I slutstriden inför den engelska EU-omröstningen hopas fasansfulla föraningar och förutsägelser om kataklysmer och katastrofer från alla möjliga sidor. Allting kommer att gå åt skogen om den andra sidan vinner. (BBC sammanfattar debatten satiriskt så här: http://www.bbc.co.uk/programmes/p03w4n08 )
I Sverige är opinionen enad som aldrig förr. Aldrig har Sverige haft en bättre vän än England som stöttat oss i alla lägen. Och om England skulle gå ur EU blir konsekvenserna för Sverige fruktansvärda. Allting stannar upp.
Det är väl andemeningen i en kort artikel av Birgitta Ohlsson och Lotta Edholm i DN: "Brexit skulle slå mot Stockholm". De båda damerna understryker att England är Sveriges fjärde och Stockholms största exportmarknad- "Jobb och företag står på spel" menar man.
Medvetet eller omedvetet faller man här på det simplaste tricket som används av både förespråkare för och motståndare mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Man låtsas helt enkelt som om alla ekonomiska relationer skulle upphöra bums vid ett ev. utträde. Men så blir det naturligtvis inte just därför att EU och England är så viktiga marknader för varandra. Det är som om WTO och andra frihandelsavtal inte alls finns. Och hur kommer det sig att vi kan handla fritt med USA och Japan som mig veterligen inte är medlemmar av EU? Det där är bara käbbel som Löfven skulle ha sagt.
Sen skulle svenska företag enligt skribenterna inte få tillgång till kapitalmarknaderna i London för sina investeringar. Även detta vet vi ingenting om. Men vid en ev. Brexit skulle med säkerhet Frankfurt segla upp som en fullgod ersättare.
Det finns en myt om att Storbritannien är Sveriges bästa vän i EU. Det är helt enkelt inte sant. Ta er några minuter och läs "Varför gråter Stefan Löfven över att kunna slippa Camerons Toryregering som stoppar S-politik i EU?" ur bloggen Om Europa. Men inte heller på andra områden har någon kunnat definiera konkreta sakfrågor där Sveriges haft nytta av sin blinda lojalitet mot Storbritannien. Men det är klart: "They spik inglisch you no" -ett skäl så gott som något.
Min bestämda uppfattning är att det förslag till fördrag som man kommit överens om och som omröstningen egentligen skulle gälla men som nu har totalt glömts bort skulle ha mycket mer förödande verkningar på det europeiska samarbetet än någonsin en Brexit.
Visar inlägg med etikett Brexit. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brexit. Visa alla inlägg
onsdag 1 juni 2016
torsdag 7 april 2016
Laat de poppetjes dansen!
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
laat de poppekens dansen
eertijds was de Pruis in't land
en nu de kale Fransen,
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
Hop Marjanneke Jansen
Igår, onsdag, genomfördes en av de mest groteska folkomröstningar som ägt rum på mycket länge. Genom namninsamling hade yttersta högern och yttersta vänstern i skönt samförstånd lyckats få en "rådgivande" folkomröstning till stånd om huruvida det holländska parlamentet skulle ratificera EU:s samarbetsavtal med Ukraina eller inte. Avtalet har varit i kraft sedan slutet av förra året och godkänts av alla medlemsstaters parlament, inklusive Hollands. Holland har emellertid inte ännu ratificerat avtalet och får väl svårt att göra det efter folkomröstningens resultat.
Men jag menar demokratin måste väl få segra? Om vi antar att antalet röstberättigade i medlemsländerna förhåller sig som befolkningen storlek hade 3.3 % av de röstberättigade inom EU möjlighet att delta . Eftersom valdeltagandet var ca 32 % innebär det att ca 1.06 % av de röstberättigade i EU faktiskt deltog och av dessa var det 64 %, dvs 0.68 % av alla röstberättigade inom EU som röstade "nej" till avtalet.
Alltså något mer än en halv procent av EU:s väljare har sagt nej till att ratificera associeringsavtalet med Ukraina.
Nu är det ju klart att om en total folkomröstning verkligen skulle ha ägt rum hade utfallet blivit helt annorlunda. Men hur? Å ena sidan politikerförakt, EU-skepsis, immigrationsfobi, å andra sidan den starka välviljan mot Ukraina efter Maidan, delvis inspirerad av russofobi men numera dämpad av avslöjanden av korruption och allmän oförmåga att organisera samhället. Omöjligt att veta även om en rimlig gissning kunde vara att en majoritet av EU:s befolkning inte skulle vilja ha detta avtal just nu. Men hur som helst är det orimligt att låta frågan avgöras av en handfull holländare som lockats av politiker som öppet medger att de inte alls bryr sig om Ukraina utan bara har som syfte att skada EU.
En intressant detalj i sammanhanget är ju att om de som röstat "ja" i stället hade avstått från att rösta så hade förslaget förmodligen fallit genom att kravet på 30 % valdeltagande inte hade mötts.
Panikklockorna ringer genom EU och t.o.m. en så sansad bedömare som Libérations Quatremer börjar tala om "Nederxit". Sant är att ett holländskt utträde skulle vara oändligt mer förödande för EU än en Brexit. Brittiska anhängare av Brexit har f.ö.säkert fått en extra skjuts av resultatet av omröstningen i Holland. Liksom Putin.
Några relevanta länkar:
Holländsk folkomröstning är inte (heller) demokrati. (Med exempel på andra meningslösa folkomröstningar i EU-sammanhang.
Why the Dutch referendum on Ukraine is a joke.
GeenPeil zoekt kiezers die willen stemmen
Ze delen weinig, behalve een diepe afkeer van Europa (Om hur socialister, högerextremister och "Djurens parti" finner varandra i hat mot Europa.)
Niederlande stimmen über EU-Abkommen mit Ukraine ab, (Bl.a.med underrubriken: "Putin kommer att jubla över ett "nej".)
A Stalking Horse for Nexit
Les Pays-Bas au bord du "Nederxit"?
tisdag 8 mars 2016
Europavänner för Brexit
Jon Worth, välkänd brittisk eurobloggare numera bosatt i Berlin skriver ett inlägg "The EU referendum will not improve UK-EU relations, so federalists and progressives outside the UK should advocate Brexit."
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
tisdag 1 mars 2016
Staten det är jag...eller du?...eller---
Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
tisdag 23 februari 2016
Vårt sorgespel är slut
Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.
Vågorna börjar glättas efter överenskommelsen mellan Cameron och EU. I England vill Cameron få till stånd ett "ja" i folkomröstningen om fortsatt medlemskap. Man står nu, tack vare honom tydligen, inför ett reformerat EU som premiärministern utan vidare skulle ha röstat för om det varit aktuellt i medlemskapsförhandlingarna. I övriga EU verkar man ta saken ganska lugnt: "Die Suppe wird nicht so heiß gegessen, wie sie gekocht wird" som man säger i Euroland. The usual suspects (Sverige, Danmark) gnuggar händerna av förtjusning. Andra sitter och klurar ut hur ,mycket av de engelska framgångarna man kan kräva för sin egen del. Ett fåtal funderar över en djupare integration mellan en kärngrupp av länder, kanske eurozonen, men kan tyvärr inte komma överens om hur detta skall ske.vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.
Överenskommelsen, om den blir verklighet, innebär utan tvekan ett grundskott mot viktiga delar av EU-projektet. Att så mycket har åstadkommits över åren med en grupp av disparata medlemsländer, vart och ett med egna intressen som ofta gått på tvärs mot andras, är något av ett mirakel. Insikten om ett överordnat gemensamt intresse har som regel medgett överenskommelser som visserligen fått många medlemmar att gnissla tänder men som efter ett tag accepterats som acquis communitaire. Euro- och Schengensamarbetet är de viktigaste framgångarna.
England eller United Kingdom har alltid framstått som en motsträvig särling i samarbetet.
Klicka här för att läsa fortsättningen!
onsdag 29 juli 2015
Rule Britannia! Och USA.
Efter Greklandsdebaklet (som väl f.ö. endast gjort ett kortare uppehåll?) och den allt mer seriösa diskussionen om närmare överstatligt samarbete mellan euroländerna (eller bara en kärngrupp?) och den aviserade tidigareläggningen av folkomröstningen får vi väl anse att ett engelskt nej till Europa och påföljande "Brexit" blivit praktiskt taget ett faktum. Jag hoppas att senare kunna skriva något mer om detta och vikten av ett EU redan nu drar upp en strategi för en friktionsfri övergång.
Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef Frederica Mogherini visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk, Christian Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.
Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence". Det märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".
Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA." Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ". Så det är bäst att lämna EU.
Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.
Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef Frederica Mogherini visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk, Christian Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.
Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence". Det märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".
Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA." Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ". Så det är bäst att lämna EU.
Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.
tisdag 16 juni 2015
Ingen ening om flyktingmottagande
EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).
Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.
Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.
Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.
Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA. Men notan får någon annan ta hand om. Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.
Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.
Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.
Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.
Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.
Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.
Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA. Men notan får någon annan ta hand om. Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.
Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.
Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.
fredag 15 maj 2015
Han visste vad han talade om
Statsmannaord giltiga än idag. President de Gaulle 1967
« faire entrer l’Angleterre » [cést]« donner d’avance leur consentement à tous les artifices, délais et faux-semblants qui tendraient à dissimuler la destruction d’un édifice qui a été bâti au prix de tant de peine et au milieu de tant d’espoirs » .
« faire entrer l’Angleterre » [cést]« donner d’avance leur consentement à tous les artifices, délais et faux-semblants qui tendraient à dissimuler la destruction d’un édifice qui a été bâti au prix de tant de peine et au milieu de tant d’espoirs » .
torsdag 14 maj 2015
Förlorar någon på Brexit?
Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.
The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.
Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument. Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.
Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.
Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England. Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.
(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.
Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)
fredag 8 maj 2015
Ett EU utan England?
Jag skriver medvetet "England" istf "UK" för att hålla den tänkbara men naturligtvis osannolika möjligheten av medlemskap för ett oberoende Skottland öppen.
För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.
Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så. Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma. Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**
UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.
Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.
Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?
Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.
* Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.
** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.
För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.
Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så. Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma. Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**
UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.
Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.
Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?
Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.
* Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.
** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.
onsdag 29 oktober 2014
Hur man än vänder sig...
David Cameron håller på att framgångsrikt måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis för honom befinner sig stora delar av de engelska väljarna i samma hörn men utrymmet måste också delas med det mera folkliga UKIP. Det är ett ganska stort hörn alltså men utanför finns väl så gott som alla andra EU-länder (och faktiskt även en viss sansad opinion inom UK).
Hans puerila vredesutbrott inför notan på 2.1 miljarder € är inte precis statsmannalikt. Allt flera detaljer framkommer som visar att myndigheter och departement i London varit väl informerade om vad som komma skulle. Metoderna för avgiftsjusteringen har utarbetats med fullt deltagande och accepterande av engelska experter. Resultatet meddelades till London 10 dagar före Camerons utbrott.Att Cameron inte fick reda på det hela förrän i bokstavligen sista minuten är naturligtvis beklagligt men får väl betraktas om intern engelsk angelägenhet och klaras ut där.
Men det finns en annan intressant aspekt på det hela. Omräkningen av avgifterna innebär inte någon förstärkning av EU:s budget - den ligger fast och kan inte ändras hur som helst. Däremot är det fråga om en omfördelning mellan medlemsstaterna. Detta beror på att den statistik som ligger till grund för avgiftsberäkningarna har reviderats. Revisionen innebär att vissa länder (bl.a. UK, Holland och Italien) får sina BNP-värden höjda (eller snarare GNI), medan andra, bl.a. Sverige får dem sänkta. Avgiften justeras i motsvarande mån men nettot på EU-budgeten blir oförändrat.
En ökad brittisk avgift innebär naturligtvis också att den brittiska "nettopositionen", dvs. skillnaden mellan avgift och "återflöde" kommer att försämras. Eftersom alla andra medlemsländer måste skjuta till pengar för att betala ca 2/3 av britternas negativa netto betyder justeringen att alla andra länder också måste betala mer. Man har uppskattat detta belopp till 500 miljoner €.(Det gäller f.ö. också Sverige även om det blir svårt att beräkna hur stort beloppet blir eftersom Sverige fortfarande har en "rabatt på rabatten", dvs. man behöver inte finansiera britterna i samma utsträckning som t.ex. Grekland och Rumänien...).
Man kunde kanske tänka sig att detta vore den spik som kunde rädda Cameron: om britterna inte betalar behöver andra länder inte skjuta till. Men problemet är att det då skulle fattas mer än 2 miljarder i den fastlagda EU-budgeten. Man skulle stå inför mycket besvärliga förhandlingare eftersom en eventuell nedskärning i budgeten huvudsakligen skulle gå ut över de fattigare länder som erhåller jordbruks- och strukturstöd.
EU-merabloggen redogör för detta under åberopande av den vikarierande budgetkommissionären som tillägger att om britterna trilskas blir det säkert en -för dem-upprivande diskussion om den brittiska rabatten.
Angela Merkel har redan tidigare meddelat att hon inte tänker rucka på principen om fri rörlighet vilket väl är Camerons viktigaste fråga i valkampen.
Frågan är hur länge detta håller?
All together now: Brexit, Brexit, Brexit.
Hans puerila vredesutbrott inför notan på 2.1 miljarder € är inte precis statsmannalikt. Allt flera detaljer framkommer som visar att myndigheter och departement i London varit väl informerade om vad som komma skulle. Metoderna för avgiftsjusteringen har utarbetats med fullt deltagande och accepterande av engelska experter. Resultatet meddelades till London 10 dagar före Camerons utbrott.Att Cameron inte fick reda på det hela förrän i bokstavligen sista minuten är naturligtvis beklagligt men får väl betraktas om intern engelsk angelägenhet och klaras ut där.
Men det finns en annan intressant aspekt på det hela. Omräkningen av avgifterna innebär inte någon förstärkning av EU:s budget - den ligger fast och kan inte ändras hur som helst. Däremot är det fråga om en omfördelning mellan medlemsstaterna. Detta beror på att den statistik som ligger till grund för avgiftsberäkningarna har reviderats. Revisionen innebär att vissa länder (bl.a. UK, Holland och Italien) får sina BNP-värden höjda (eller snarare GNI), medan andra, bl.a. Sverige får dem sänkta. Avgiften justeras i motsvarande mån men nettot på EU-budgeten blir oförändrat.
En ökad brittisk avgift innebär naturligtvis också att den brittiska "nettopositionen", dvs. skillnaden mellan avgift och "återflöde" kommer att försämras. Eftersom alla andra medlemsländer måste skjuta till pengar för att betala ca 2/3 av britternas negativa netto betyder justeringen att alla andra länder också måste betala mer. Man har uppskattat detta belopp till 500 miljoner €.(Det gäller f.ö. också Sverige även om det blir svårt att beräkna hur stort beloppet blir eftersom Sverige fortfarande har en "rabatt på rabatten", dvs. man behöver inte finansiera britterna i samma utsträckning som t.ex. Grekland och Rumänien...).
Man kunde kanske tänka sig att detta vore den spik som kunde rädda Cameron: om britterna inte betalar behöver andra länder inte skjuta till. Men problemet är att det då skulle fattas mer än 2 miljarder i den fastlagda EU-budgeten. Man skulle stå inför mycket besvärliga förhandlingare eftersom en eventuell nedskärning i budgeten huvudsakligen skulle gå ut över de fattigare länder som erhåller jordbruks- och strukturstöd.
EU-merabloggen redogör för detta under åberopande av den vikarierande budgetkommissionären som tillägger att om britterna trilskas blir det säkert en -för dem-upprivande diskussion om den brittiska rabatten.
Angela Merkel har redan tidigare meddelat att hon inte tänker rucka på principen om fri rörlighet vilket väl är Camerons viktigaste fråga i valkampen.
Frågan är hur länge detta håller?
All together now: Brexit, Brexit, Brexit.
söndag 26 oktober 2014
David throws a tantrum
Själva processen är enkel att förstå och har varit länge känd och även överenskommen mellan medlemsländerna inkl. UK. Medlemsavgiften till EU beräknas till stor del på de enskilda ländernas BNP. BNP:s storlek och sammansättning följer standards som utarbetats av FN och Eurostat vilka löpande försöker förbättra beräkningsmetoderna. När metoderna ändras ändras också ländernas BNP och därmed EU-avgiften, men i varierande grad naturligtvis. Bland "förlorarna" den här gången märks förutom UK också Holland och Italien medan Tyskland, Frankrike och Sverige tillhör "vinnarna". (Anm.: Fullt tänkbart att detta beror på att vinnarländerna redan tidigare haft bättre statistik än "förlorarna".)
Financial Times gör en mera nykter bedömning än Cameron. Här är tre intressanta länkar - tyvärr bakom betalmur. Dock kan de läsas i sin helhet i FT:s app för mobiler:
David Cameron angry over €2.1 bn EU surcharge
Brussels cash: Who knew what and when? ("ONS and Treasury knew; PM found out in car on way to summit".)
Cameron overreacts to a modest EU matter
Engelska tjänstemän, statistiska centralbyrån och finansdepartementet kände alltså till beräkningarna i god tid men glömde tala om det för premiärministern. Too bad, old boy.
Se också EUObserver: Cameron vows to reject € 2 billion EU bill som ger fyllig bakgrund. OBS dock att Renzi dementerar att han sagt det Cameron påstår.
Nu kan man ju tycka att det är litet orimligt att tillämpa justeringarna retroaktivt och dessutom som en klumpsumma. Chansen att Cameron slipper förlora ansiktet helt när finansministrarna skall diskutera saken vid ett senare möte finns alltså.
Men incidenten ställer ännu en gång frågan om UK:s medlemsskap i EU på sin spets. En av de viktigaste -kanske den viktigaste- valfrågan för Cameron gäller immigration och fri rörlighet inom EU. Hans möjligheter till framgång där är minimala. Tänkbart är att övriga länder går med på en ny överenskommelse om enhetliga regler för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd. Det lär dock inte vara nog för oppositionen inom England. Det talas redan om ett stort myteri inom torypartiet.
En annan artikel i EUObserver påpekar att eventuella utträdesförhandlingar enligt fördraget måste bedrivas så att ett land som vill lämna efter två år presenteras med ett "take it or leave it" bud. Artikeln menar att det kan finnas länder som kommer att insistera på den fria rörligheten för att UK överhuvudtaget skall få tillträde till den gemensamma marknaden efter ett utträde.
De länder som verkar mest angelägna att behålla UK inom EU verkar vara Tyskland, Polen och Sverige. Tyskland för att inte riskera den engelska marknaden, Polen för att kunna exportera sitt arbetskraftsöverskott och Sverige därför att England är det enda land vars språk man tror sig förstå. Men så långt skall det väl inte behöva gå. Ett ekonomiskt och socialt krig mellan EU-länderna vore katastrofalt. Varför inte ge UK ett hederligt anbud så fort som möjligt. Låt UK välja i vilken grad man vill vara med om de fyra friheterna men avstå från medlemskap. Det största hindret för den fortsatta integration som den globala utvecklingen gör oundgänglig skulle undanröjas. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli obetydliga, om några alls. EU:s budget skulle påverkas endast marginellt eftersom den brittiska rabatten skulle falla bort (och i sammanhanget skulle naturligtvis de mindre rabatter som Tyskland, Sverige, Holland och Österrike åtnjuter också ryka vilket ytterligare skulle förstärka budgeten.) England skulle kunna utveckla sitt "special relationship" med USA (och fortsätta låtsasleken att man är en imperial stormakt...).
Jag kan uppriktigt sagt inte se att en sådan lösning skulle ha några nackdelar för någon berörd part. Men finns den politiska visionen?
torsdag 11 september 2014
"Två älgar satt i en bastu. Säger den ene:..."
Gunnar Jonsson, en man som aldrig missar en västgötaklimax och aldrig hittar självklarheter självklara nog att inte behöva en extra förklaring skriver om Skottland under rubriken "En union värd att bevara." Varför detta skulle vara fallet berättar inte Jonsson utan går genast över till att förklara varför han inte "begriper" varför Skottland skulle lämna unionen. Och så kommer slutklämmen, själva poängen liksom: "också Förenade kungadömets förkämpar behöver vakna. Bara några dagar återstår att förklara att den 307 år gamla unionen är värd fler chanser".
En poäng döljer sig dock under Jonssons svada. Nationalistledaren har i kampanjen lyft fram en rad ouppnåeliga mål som dessutom skulle eliminera alla fördelar med en självständighet. (Drottningen som statsöverhuvud, valutaunion osv.) Men det är ytterst osäkert att det är just detta som stärker ja-sidan - man vill helt enkelt bli av med Cameron, toryregeringen och den destruktiva ekonomiska politiken och bli herrar i sitt eget hus.
Skottland kan inte -även om många vill tro det- automatiskt bli medlemmar av EU och NATO. Vad gäller EU kan man inte heller räkna med att få behålla alla godisbitar som Thatcher och efterföljare snattat i form av avgiftsrabatt, opt outs och andra specialförmåner. Men det ligger i EU:s intresse att snabbt slutföra förhandlingar med Skottland i en generös anda dock utan att rucka på unionens grundläggande principer som man i missriktad samarbetsvilja gjort med UK.
Valutafrågan blir den svåraste: Skottland kommer att bli tvungen att införa Euro men detta kommer att kräva några år av anpassning och vad betalar man med under tiden? Här finns stora möjligheter för hämndlystna engelsmän.
Eftersom UK (eller England) med största sannolikhet kommer att rösta för att lämna EU borde dessa frågor spela en mycket större roll i debatten. De nordiska länderna, EU-medlemmar såväl som utomstående, kan spela en viktig roll i att understödja Skottland i en övergångsperiod och bidra till en öka europeisk integration.
För den som ev. tycker att det blir för mycket England bashing här rekommenderas en artikel ur The Independent: The Better Together campaign is selling the wrong Britain
En poäng döljer sig dock under Jonssons svada. Nationalistledaren har i kampanjen lyft fram en rad ouppnåeliga mål som dessutom skulle eliminera alla fördelar med en självständighet. (Drottningen som statsöverhuvud, valutaunion osv.) Men det är ytterst osäkert att det är just detta som stärker ja-sidan - man vill helt enkelt bli av med Cameron, toryregeringen och den destruktiva ekonomiska politiken och bli herrar i sitt eget hus.
Skottland kan inte -även om många vill tro det- automatiskt bli medlemmar av EU och NATO. Vad gäller EU kan man inte heller räkna med att få behålla alla godisbitar som Thatcher och efterföljare snattat i form av avgiftsrabatt, opt outs och andra specialförmåner. Men det ligger i EU:s intresse att snabbt slutföra förhandlingar med Skottland i en generös anda dock utan att rucka på unionens grundläggande principer som man i missriktad samarbetsvilja gjort med UK.
Valutafrågan blir den svåraste: Skottland kommer att bli tvungen att införa Euro men detta kommer att kräva några år av anpassning och vad betalar man med under tiden? Här finns stora möjligheter för hämndlystna engelsmän.
Eftersom UK (eller England) med största sannolikhet kommer att rösta för att lämna EU borde dessa frågor spela en mycket större roll i debatten. De nordiska länderna, EU-medlemmar såväl som utomstående, kan spela en viktig roll i att understödja Skottland i en övergångsperiod och bidra till en öka europeisk integration.
För den som ev. tycker att det blir för mycket England bashing här rekommenderas en artikel ur The Independent: The Better Together campaign is selling the wrong Britain
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)