onsdag 29 oktober 2014

Hur man än vänder sig...

David Cameron håller på att framgångsrikt måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis för honom befinner sig stora delar av de engelska väljarna i samma hörn men utrymmet måste också delas med det mera folkliga UKIP. Det är ett ganska stort hörn alltså men utanför finns väl så gott som alla andra EU-länder (och faktiskt även en viss sansad opinion inom UK).

Hans puerila vredesutbrott inför notan på 2.1 miljarder € är inte precis statsmannalikt. Allt flera detaljer framkommer som visar att myndigheter och departement i London varit väl informerade om vad som komma skulle.  Metoderna för avgiftsjusteringen har utarbetats med fullt deltagande och accepterande av engelska experter. Resultatet meddelades till London 10 dagar före Camerons utbrott.Att Cameron inte fick reda på det hela förrän i bokstavligen sista minuten är naturligtvis beklagligt men får väl betraktas om intern engelsk angelägenhet och klaras ut där.

Men det finns en annan intressant aspekt på det hela. Omräkningen av avgifterna innebär inte någon förstärkning av EU:s budget - den ligger fast och kan inte ändras hur som helst. Däremot är det fråga om en omfördelning mellan medlemsstaterna. Detta beror på att den statistik som ligger till grund för avgiftsberäkningarna har reviderats. Revisionen innebär att vissa länder (bl.a. UK, Holland och Italien) får sina BNP-värden höjda (eller snarare GNI), medan andra, bl.a. Sverige får dem sänkta. Avgiften justeras i motsvarande mån men nettot på EU-budgeten blir oförändrat.

En ökad brittisk avgift innebär naturligtvis också att den brittiska "nettopositionen", dvs. skillnaden mellan avgift och "återflöde" kommer att försämras. Eftersom alla andra medlemsländer måste skjuta till pengar för att betala ca 2/3 av britternas negativa netto betyder justeringen att alla andra länder också måste betala mer. Man har uppskattat detta belopp till 500 miljoner €.(Det gäller f.ö. också Sverige även om det blir svårt att beräkna hur stort beloppet blir eftersom Sverige fortfarande har en "rabatt på rabatten", dvs. man behöver inte finansiera britterna i samma utsträckning som t.ex. Grekland och Rumänien...).

Man kunde kanske tänka sig att detta vore den spik som kunde rädda Cameron: om britterna inte betalar behöver andra länder inte skjuta till. Men problemet är att det då skulle fattas mer än 2 miljarder i den fastlagda EU-budgeten. Man skulle stå inför mycket besvärliga förhandlingare eftersom en eventuell nedskärning i budgeten huvudsakligen skulle gå ut över de fattigare länder som erhåller jordbruks- och strukturstöd.

EU-merabloggen redogör för detta under åberopande  av den vikarierande budgetkommissionären som tillägger att om britterna trilskas blir det säkert en -för dem-upprivande diskussion om den brittiska rabatten.

Angela Merkel har redan tidigare meddelat att hon inte tänker rucka på principen om fri rörlighet vilket väl är Camerons viktigaste fråga i valkampen.

Frågan är hur länge detta håller?

All together now: Brexit, Brexit, Brexit.

söndag 26 oktober 2014

David throws a tantrum

David Camerons emotionella utbrott efter nyheten att han måste betala 2.1 miljarder extra till EUs budget före 1/12 var ungefär på samma nivå som de tantrums smärre barn ibland bryter ut i t.ex. i snabbköpet. (Heter det verkligen så på svenska?) Man kan förstå att det var ovälkommet i det politiska läge han befinner sig i. Men egentligen borde han väl ha vett att hålla   k-ft-n när det gäller UK:s betalningar till EU: varje år betalar alla andra medlemsländer (även Grekland, Rumänien, Malta osv.) tillsammans ungefär 6 miljarder av Englands EU-avgift. Detta sedan Thatcher 1979 dängde handväskan i bordet och skrek: I want my money back!

Själva processen är enkel att förstå och har varit länge känd och även överenskommen mellan medlemsländerna inkl. UK. Medlemsavgiften till EU beräknas till stor del på de enskilda ländernas BNP. BNP:s storlek och sammansättning följer standards som utarbetats av FN och Eurostat vilka löpande försöker förbättra beräkningsmetoderna. När metoderna ändras ändras också ländernas BNP och därmed EU-avgiften, men i varierande grad naturligtvis. Bland "förlorarna" den här gången märks förutom UK också Holland och Italien medan Tyskland, Frankrike och Sverige tillhör "vinnarna". (Anm.: Fullt tänkbart att detta beror på att vinnarländerna redan tidigare haft bättre statistik än "förlorarna".)

Financial Times gör en mera nykter bedömning än Cameron. Här är tre intressanta länkar - tyvärr bakom betalmur. Dock kan de läsas i sin helhet i FT:s app för mobiler:

David Cameron angry over €2.1 bn EU surcharge
Brussels cash: Who knew what and when?   ("ONS and Treasury knew; PM found out in car on way to summit".)
Cameron overreacts to a modest EU matter

Engelska tjänstemän, statistiska centralbyrån och finansdepartementet kände alltså till beräkningarna i god tid men glömde tala om det för premiärministern. Too bad, old boy.

Se också EUObserver: Cameron vows to reject € 2 billion EU bill som ger fyllig bakgrund. OBS dock att Renzi dementerar att han sagt det Cameron påstår.

Nu kan man ju tycka att det är litet orimligt att tillämpa justeringarna retroaktivt och dessutom som en klumpsumma. Chansen att Cameron slipper förlora ansiktet helt när finansministrarna skall diskutera saken vid ett senare möte finns alltså.

Men incidenten ställer ännu en gång frågan om UK:s medlemsskap i EU på sin spets. En av de viktigaste -kanske den viktigaste- valfrågan för Cameron gäller immigration och fri rörlighet inom EU. Hans möjligheter till framgång där är minimala. Tänkbart är att övriga länder går med på en ny överenskommelse om enhetliga regler för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd. Det lär dock inte vara nog för oppositionen inom England. Det talas redan om ett stort myteri inom torypartiet.

En annan artikel i EUObserver påpekar att eventuella utträdesförhandlingar enligt fördraget måste bedrivas så att ett land som vill lämna efter två år presenteras med ett "take it or leave it" bud. Artikeln menar att det kan finnas länder som kommer att insistera på den fria rörligheten för att UK överhuvudtaget skall få tillträde till den gemensamma marknaden efter ett utträde.

De länder som verkar mest angelägna att behålla UK inom EU verkar vara Tyskland, Polen och Sverige. Tyskland för att inte riskera den engelska marknaden, Polen för att kunna exportera sitt arbetskraftsöverskott och Sverige därför att England är det enda land vars språk man tror sig förstå. Men så långt skall det väl inte behöva gå. Ett ekonomiskt och socialt krig mellan EU-länderna vore katastrofalt. Varför inte ge UK ett hederligt anbud så fort som möjligt. Låt UK välja i vilken grad man vill vara med om de fyra friheterna men avstå från medlemskap. Det största hindret för den fortsatta integration som den globala utvecklingen gör oundgänglig skulle undanröjas. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli obetydliga, om några alls. EU:s budget skulle påverkas endast marginellt eftersom den brittiska rabatten skulle falla bort (och i sammanhanget skulle naturligtvis de mindre rabatter som Tyskland, Sverige, Holland och Österrike åtnjuter också ryka vilket ytterligare skulle förstärka budgeten.) England skulle kunna utveckla sitt "special relationship" med USA (och fortsätta låtsasleken att man är en imperial stormakt...).

Jag kan uppriktigt sagt inte se att en sådan lösning skulle ha några nackdelar för någon berörd part. Men finns den politiska visionen?

fredag 24 oktober 2014

Uppdatering om Sverige och investeringsskyddet

Några större reaktioner på att Sverige genom Mikael Damberg skrivit på det brev som på initiativ av Cameron skickats till handelskommissionären Cecilia Malmström har det inte blivit. I brevet krävs alltså att den omdiskuterade mekanismen för investeringsskydd skall ingå i avtalet trots framförd kritik från många håll. Enligt obekräftade uppgifter skall brevet redan fått den tidigare skeptiske Juncker att backa.[Uppdatering: se kommentar från Ylva Nilsson nedan]. Malmström däremot har hela tiden stått på samma ståndpunkt som brevskrivarna. Se alltså mitt inlägg nedan.

Enligt Europaportalen (Selnes)  skall Damberg ha diskuterat frågan i Riksdagen men inte givit några "entydiga besked om ISDS" men antytt att klausulen "på något sätt kommer att förändras under förhandlingarnas gång."  Dvs ungefär samma dubbeltydiga inställning som Löfven förde fram i EU-nämnden ang. klimatpolitiken (som f.ö.slutade i ett rejält fiasko för de "krav" som Sverige via MP förde fram).

Jag hänvisar än en gång till mina inlägg om frihandelsavtalet. Den som inte har lust att läsa allt kan ju ev. gå direkt till "Sammanfattning av översikten och slutord".  En artikel av numera EU-nämndens ordförande Carl Schlyter (MP) finns här: Handelsavtalet urholkar demokratin.  Specialbloggen "ttippen.se" har uppmärksammat Dambergs agerande. En kopia av brevet finns här.

Jag såg med ett visst intresse på att Löfven inte utnämnt någon Europaminister. Att Europafrågorna har en väsentlig roll inom varje departements område är ju uppenbart. Samordning och EU-kompetens föreföll koncentrerat till UD och Margot Wallström. Kunde ha fungerat. Men skall vi nu ta Dambergs brev som ett tecken på att det är fritt fram för vilken minister som helst att tycka till i EU-frågor? Ett mycket illavarslande tecken i så fall. Dålig förhandlingstaktik dessutom.

Jag antar att Carl Schlyter, som ordförande i EU-nämnden, har ett starkt inflytande inom MP. Märkligt då att partiet inte reagerat på idén att Sverige skulle ställa upp på Camerons brev. Det vore kanske idé att ägna sig åt konkreta frågor som mera omedelbart får effekter för Sverige i stället för snömosig symbolpolitik och fullkomligt orealistisk inställning i klimatfrågor?

torsdag 23 oktober 2014

Sverige stöder omstridda ISDS i frihandelsavtalet (?)

Enligt en artikel i österrikiska Der Standard kräver 14 medlemsländer i ett brev till Juncker att frihandelsavtalet med USA genomförs utan inskränkningar eller förändringar. Enligt artikeln kräver undertecknarna explicit att det omstridda förslaget om en särskild domstol där företag skall kunna stämma stater som genom politiska beslut tillfogat dem ekonomisk skada.

I täten för aktionen går givetvis Cameron men det uppseendeväckande är, fortfarande enligt artikeln, att även Mikael Damberg skrivit under för Sveriges räkning.

Motståndet mot investeringsmekanismen är starkt och växande. Juncker är emot förslaget och har sagts så, Malmströms hållning är mera osäker. Liknande arrangemang har tillåtit Vattenfall att stämma Tyska staten på miljardbelopp för det politiska beslutet att fasa ut kärnkraften. Philip Morris har inlett juridiska processer mot Uruguay och Australien pga att dessa länder lagstiftat om extra stora varningsetiketter på cigarettpaketen. Det är alltså fråga om att företag skall kunna få skadestånd för i demokratisk ordning fattade politiska beslut.

Nu vore detta värt en ordentlig utredning och källkontroll som jag tyvärr inte hunnit göra. Det svenska ställningstagandet, om riktigt, är dock så uppseendeväckande att jag velat dra uppmärksamhet till det så snabbt som möjligt. Min första tanke är att Damberg inte förstått vad han skrev på och att frågan inte diskuterats i regeringen. Såvitt jag minns var Miljöpartiet emot just denna del av avtalet.

Kaoset i EU-nämnden ang. klimatfrågorna visade att Löfven  inte ens har de elementäraste kunskaper om hur EU fungerar och, nästan mera anmärkningsvärt, förslagit en naiv och omöjlig förhandlingsstrategi. Om Dambergs linje verkligen är Sveriges linje innebär det en fortsättning på följa-Davidpolitken som undan för undan tränger ut Sverige i EU:s marginal.

Överst i högermarginalen hittar ni länkar till 5 artiklar om frihandelsavtalet som jag skrivit på denna blogg  där jag även berör investeringsmekanismen. De som tillskyndar ett brett avtal anför som argument huvudsakligen att det skulle skapa sysselsättning och inkomster inom EU. All seriösa studier har emellertid visat att de ekonomiska effekterna är ytterst marginella medan de sociala och miljömässiga konsekvenserna inte alls beaktas utom i en studie och då visats vara ytterst negativa. Avtalet skulle också få till resultat att intrahandeln inom EU skulle reduceras till förmån för interkontinental handel. Möjligen kan negativa effekter också på utbytet med andra kontinenter (utvecklingsländer) påverkas negativt.

Vi är väl många som hade hoppats att en ny regering skulle ta dessa aspekter i beaktande, särskilt som de delas av länder som Tyskland, Österrike och Frankrike och förmodligen av flera andra liksom av civilsamhället tvärs genom EU. Skulle Dambergs undertecknande vara mer än ett olycksfall i arbetet av en novis bådar de illa för Sverige och EU - vi har definitivt hamna på fel sida.

Jag vill dock än en gång påpeka att jag inte haft möjlighet att kolla källorna vilket naturligtvis bör göras omgående.

fredag 3 oktober 2014

Inte mycket Europa i den nya regeringen


Inte mycket att säga om den nya regeringen t.v. EU nämndes bara ett par gånger i förbigående  i regeringsförklaringen och då i huvudsak i samband med områden där man skulle arbeta för att få EU på Sveriges linje. Att Sverige skulle kunna bidra till det europeiska samarbetet och integration nämndes givetvis inte.

Att Margit Wallström får sköta EU-politiken kan hälsas med en försiktig optimism. Med sina gedigna kunskaper om hur EU fungerar och sitt enorma nätverk borde förutsättningarna för en mera aktiv EU-politik vara goda. Kanske kan vi vänta oss en långsam frigörelse från följa-Davidpolitiken vilken, liksom tidigare följa-Toni, varit riktlinjen för svensk europapolitik. England vill omförhandla sina medlemsvillkor - det gäller att sätta hårt mot hårt tillsammans med kärneuropa och inte tillåta Cameron att plocka russinen ut kakan - varför skulle då inte andra medlemsländer få motsvarande förmåner? EU skulle då långsamt förvandlas till det super-EFTA som många nationalistiska politiker drömmer om, främst kanske Cameron och tidigare Reinfeldt.

Kanske kan Wallström ta några steg mot fördjupat samarbete med Kärneuropa. Hon är väl ansedd i många kretsar. Mot henne talar att hon inte talar franska (eller tyska?). Av Libérations EU-krönikör Jean Quatremer karaktäriserades hon en gång som "sympa' et toujours naive" dvs. "sympatisk och alltid naiv").

En stor plump i protokollet får utnämningen av Mehmet Kaplan anses vara. Får man kalla en person islamist som anser att svenskar som reser för att enrollera sig i IS kan liknas med frivilliga i Finska kriget? En av hans meningsfränder menade för övrigt att det var ingenting att bekymra sig över, det var bara "unga pojkar som är ivriga att hjälpa till." I och för sig korrekt, men hjälpa till med vad?

Åtskilliga länder arbetar på att skärpa lagstiftningen mot deltagande i utländska krigsaktioner, en del har redan genomfört det. Sverige kommer knappast att gå i denna riktning. Frågan är om SÄPO har tillräckligt med resurser och kompetens att övervaka hemvändarna? Ytterst tveksamt.

Positivt ser jag på att man avskaffat`"integrationsministern" och inte infört någon speciell "kvinnominister." Det minskar den risk för ökad identitetspolitik som allt raskare breder ut sig i samhället. Frågor om integration och jämställdhet mellan könen måste genomsyra alla politiska aktiviteter. Då krävs det dock starka krafter som ser till att det verkligen blir så. Hur Löfven kommer att lösa den frågan återstår att se.

Uppdatering: Läs gärna EUbloggen, "En Wallström räcker inte" Partrik Oksanen är betydligt mera kritiks än jag  och hade gärna sett en speciell EU-minister. Vet inte. Normalt sett gör samordningen bättre på tjänstemannanivå än på ministernivå.

Uppdatering 2: Se också EU-merabloggen om "Nya regeringens EU-politik". Ylva verkar mera optimistisk än jag.



Fotnot: Fridolin och även Löfven bröstar sig med ett förslag om att kvotera in kvinnor i börsföretagens styrelser om resultat inte nåtts före 2020. The ususal suspects har redan börjat oja sig. Men ingen har nämnt att EU-parlamentet redan 2013 röstade igenom en motsvarande resolution som nu skall förhandlas med Kommission och Råd för att utmynna i ett lagförslag. Röstsiffrorna blev f.ö. 478 mot 148, med en majoritet från de flesta politiska grupperingar. De svenska allianspolitikerna röstade emellertid man- och t.o.m. kvinnogrant (Marit Paulsen, Cecilia Wikström och förstås fru Bildt) mot resolutionen. Rådet, med instämmande av Sverige menade sedan att det nog var en bra idé men att det var mycket man måste fundera på, dvs det här skjuter vi på tills man glömt bort det. Om Fridolin menar allvar måste alltså Sverige kämpa hårt i Rådet mot bl.a. Danmark, Nederländerna och förstås England. Se min text Ont om kompetenta kvinnor? Anna Hedh (s)  har f.ö. den viktiga posten som"skuggrapportör" i denna fråga.