Staten det är jag...eller du?...eller---

Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)

I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.

En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.

(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)

Ur elden i askan

Att nyliberalismen är ondskefull var en insikt som endast långsamt blev klar för mig. Visserligen misstrodde jag redan från början en del konkreta yttringar av ideologin men tänkte att begrepp som "frihet", "valfrihet", "egeninitiativ", minskad byråkrati  osv. väl ändå var fina saker som väl så småningom skulle färga av sig på den förda politiken till allas vårt bästa.

Vi vet hur det gick. Ett grundskott mot den samhälleliga solidariteten. Rövarkapitalismen fick fritt spelrum även inom den gemensamma sektorn. "Valfriheten" utmynnade på många håll i oöverskådligt kaos. Första steget mot avskaffande av allemanrätten ("socialism..inskränkning utan like i äganderätten") togs genom att strandskyddet i praktiken upphävdes.Ekonomisk politik ersattes av kamreraraktigt krona-för-krona resonemang som hämtat ur "Lyckoslanten".  Bidrag till ungdomsarbetslöshet från EU:s fonder togs inte emot av rent bokföringsmässiga skäl.

Men har Sverige nu hamnat ur askan i elden?Väl knappast eftersom det väl  trots allt är bättre att vara korkad än att vara ond. De nedskärningar i budgeten som föreslås drabba svenska kulturinstitutioner speciellt utomlands får väl återföras på ren okunskap och oförstånd. Möjligheten finns väl att de tas tillbaka eftersom opinionen blivit så hård. Nedläggningen av "Terminologicentrum" (tidigare Tekniska Nomenklaturcentralen) är väl ett skolexempel. Man kan se hur färskingar i  budgetförberedelserna skakar på huvudet och tänker: "vad är det här för onödig byråkrati? Inte behöver vi ett centrum för terminologi, den får väl var och en klara på egen hand,Man kan ju alltid kolla på Wikipedia. Bort med det. 4 miljoner inbesparade!" (Tips till regeringen: vill ni spara på det här området lägg ner regeringskansliets Klarspråksgrupp som verkar ha som enda syfte att tala barnkammarspråk med medborgarna. Se min text Språkexperternas dolda värderingar.)

Via EU-bloggen blir jag uppmärksam på en debattartikel på Europaportalen  där fyra ledamöter av EU-nämnden protesterar mot en neddragning av anslagen till "Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) och EU-information”. Att just de borgerliga ledamöterna av EU-nämnden kräver en "kunskapsbaserad EU-politik" får väl också ses som en välförtjänt pik åt Löfvéns taffliga uppträdande i nämnden där det gällde att få mandat för en svensk linje i klimatförhandlingarna. Någon vidare "kunskap" om EU och EU-politik vittnade inte det uppträdande om precis.

Det räcker med att ta en titt på SIEPS website för att inse hur oumbärlig deras verksamhet är för kunskapen om EU både för politiker, media och allmänhet. Genom sin specialkompetens är SIEPS också en särskilt viktig remissinstans för europapolitiska och EU-relaterade utredningar och lagförslag.

Mikael Dambergs slentrianmässiga underskrift av Cameron brev till Malmström om behovet av investeringsdomstolen i frihandelsavtalet med USA får väl också räknas in i den allmänna klantigheten. Kanske blir det regeringens linje men den bör väl i så fall beredas ordentligt och diskuteras både i EU-nämnd och riksdag. Men liksom Per Bolund anser Damberg tydligen att "regeringen det är jag."

Som sagt: det är bättre att vara korkad och klantig än att vara ond. Men driv det inte för långt!


(Disclosure: Er krönikör har arbetat med SIEPS och publicerat ett par studier åt institutet. Men det borde vara preskriberat nu)
(Not: Inlägget hade ursprungligen en mera Danteinspirerad rubrik men den här är kanske litet snällare.)

Uppdatering om Sverige och investeringsskyddet

Några större reaktioner på att Sverige genom Mikael Damberg skrivit på det brev som på initiativ av Cameron skickats till handelskommissionären Cecilia Malmström har det inte blivit. I brevet krävs alltså att den omdiskuterade mekanismen för investeringsskydd skall ingå i avtalet trots framförd kritik från många håll. Enligt obekräftade uppgifter skall brevet redan fått den tidigare skeptiske Juncker att backa.[Uppdatering: se kommentar från Ylva Nilsson nedan]. Malmström däremot har hela tiden stått på samma ståndpunkt som brevskrivarna. Se alltså mitt inlägg nedan.

Enligt Europaportalen (Selnes)  skall Damberg ha diskuterat frågan i Riksdagen men inte givit några "entydiga besked om ISDS" men antytt att klausulen "på något sätt kommer att förändras under förhandlingarnas gång."  Dvs ungefär samma dubbeltydiga inställning som Löfven förde fram i EU-nämnden ang. klimatpolitiken (som f.ö.slutade i ett rejält fiasko för de "krav" som Sverige via MP förde fram).

Jag hänvisar än en gång till mina inlägg om frihandelsavtalet. Den som inte har lust att läsa allt kan ju ev. gå direkt till "Sammanfattning av översikten och slutord".  En artikel av numera EU-nämndens ordförande Carl Schlyter (MP) finns här: Handelsavtalet urholkar demokratin.  Specialbloggen "ttippen.se" har uppmärksammat Dambergs agerande. En kopia av brevet finns här.

Jag såg med ett visst intresse på att Löfven inte utnämnt någon Europaminister. Att Europafrågorna har en väsentlig roll inom varje departements område är ju uppenbart. Samordning och EU-kompetens föreföll koncentrerat till UD och Margot Wallström. Kunde ha fungerat. Men skall vi nu ta Dambergs brev som ett tecken på att det är fritt fram för vilken minister som helst att tycka till i EU-frågor? Ett mycket illavarslande tecken i så fall. Dålig förhandlingstaktik dessutom.

Jag antar att Carl Schlyter, som ordförande i EU-nämnden, har ett starkt inflytande inom MP. Märkligt då att partiet inte reagerat på idén att Sverige skulle ställa upp på Camerons brev. Det vore kanske idé att ägna sig åt konkreta frågor som mera omedelbart får effekter för Sverige i stället för snömosig symbolpolitik och fullkomligt orealistisk inställning i klimatfrågor?

Sverige stöder omstridda ISDS i frihandelsavtalet (?)

Enligt en artikel i österrikiska Der Standard kräver 14 medlemsländer i ett brev till Juncker att frihandelsavtalet med USA genomförs utan inskränkningar eller förändringar. Enligt artikeln kräver undertecknarna explicit att det omstridda förslaget om en särskild domstol där företag skall kunna stämma stater som genom politiska beslut tillfogat dem ekonomisk skada.

I täten för aktionen går givetvis Cameron men det uppseendeväckande är, fortfarande enligt artikeln, att även Mikael Damberg skrivit under för Sveriges räkning.

Motståndet mot investeringsmekanismen är starkt och växande. Juncker är emot förslaget och har sagts så, Malmströms hållning är mera osäker. Liknande arrangemang har tillåtit Vattenfall att stämma Tyska staten på miljardbelopp för det politiska beslutet att fasa ut kärnkraften. Philip Morris har inlett juridiska processer mot Uruguay och Australien pga att dessa länder lagstiftat om extra stora varningsetiketter på cigarettpaketen. Det är alltså fråga om att företag skall kunna få skadestånd för i demokratisk ordning fattade politiska beslut.

Nu vore detta värt en ordentlig utredning och källkontroll som jag tyvärr inte hunnit göra. Det svenska ställningstagandet, om riktigt, är dock så uppseendeväckande att jag velat dra uppmärksamhet till det så snabbt som möjligt. Min första tanke är att Damberg inte förstått vad han skrev på och att frågan inte diskuterats i regeringen. Såvitt jag minns var Miljöpartiet emot just denna del av avtalet.

Kaoset i EU-nämnden ang. klimatfrågorna visade att Löfven  inte ens har de elementäraste kunskaper om hur EU fungerar och, nästan mera anmärkningsvärt, förslagit en naiv och omöjlig förhandlingsstrategi. Om Dambergs linje verkligen är Sveriges linje innebär det en fortsättning på följa-Davidpolitken som undan för undan tränger ut Sverige i EU:s marginal.

Överst i högermarginalen hittar ni länkar till 5 artiklar om frihandelsavtalet som jag skrivit på denna blogg  där jag även berör investeringsmekanismen. De som tillskyndar ett brett avtal anför som argument huvudsakligen att det skulle skapa sysselsättning och inkomster inom EU. All seriösa studier har emellertid visat att de ekonomiska effekterna är ytterst marginella medan de sociala och miljömässiga konsekvenserna inte alls beaktas utom i en studie och då visats vara ytterst negativa. Avtalet skulle också få till resultat att intrahandeln inom EU skulle reduceras till förmån för interkontinental handel. Möjligen kan negativa effekter också på utbytet med andra kontinenter (utvecklingsländer) påverkas negativt.

Vi är väl många som hade hoppats att en ny regering skulle ta dessa aspekter i beaktande, särskilt som de delas av länder som Tyskland, Österrike och Frankrike och förmodligen av flera andra liksom av civilsamhället tvärs genom EU. Skulle Dambergs undertecknande vara mer än ett olycksfall i arbetet av en novis bådar de illa för Sverige och EU - vi har definitivt hamna på fel sida.

Jag vill dock än en gång påpeka att jag inte haft möjlighet att kolla källorna vilket naturligtvis bör göras omgående.

Det amerikanska frihandelsavtalet ännu en gång

Jag har försökt att göra en något så när systematisk översikt av bakgrund, innehåll och konsekvenser gällande det avtal, TTIP, som just nu håller på att förhandlas fram. Ni finner den på en särskild sida, uppdelad på flera avsnitt, under rubriken Frihandelsavtalet EU - USA. En översikt.

Du kan antingen läsa hela artikeln som en enda lång sida (blir nog litet tröttsamt) eller hoppa från avsnitt till avsnitt via länkar längst ner. Det blir kanske mera lättöverskådligt.

Visserligen har jag delvis försökt att göra en objektiv och saklig framställning men får medge att min negativa grundinställning till stor delar påverkat text och upplägg. Dock finns ett antal länkar som gör att man kan leta sig tillbaka till argument från avtalets förespråkare.

Jag hänvisar också till mina tidigare blogginlägg:

Full frihet - utan normer
Värre än vi trott - Fullfrihet utan normer
Frihandelsavtalet EU - USA

Här följer en sammanfattning av den längre artikeln:

1   Förhandlingsmandatet är godkänt av samtliga medlemsländer i EU. Några länder, däribland Sverige, ville ha ett allomfattande avtal utan undantag och så blev också fallet.

2   Själva förhandlingsmandatet är hemligstämplat och kan endast anas via läckta dokument. Avtalets förespråkare betonar frihandelns betydelse i allmänna ordalag utan att precisera för- och eventuella nackdelar.

3  "Frihandel" är en helt missvisande beteckning. I praktiken är handeln mellan USA och EU redan fri (genomsnittlig tullnivå ca 3%). Effekterna av ytterligare avveckling blir positiva men i stort sett försumbara.

4   Praktiskt taget alla seriösa studier visar att effekterna på tillväxt och inkomst  beräknas bli obetydliga. Så gott som alla beräkningar bortser från sociala effekter av avregleringen och de ekonomiska konsekvenser dessa i sin tur kan få. Den enda studie som explicit behandlar detta varnar för problem på exempelvis miljö- och hälsoområdet samt för kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder  (för att undvika ökad arbetslöshet vid omställningar) liksom minskade intäkter för nationella och budgetar och EU:s budget.

5  Stark kritik riktas mot avregleringarna från de mest skilda håll och politiska schatteringar. Till stor del beroende på att ingen utanför förhandlarkretsen vet hur avregleringarna kommer att se ut. Kommissionens försvar formuleras endast i allmänna termer, "vi skall inte ge upp våra krav". Frågan som ställs är: varför förhandlar man då. Exempel från andra avtal är avskräckande. Amerikanska och europeiska utgångspunkter vad gäller "the precautonary principle" är diametralt motsatta. Både amerikanska och europeiska företag inom livsmedelsbranschen har starka reservationer.

6   Amerikanska krav på miljö- hälso och konsumentskydd är som regelväsentligt lägre och slappare än de europeiska. "Bevisbördan" ligger på den som hävdar att något är skadligt eller farligt. En kompromiss innebär därför definitionsmässigt att europeiska standards kommer att försämras. Medan den europeiska utgångspunkten är att i första hand skydda kunder och konsumenter är den amerikanska att ge företagen största möjliga spelrum.

7   Det största orosmoment är instiftandet av   ISDS -  Investor - state dispute settlement. Erfarenheter från liknande mekanismer i andra avtal är avskräckande: företag har möjlighet att kräva enorma skadestånd av stater som fattar politiska beslut som går emot deras intressen (t.ex. avskaffandet av kärnkraft i Tyskland, rökförbud i Australien; moratorium för fracking i Canada). En inskränkning  i eller rent av förbud mot "vinster i välfärden" skulle utan tvekan kunna dras inför ISDS av företag verksamma i branschen. Sveriges regering anser dock att en sådan mekanism är önskvärd och nödvändig.

Opinionen mot TTIP och särskilt mot ISDS är kraftig, växande och bred. Ledande politiker både från Alliansen och socialdemokraterna delar inte denna oro och vill i vart fall inte diskutera den förrän avtalet ligger klart. Det blir viktigt att göra detta till en huvudfråga i valet och avkräva partierna och deras representanter konkreta svar på specifika frågor. Särskilt gäller detta miljöpartiet som väl måste ingå i en eventuell röd/grön koalition efter valet. De politiker som kommer att delta i ratificeringsprocessen skall inte få slingra sig undan med allmänna fraser om att frihandel är bra och gynnar tillväxt och sysselsättning. Hör gäller det konkreta detaljer i just detta specifika avtal och en grundläggande motsats i samhällssynen mellan de länder som tjänstemän, lobbyister och experter förhandlar om i största hemlighet.

Frihandelsavtalet mellan EU och USA

Jag skriver idag för omväxling skull om detta på min andra blogg Flarnfri schalottenlök. Jag lär återkomma här på Euroflarn bär jag hunnit samla ihop litet mera bakgrund och fakta. Så håll utkik. Under tiden kan ni läsa om Frihandelsavtalet EU - USA på Flarnfri schalottenlök.

Värre än vi trott - Full frihet utan normer

En del av eftermiddagen har jag ägnat åt att scanna några seriösa europeiska tevekanaler. Jag får följande bild angående frihandelsavtalet med USA (TTIP).

1 Området är mycket mera omfattande än vad som framgått. Så t.ex. skall förhandlingarna även omfatta möjligheter till största möjliga privatisering av offentliga tjänster på alla områden. Vattenförsörjning nämns speciellt.

2 Man utgår från de amerikanska kraven. EU-kommissionens talesman säger att vid en förhandling kan man inte börja med undantagen utan man måste gå igenom alla punkter och sedan diskutera vilka förändringar som kan göras. (Normalt sett en dålig förhandlingsposition- man är i underläge från början. "The Drafter is King" en välkänd regel i internationella förhandlingar.)

3 I de amerikanska kraven ingår bl.a. att tillåta s.k "fracking" och användande av asbest och kemikalier som hittills varit förbjudna i konsumentvaror i EU.

4 I det liknande avtal som ingått med Canada har USA:s krav i allt väsentligt tillgodosetts.

5 En  viktig princip är att "vetenskaplig prövning" skall ha företräde framför "försiktighet." Det låter ju bra men faktum är att det inte finns några vetenskapliga bevis för att inpumpande av kemikalier i grundvattnet (som vid fracking) är hälsovådligt eller för hälsoproblem med klordoppade kycklingar och hormon- och antibiotikafyllt kött. Hälsorisker av genmanipulerat spannmål är heller inte belagda. Innan sådana bevis föreligger blir vi alltså tvungna att acceptera amerikanska standards. Varje idé om "safety first" elimineras. (Vem skall skaffa fram bevisen?)

Det groteska är nu att samtliga 28 regeringar inom EU, alltså inklusive den svenska, godkänt detta förhandlingsmandat utan inskränkningar. Med allra största sannolikhet har man inte fattat vad man skrivit under. Frihandel är ju bra - vem vill ha tullar och importkvoter?

Troligen har de ansvariga förletts av överdrivna beräkningar av positiva effekter på ekonomi och sysselsättning. USA:s och EU:s genomsnittliga tullar mot varandra är ungefär 3.3 %. Det är alltså en helt försumbar storhet. Avtalet (TTIP)  handlar alltså huvudsakligen om helt andra saker - hur och vilka hålls hemligt tills förslaget är klart.

Det här borde ha varit en viktig faktor i debatten inför EU-valet och kandidaterna skulle ha pressats på sina åsikter i dessa konkreta frågor (i stället för "ja till Europa" eller "nej till Europa").

För svensk del är utsikterna dystra. Regeringspartierna såväl som socialdemokraterna är entusiastiska inför avtalet. Reinfeldt säger uttryckligen att tvistlösningsmekanismen (som alltså kan omintetgöra i demokratisk ordning fattade beslut) är bra och nödvändig. Logiskt från hans synpunkt: om vinster i välfärden skulle inskränkas eller rent av förbjudas är det bra med en oberoende instans som kan upphäva ett sådant beslut.

Enda ljuspunkten är att "det civila samhället" i flera europeiska länder, särskilt Tyskland, är mycket aktivt. Hur det är i Sverige vet jag inte - har man överhuvudtaget uppmärksammat problematiken? Att konservativa och "liberala" krafter förmodligen får en stark majoritet i EP är ur denna synpunkt olycksbådande.

Alla medlemsländer och deras parlament måste ratificera avtalet. Jag vet inte om detta sker med kvalificerad majoritet eller om enhetlighet krävs. Under alla omständigheter måste saken bli en viktig fråga inför höstens riksdagsval i Sverige.

TTIP i papperskorgen!

Full frihet - utan normer

Just nu förhandlas i topphemliga diskussioner det s.k. frihandelsavtalet mellan USA och EU. Chefsförhandlarna är tjänstemän, för EU:s del generaldirektören för Kommissionens handelsdirektorat.  Avtalstexten blir alltså en ren tjänstemannaprodukt som medlemsländerna och EP kommer att få ta ställning till.

Fri handel mellan länder och avskaffande av hinder för varor och tjänster är något grundläggande positivt och har i avgörande grad bidragit till det välstånd som Europas länder, däribland Sverige, kan åtnjuta. Ju fler länder som deltar, desto större positiva effekter kan man räkna med.

Nu tänker man sig gärna att de nuvarande förhandlingarna syftar till att reducera tullar och ta bort ev. kvantitativa hinder för import och export. Men i realiteten spelar dessa handelshinder redan nu en obetydlig roll i handeln mellan EU och USA, detta som ett resultat av en lång räcka avtal och institutioner som GATT och WTO. Undantag finns dock, främst vad gäller jordbruksprodukter.

Avtalet som nu diskuteras syftar alltså främst till att undanröja andra sorters handelshinder, sådana man ofta kallar NTB ("non-tariff barriers").  Man strävar efter att harmonisera regelverken när det gäller aspekter som t.ex. juridiska, sociala, redovisningstekniska, finansiella, hälsoaspekter, fytosanitära (djur och växter), miljömässiga, miljömärkning, innehållsdeklarationer m.m. Nu är ju läget det att i de flesta (alla?) avseenden är EU:s (och Sveriges) bestämmelser och praxis i dessa avseenden betydligt skarpare än de amerikanska. Miljö, säkerhet, hälsa och konsumentskydd, och ibland etik, står trots allt i centrum för den europeiska politiken (1) medan den amerikanska huvudsakligen går ut på att ge företagen största möjliga spelrum.

Hur tror ni nu att en "harmonisering" kommer att gå till? Kommer de amerikanska förhandlarna att föreslå att deras företag skall anpassa sig till de mera stringenta europeiska reglerna och kommer jättekoncerner som Monsanto, GM eller Pfizer att gå med på det? Om man tror det borde man se till att bygga in en klausul om fred i världen också i avtalet.

En annan aspekt är att USA insisterar på en överstatlig tvistlösningsmekanism som skall göra det möjligt för företag att stämma enskilda stater på skadestånd ifall de vidtar åtgärder som skadar företagens intressen.  Om ett land, eller ännu värre Unionen som helhet, stiftar lagar ex. för miljöskydd, förbud mot antibiotika och hormoner i djurhållning eller begränsningar i privatisering av vattenförsörjningen kommer alltså enskilda företag att kunna hävda att lagarna gör intrång på deras möjligheter att bedriva handel och således vara ett otillåtet handelshinder

(Uppdatering: Förbud mot eller inskränkningar i vinster i välfärden kan ni glömma om denna mekanism kommer på plats.)

Finns det en möjlighet att påverka detta, att blockera hela eller vissa delar av avtalet? Coulisses de Bruxelles (Lång text på franska "L'ombre d'un traité hors normes" här.) menar att det inte är troligt att de 28 länderna kommer att göra det eftersom man då skulle framstå som en fiende till USA vilket skulle kunna få repressalier och ekonomiska konsekvenser till följd. De nationella parlamenten skall ratificera avtalet men kommer troligen att göra det av samma skäl. Det är bara Europaparlamentet som kan göra något eftersom deras godkännande krävs. Och vi har sett att EP inte tvekar att utnyttja sin nya maktställning, så t.ex. stoppades ACTA-avtalet trots att det godkänts av regeringarna i alla medlemsstater. Även ett förslag till utsädesförordning som skulle begränsa och standardisera vad som finge odlas i Europa stoppades av ett nästan enhälligt parlament. (Fru Bildt var en av de 15 som röstade emot.)

Men mycket beror på hur den nya kommissionen kommer att se ut liksom på majoritetsförhållandena i det nya Parlamentet. Från svensk synpunkt finns det anledning att vara pessimistisk: m, s och fp (och, gissar jag, även de små borgerliga partierna) är entusiastiska inför avtalet. Vi tänker inte lägga oss platt för de amerikanska kraven säger Hökmark segervisst.

Det är inte alltid den amerikanska ångvälten tar sig så sympatiska uttryck som i nedanstående bild som jag knyckt från David Nessle, en blogg som ni borde läsa oftare för att få perspektiv på tillvaron.

(1) Det låter kanske litet överdrivet med hänsyn till alla upplevda brister i politiken men  jämfört med USA är det väl snarast underdrivet.

Uppdatering 23/5: Se också debattartikel i ETC . Svenska Vattenfall stämmer  tyska staten på 3.7 miljarder € för beslutet att avveckla kärnkraften! Inte undra på att Reinfeldt och andra vill ha mekanismen kvar. Men vill ni det?