhysteriker, die ihre Handy- und Maildaten so panisch verbergen möchte wie einstmals andere Hysteriker nackte Damenknöchel."

Die Welt om tysk lag som förhindrar datalagring längre än tre månader.

Århundradets skattereform (i Österrike)

Berget födde en råtta och ackuschörskorna presenterade den som som ett lejon.
(Okänd tänkare)

Ett exempel: kassaregistrering krävs för alla inköp, även av en varm korv eller ett äpple på torget. Köparen -kunden- blir lagligen förpliktad att behålla kvittot åtminstone tills han eller hon hunnit ut ur butiken. Hur det skall bli på ett salutorg har man ännu inte berättat.

Bryggeriarbetarna hittills momsbefriade lunchöl momsbeläggs. En betydligt större inkomstkälla blir dock momshöjningen på djurfoder, något som i hundparadiset Österrike får anses som en i det närmaste revolutionär tanke.

- - -

Mot bakgrunden av en sådan skattereform ter sig ju både Anders Borg och Magdalena Andersson som finanspolitiska genier.

Han visste vad han talade om

Statsmannaord giltiga än idag. President de Gaulle 1967

« faire entrer l’Angleterre » [cést]« donner d’avance leur consentement à tous les artifices, délais et faux-semblants qui tendraient à dissimuler la destruction d’un édifice qui a été bâti au prix de tant de peine et au milieu de tant d’espoirs » .

Förlorar någon på Brexit?

Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.

The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar  även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.

Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier  även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument.  Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.

Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.

Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England.  Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.


(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.

Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)

Ett EU utan England?

Jag skriver medvetet "England" istf  "UK" för att hålla den tänkbara men naturligtvis osannolika möjligheten av medlemskap för ett oberoende Skottland öppen.

För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners  att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.

Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så.  Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma.  Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**

UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.

Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst  som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.

Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?

Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.


*  Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf  "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.

** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.

Mångdubbla tungor

I gårdagens teveintervju med statsministern lovade denne att dyrt och heligt att man inte skulle tafsa på ränteavdraget för bostadslån. Det skulle få alltför hårda konsekvenser för många människor.

Idag säger Per "Regeringen" Bolund att "det är självklart att man ska amortera på sina lån." Tänkbara åtgärder är att förändra ränteavdraget enligt AB:s artikel.

Magdalena Andersson gör en mycket vacker spagat.  Visserligen har både hon och Löfven signalerat att man inte vill röra avdraget och Andersson säger att "det finns ingen oenighet inom regeringen" trots vad Bolund har sagt. "Vi har inte haft några förslag om att avskaffa ränteavdrag och har inte några sådana förslag i dag heller." Dvs. frågan är inte aktuell.

Det rimmar illa med Bolunds mästrande och arroganta uttalanden i AB:s teveinslag.

Det förefaller som om Löfven har ganska dålig koll på vad de enskilda statsråden har för sig speciellt miljöpartisterna som ofta och gärna talar i "regeringens" namn. Men även t.ex Damberg som skrev på Camerons brev om TTIP för "Sveriges" räkning är ett grovt exempel på dåligt beredda ärenden. Bristen på regeringserfarenhet hos statsministern och många statsråd börjar få allvarliga konsekvenser.

Men kanske Löfven tog moderaten Per Bills uttalande i KU i samband med NUON-affären att statsministerns jobb bara är att leda sammanträdena...

Då tar vi tagelskjortan på...

Inte mindre än två hårda slag för de bostadspolitiska flagellanterna inom 24 timmar. Löfven lovar dyrt och heligt att inte röra ränteavdragen och -dödsstöten- Finansinspektionen ger upp försöken att införa amorteringskrav på bostadslån.

Den prisexplosion på priset på bostadsrätter i Stockholm som skett den senaste tiden lär väl till stor del bero på att folk velat skynda sig att köpa innan de hårdare finansieringskraven träder i kraft. En viss rekyl får man nu troligen räkna med.

Men Riksbankens och Finansinspektionens idéer för mina tankar till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett. Som en liturgisk tjänst författade jag redan i november en Kyrie eleison (Herre förbarma dig över oss) som ni kan läsa på Flarnfri. Emellertid kan jag redan här bjuda på en liknande uppmaning från några herrar som fanns förr i tiden:

Privatbyggda hyresrätter i Stockholms innerstad kostar nu minst dubbelt så mycket i hyra som avgiften i en normal bostadsrättförening. En alternativ strategi kunde ju vara att bygga hyreskontrollerade hyresrätter i offentlig regi. Men då bleve det ju rena Sovjetunion av det hela...

Det är ditt fel (och mitt)!

Jag hinner inte i detalj granska och analysera Daniel Suhonens Expressenartikel "Vilka slags människor vill vi egentligen vara?" med anledning av de pågående och ökande flyktingtragedierna på Medelhavet. Men det känns bra att någon äntligen fördelar skulden där den ligger: hos oss som valt och skickat dessa människor till EU-parlament, Kommission och framför allt till Rådet. Dessa människor som uppehåller en hopplöst förlegad flyktings-och asylpolitik (främst inkorporerad i den s.k. Dublinförordningen) och som verkar helt lamslagna inför den pågående katastrofen. Men, påpekar Suhonen det är vi som valt dem och de agerar utifrån rädslan att stöta sig med den allmänna väljaropinion som vi representerar.

Suhonen pekar alltså på medborgarnas ansvar och inte på något abstrakt "EU". Enkelt att skylla på men EU är som det är beroende på de nationella politikerna och de i sin tur är beroende av väljarstöd och opinion i medlemsländerna.

"Vilka slags människor är vi? Vilka slags människor vill vi vara? Vilket Europa vill vi leva i? Vad är det som pågår runtom oss och vilket är vårt ansvar?"  Vi som försöker svara på dessa frågor utifrån en human, humanistisk och solidarisk synpunkt har ett ansvar för att påverka "den allmänna opinionen" och i slutändan våra valda representanter.

Att Bryssel aldrig lär sig...

Några fakta om Sveriges skadliga ekonomiska politik

Den som är intresserad bör titta på det interaktiva diagrammet över IMF:s ekonomiska prognos från april i år. (Bäst att skynda på så länge det finns kvar). Där kan man för samtliga EU-länder studera prognosvärden för 4 variabler (arbetslöshet, BNP-tillväxt, budgetbalans och statsskuld) för vart och ett av åren 2015 - 2020.

Dessa prognostiserade värden bekräftar med råge det jag skrivit nedan (och i flera andra inlägg). 2020 väntas Sveriges BNP-tillväxt vara den 11 högsta inom EU,  budgetbalansen den 5e bästa och statsskulden den 5e bästa (i bemärkelsen lägsta). Och det samhällsekonomiska resultatet? Arbetslösheten beräknas ligga på 7.3 %, alltså endast 0.4 procentenheter lägre än 2015. (Man kommer alltså inte ens i kapp Rumänien, jmf nedan).

Vem gynnar alltså de utmärkta  offentliga finanserna, i EU:s toppklass? Knappast de som drabbats av sparåtgärder och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Inte heller de som inte fått jobb. Särskilt inte ungdomar, äldre, nyinflyttade, landsbygdsbefolkningen eller andra "marginella" grupper. Deras intressen offras av på basis av teoretiska modeller som för länge sedan förlorat sin relevans.

Vem gynnar denna budgetstrategi? Hög tid att ställa sig den frågan.

What´s the problem?

Aldrig får man vara riktigt glad. Just som vi berömt Johan Schück för hans senkomna insikt att regeringen måste våga öka utgifterna utan att höja skatterna beklagar han sig över att Den ekonomiska politiken går inte ihop.  Det kan han ha rätt i men förmodligen på andra grunder än de han anför: målet om att ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 kan inte nås med den nuvarande politiken. Därför måste man formulera  om målet. Men det gäller att till varje pris respektera "utgiftstaket" - det kan vi väl alla vara överens om annars kan det ju sluta hur som helst? Nu har visserligen regeringen höjt taken något och det betyder ju att  "skatterna behöver höjas i motsvarande grad."

Regeringens budgetförslag, att döma av vad jag läst mig till i dags och fackpress, visar att även den nya regeringen sitter hopplöst insnärjd i krona-för-kronaideologin. Ta en titt på nedanstående diagram över arbetslösheten från Economist Intelligence Unit:

Sveriges tal är (februari 2015) 7.8 % vilket kan jämföras med t.ex. Tyskland 4.8, Österrike (!) 5.3 eller Danmark 6.2. (Obs att detta är genomsnittstal, värdena för utsatta grupper är naturligtvis mycket högre.) Enligt budgeten väntar man sig att, med stora ansträngningar, kunna kommer ner till 6.4 % under 2018, dvs. samma nivå som Estland och Rumänien har idag.*  Det är till att ha ambitioner.

Ett nyktert betraktande av statistik och ekonomisk situation visar helt tydligt att budgetstrategin inget annat är än ett populistiskt skådespel för galleriet. Vi kan inte klandra genomsnittsväljaren eller genomsnittsmedborgaren för detta eftersom de aldrig får en chans att genomskåda de delvis komplicerade sammanhangen. Politiker av alla kulörer, journalister, opinionsbildare slår blå dunster i ögonen på väljaropinionen genom lättförståeliga slagord och grundfalska analogier med privatekonomin. "Den som är satt i skuld är icke fri", "man kan inte ge ut mer än vad man har" "vi kan inte lämna en skuldbörda på x kronor per capita till våra barn och barnbarn".

Enligt EU:s regler får statsskulden uppgå till max 60 % av GDP. Sveriges andel är ca 40 %, den suveränt lägsta kvoten inom EU 15 (med undantag för Luxemburg (22.9%). Budgetunderskottet får uppgå till högst 3 % per år. Det svenska underskottet uppgår till någon procentenhet per år, ett av de lägsta registrerade värdena i EU 28.  (Jmf  t.ex. Holland 4.7, UK 8.3, Frankrike 5.2).

Trots den offentliga sektorns ytterst gynnsamma balansläge är samhällsekonomin i vad som måste betecknas som grov obalans. Arbetslösheten är orimligt hög och någon lättnad utöver vad en eventuell konjunkturuppgång finns inte i planerna. Inflationen har förbytts i en skadlig deflation med negativa räntor som en obscen konsekvens. Utrikeshandeln kan möjligen klara sig bättre genom draghjälp från Tyskland och genom att man lyckats med konststycket att få kronan att sjunka ännu mer än vad euron gjort och därigenom påverkat konkurrensläget positivt. Men det var nog mera tur än skicklighet...Tillväxten vacklar. Välfärd och infrastruktur urholkas systematiskt genom hårdhänta nedskärningar och sparkrav.

Det har aldrig varit så billigt att låna pengar som just nu. Sveriges grundmurade ekonomi skulle utan förbehåll tåla en lånefinansiering av investeringar i infrastruktur eller i fungerande välfärdssystem inom sjukvård, äldrevård och skola. Med kloka insatser i utbildning och strukturreformer på arbetsmarknaden (jmf Österrike och Tyskland) skulle den strukturella arbetslösheten kunna bringas ner till rimliga nivåer samtidigt som den kortsiktiga konjunkturen skulle stimuleras. Enklast, snabbast, billigast och praktiskt taget riskfritt kunde detta åstadkommas genom att låna i Riksbanken, a.k.a. "trycka" pengar. EU:s budgetregler skulle fortfarande nås med råge. Räntekostnaderna bli obetydliga.

Det enda problemet med en sådan politik vore att det vore ytterst lätt för våra vanligaste meningsbildare att dra ner debatten på Lyckoslantens nivå och vinna röster och popularitet med tal om ansvarslöshet, slöseri osv. Och med tanke på politikernas kvalitet och ambitioner lär det väl bli den ideologin som tar hem spelet.**


* Jag är naturligtvis medveten om den tvivelaktiga kvaliteten i dessa tal, särskilt för Rumänien. Men som illustration duger det.

**  Om det kan vara till någon tröst kan jag berätta att det är ännu värre i Österrike.  På fullt allvar brister den opartiske iakttagaren ut i skratt numera för varje nyhetsinslag som handlar om "århundradets skattereform" och hur den skall "finansieras". Just nu är det t.ex. vilda protester, gatudemonstrationer och namninsamlingar mot kravet att lärare skall undervisa 22 timmar i veckan istf som nu 20.