Tillbaks till trettiotalet?

Ni får ursäkta om jag tjatar en del om presidentvalet i Österrike - man kan kanske inte begära att det skall intressera svensk press och allmänhet särskilt mycket. Men om den första valomgångens resultat skulle bekräftas i den andra och landet får en president från postfascistiska FPÖ kan det få konsekvenser långt utanför det lilla alplandets gränser.

I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet.  Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.

Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap.   'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".

Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.

Vi har hört den förut...

I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.

Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.

Another one bites the dust?

Diskussionen efter det österrikiska presidentvalets första omgång har i huvudsak präglats av uppgivenhet och hopplöshet. De båda statsbärande partierna, socialdemokrater (SPÖ) resp. de konservativa (ÖVP) ligger i stort sett i ruiner:  som jag skrev nedan brukar de två tillsammans få ca 80 % av rösterna i ett presidentval. Den här gången blev det en andel på strax över 20 %,

Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer  (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz,  den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer.  Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.

Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.

Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten  är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt"  land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.

Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...

Staten det är jag...eller du?...eller---

Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)

I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.

En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.

(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)

Back to the future

(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Flarnfri Schalottenlök)

Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.

Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.

Min text utgår från en berättelse av Jolo  från 1971 där han berättar

Allt under kontroll på det sjunkande skeppet

Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!

Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?

Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet  och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)

Klicka nedan för att läsa vidare!

Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?

Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.

Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.

Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner  (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1)  För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.

Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars  socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.

Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!

(Klicka nedan för diagram och fortsättning)

Omvälvning i Österrike

Österrike är en federal stat med 9 Bundesländer  som har mycket stora befogenheter och utövar ett avgörande inflytande på centralregeringen och dess politik. Det ligger i sakens natur att detta inflytande -liksom t.ex. i Schweiz- går i bromsande riktning och är en av de faktorer som gör Österrike i stora delar oregerbart.(En annan faktor är den utbredda korporativismen, ett arv från den Austrofascistiska tiden.) Varje Land leds av en provinsguvernör, en Landeshauptman.  För regeringen i Wien är det livsnödvändigt att få stöd från dessa personer.

Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och  SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.

Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.

Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.

Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.

Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.

FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!

På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.

Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.

Vem pratar hon med?

När detta skrivs (ca 18:09) förefaller resultatet av inrikesministrarnas möte ang. flyktingkatastrofen under dagen att bli magert och otillfredställande. Redan inledningsvis utfördade ministrarna en kommuniké (pdf) och förklarade sig villiga att ta emot ytterligare 120 000 flyktingar (istf kommissionens föreslagna 160 000) men avvisar bestämt att detta skulle ske genom ett obligatoriskt kvotsystem. Vidare är implementeringen försedd med en hel massa undantag och vaga skrivningar í syfte att ge de enskilda länderna möjlighet att fatta sina egna beslut.

Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)

Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien  för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."

Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)

Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson  ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)

Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.

Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien"  har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.

Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.

Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.

Maritas halvpudel

Med ett sardoniskt nöje läser jag om Marita Ulvskogs hattwitter om Alexander Stubb och påföljande halvhjärtade backning. (Sardoniskt eftersom jag inte gillar någon av dem). Eftersom jag varken har utgivningsbevis eller parlamentarisk immunitet får jag uttrycka mig mera inlindat. Den som läser min motivering till plats nummer 4 i min EU  Hall Of Shame kan nog sluta sig till vad jag tycker. Se också Stubbs obevakade ögonblick här.

Oksanen menar att Marita Ulvskog "kastat smågrus" i relationerna till Finland. Det stämmer nog men värre är väl Stubbs stenande av det Europeiska samarbetet? Och hur blir det med relationerna den dagen man in Sverige vaknar upp tll det faktum att Finland, som tredje nordiska land, släppt in fascister i regeringen?

(Obligatorisk utbackning: Jag tycker inte att politiker skall uttrycka sig som Ulvskog gjorde och det inte för första gången. Att (s) skickat en sina värsta EU-motståndare till Bryssel var egentligen mycket märkligt.)

Ny gränser i Europa

Inflödet av flyktingar och asylsökande till Europa framkallar problem som skakar projektets grundvalar. Det är visserligen oklart om Ungern verkligen vägrar att följa Dublinförordningen men osäkerheten är stor. Österrike har redan hotat med att införa gränskontroller mot Ungern. Tanken går mot Danmarks lyckligtvis misslyckade forsök att stänga gränserna mot Tyskland och Sverige. Sverige var där smartare: man har visserligen inrättat permanenta kontrollstationer vid Öresundsbrons fäste men låtsas som att man bara gör tillfälliga tullkontroller i misstänkta smugglingsfall. Eller ännu hellre: rattefyllerikontroll, då kan man ta vem som helst. Jag har själv blivit misstänkt där ett par gånger och fått blåsa...

Stängslet mellan Ungern och Serbien kommer troligen att resas -där har väl Ungern större nationell handlingsfrihet men tanken på nya murar I Europa är ju mer än obehaglig.

Österrikes situation präglas av den föråldrade och feodala federala struktur som bidrar till att göra landet oregerbart.  Alla "länder" (provinser) har gränser mot andra stater. Krav på invandringsstopp och gränskontroller ses som ett medel att försöka stoppa postfascistiska FPÖ som stormar fram på bred front med anti-invandringspolitik som viktigaste, och mest väljarvinnade, fråga.

Stora delar av landet är ytterst restriktiva när det gäller att emot flyktingar och asylsökande medan andra (framför allt Wien) är mera generösa. Regeringen har lagt fram ett förslag om ett kvotsystem för kommuner vilket med bred majoritet avvisades av provinsguvernörerna. Med nuvarande inströmning innebär detta att situationen i vissa områden och kommuner snabbt kommer attt bli ohållbar - på vissa orter har denna gräns redan överskridits med bred marginal. Förhållandena i uppsamlingslägret Traiskirchen i Niederösterreich är oerhörda - antalet "omhändertagna" personer är två eller tre gånger lägrets egentliga kapacitet. Tältläger upprättas och växer i olika delar av landet.

Ingen ening om flyktingmottagande

EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).

Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia  när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.

Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.

Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.

Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA.  Men notan får någon annan ta hand om.  Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.

Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.

Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.

De mörkblå på frammarsch!

(Denna text finns också på Flarnfri schalottenlök)

Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.

Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarna medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel  uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).

Datahysterikernas långa kjolar?

"Bewegungsprofile dürfen nicht erstellt werden. Emails werden nicht erfasst." Bravo. Terroristen, Mafiosi und Menschenhändler können aufatmen. Deutschland bleibt ihnen als Schutzraum erhalten. Gesiegt hat die Fraktion der Datenhysteriker, die ihre Handy- und Maildaten so panisch verbergen möchte wie einstmals andere Hysteriker nackte Damenknöchel."

Die Welt om tysk lag som förhindrar datalagring längre än tre månader.

Mångdubbla tungor

I gårdagens teveintervju med statsministern lovade denne att dyrt och heligt att man inte skulle tafsa på ränteavdraget för bostadslån. Det skulle få alltför hårda konsekvenser för många människor.

Idag säger Per "Regeringen" Bolund att "det är självklart att man ska amortera på sina lån." Tänkbara åtgärder är att förändra ränteavdraget enligt AB:s artikel.

Magdalena Andersson gör en mycket vacker spagat.  Visserligen har både hon och Löfven signalerat att man inte vill röra avdraget och Andersson säger att "det finns ingen oenighet inom regeringen" trots vad Bolund har sagt. "Vi har inte haft några förslag om att avskaffa ränteavdrag och har inte några sådana förslag i dag heller." Dvs. frågan är inte aktuell.

Det rimmar illa med Bolunds mästrande och arroganta uttalanden i AB:s teveinslag.

Det förefaller som om Löfven har ganska dålig koll på vad de enskilda statsråden har för sig speciellt miljöpartisterna som ofta och gärna talar i "regeringens" namn. Men även t.ex Damberg som skrev på Camerons brev om TTIP för "Sveriges" räkning är ett grovt exempel på dåligt beredda ärenden. Bristen på regeringserfarenhet hos statsministern och många statsråd börjar få allvarliga konsekvenser.

Men kanske Löfven tog moderaten Per Bills uttalande i KU i samband med NUON-affären att statsministerns jobb bara är att leda sammanträdena...

Då tar vi tagelskjortan på...

Inte mindre än två hårda slag för de bostadspolitiska flagellanterna inom 24 timmar. Löfven lovar dyrt och heligt att inte röra ränteavdragen och -dödsstöten- Finansinspektionen ger upp försöken att införa amorteringskrav på bostadslån.

Den prisexplosion på priset på bostadsrätter i Stockholm som skett den senaste tiden lär väl till stor del bero på att folk velat skynda sig att köpa innan de hårdare finansieringskraven träder i kraft. En viss rekyl får man nu troligen räkna med.

Men Riksbankens och Finansinspektionens idéer för mina tankar till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett. Som en liturgisk tjänst författade jag redan i november en Kyrie eleison (Herre förbarma dig över oss) som ni kan läsa på Flarnfri. Emellertid kan jag redan här bjuda på en liknande uppmaning från några herrar som fanns förr i tiden:

Privatbyggda hyresrätter i Stockholms innerstad kostar nu minst dubbelt så mycket i hyra som avgiften i en normal bostadsrättförening. En alternativ strategi kunde ju vara att bygga hyreskontrollerade hyresrätter i offentlig regi. Men då bleve det ju rena Sovjetunion av det hela...

Det är ditt fel (och mitt)!

Jag hinner inte i detalj granska och analysera Daniel Suhonens Expressenartikel "Vilka slags människor vill vi egentligen vara?" med anledning av de pågående och ökande flyktingtragedierna på Medelhavet. Men det känns bra att någon äntligen fördelar skulden där den ligger: hos oss som valt och skickat dessa människor till EU-parlament, Kommission och framför allt till Rådet. Dessa människor som uppehåller en hopplöst förlegad flyktings-och asylpolitik (främst inkorporerad i den s.k. Dublinförordningen) och som verkar helt lamslagna inför den pågående katastrofen. Men, påpekar Suhonen det är vi som valt dem och de agerar utifrån rädslan att stöta sig med den allmänna väljaropinion som vi representerar.

Suhonen pekar alltså på medborgarnas ansvar och inte på något abstrakt "EU". Enkelt att skylla på men EU är som det är beroende på de nationella politikerna och de i sin tur är beroende av väljarstöd och opinion i medlemsländerna.

"Vilka slags människor är vi? Vilka slags människor vill vi vara? Vilket Europa vill vi leva i? Vad är det som pågår runtom oss och vilket är vårt ansvar?"  Vi som försöker svara på dessa frågor utifrån en human, humanistisk och solidarisk synpunkt har ett ansvar för att påverka "den allmänna opinionen" och i slutändan våra valda representanter.

Att Bryssel aldrig lär sig...

Några fakta om Sveriges skadliga ekonomiska politik

Den som är intresserad bör titta på det interaktiva diagrammet över IMF:s ekonomiska prognos från april i år. (Bäst att skynda på så länge det finns kvar). Där kan man för samtliga EU-länder studera prognosvärden för 4 variabler (arbetslöshet, BNP-tillväxt, budgetbalans och statsskuld) för vart och ett av åren 2015 - 2020.

Dessa prognostiserade värden bekräftar med råge det jag skrivit nedan (och i flera andra inlägg). 2020 väntas Sveriges BNP-tillväxt vara den 11 högsta inom EU,  budgetbalansen den 5e bästa och statsskulden den 5e bästa (i bemärkelsen lägsta). Och det samhällsekonomiska resultatet? Arbetslösheten beräknas ligga på 7.3 %, alltså endast 0.4 procentenheter lägre än 2015. (Man kommer alltså inte ens i kapp Rumänien, jmf nedan).

Vem gynnar alltså de utmärkta  offentliga finanserna, i EU:s toppklass? Knappast de som drabbats av sparåtgärder och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Inte heller de som inte fått jobb. Särskilt inte ungdomar, äldre, nyinflyttade, landsbygdsbefolkningen eller andra "marginella" grupper. Deras intressen offras av på basis av teoretiska modeller som för länge sedan förlorat sin relevans.

Vem gynnar denna budgetstrategi? Hög tid att ställa sig den frågan.

Nytt andetag på Euroflarn

Det har varit ont om aktivitet på Euroflarn en ganska lång tid. Vi får se hur det blir framgent: just nu står två potentiellt viktiga händelseförlopp i fokus: det grekiska valet och ECB:s planerade stödköp av statsobligationer. Om Syrizapartiet vinner - kanske rent av får egen majoritet - beror allt på hur övriga EU-länder kommer att hantera situationen. Mycket panikmakeri - mest från Merkel och Juncker - har förekommit. Men i grunden är ju den politik partiet förespråkar i stort sett den som en stor skara av progressiva ekonomer och politiker sedan länge förordat som alternativ till den trettiotalmässiga åtstramningspolitiken.  Men att ett land skulle  klara det i Alleingang är kanske inte speciellt troligt. Hoppas man behåller huvudet kallt. Men om politiker i stil med Schäuble, Alexander Stubb eller på sin tid Anders Borg får ange tonen i europeisk politik kan det gå riktigt illa.

Jag noterar att den numera välkände Thomas Piketty erbjudit sig att fungera som rådgivare åt Syriza.
(My mistake: skall vara spanska systerpartiet Podemos)

ECB:s Quantitative Easing  är ju en åtgärd som borde vidtagits för länge sedan. Utanför Europa -särskilt i USA- har denna politik lyckats och märkligt nog har inget av de katastrofscenarios som det är så roligt att måla upp inträffat. Framgången är dock ingalunda garanterad - framtidstro och förhoppning är de viktigaste förutsättningarna och där brister det naturligtvis ordentligt. Men å andra sidan behöver man inte frukta några negativa efterverkningar. Det fåtal konservativa ekonomer som fortfarande lever kvar i tyskt 1930-tal lär få sina förhoppningar grusade. Det enkla sambandet mellan penningmängd och inflation har sedan länge förpassats till fablernas värld. Utom hos Ingves och hans gelikar då.

På hemmaplan noterar jag att regeringen haft besök av Rumäniens socialminister. Visserligen försäkrar hon med eftertryck och utan att bli motsagd att det absolut inte förkommer någon diskriminering av romer i Rumänien. Men för säkerhets skull har man ändå kommit överens om en hel del "ramverk", "samordningsåtgärder", "informationsutbyte" och andra fina grejer.

Ja då löser det väl sig sent omsider för det ökande antal med människor som jobbar som tiggare på Stockholms gator. Det passar ju bra så att det blir plats för de invandrare från Norge och Danmark som förbjudits att utöva sitt näringsfång där.

Att fru Plumb och hennes svenska kollegor jobbat som bin med att åtgärda problemen förstår man ju när man läser att hon absolut inte haft tid att gå utanför dörren till konferenslokalen där hon haft chansen att möta en del av sina icke.diskriminerade landsmän. Men det fick väl inte plats i ramverket.

Ur elden i askan

Att nyliberalismen är ondskefull var en insikt som endast långsamt blev klar för mig. Visserligen misstrodde jag redan från början en del konkreta yttringar av ideologin men tänkte att begrepp som "frihet", "valfrihet", "egeninitiativ", minskad byråkrati  osv. väl ändå var fina saker som väl så småningom skulle färga av sig på den förda politiken till allas vårt bästa.

Vi vet hur det gick. Ett grundskott mot den samhälleliga solidariteten. Rövarkapitalismen fick fritt spelrum även inom den gemensamma sektorn. "Valfriheten" utmynnade på många håll i oöverskådligt kaos. Första steget mot avskaffande av allemanrätten ("socialism..inskränkning utan like i äganderätten") togs genom att strandskyddet i praktiken upphävdes.Ekonomisk politik ersattes av kamreraraktigt krona-för-krona resonemang som hämtat ur "Lyckoslanten".  Bidrag till ungdomsarbetslöshet från EU:s fonder togs inte emot av rent bokföringsmässiga skäl.

Men har Sverige nu hamnat ur askan i elden?Väl knappast eftersom det väl  trots allt är bättre att vara korkad än att vara ond. De nedskärningar i budgeten som föreslås drabba svenska kulturinstitutioner speciellt utomlands får väl återföras på ren okunskap och oförstånd. Möjligheten finns väl att de tas tillbaka eftersom opinionen blivit så hård. Nedläggningen av "Terminologicentrum" (tidigare Tekniska Nomenklaturcentralen) är väl ett skolexempel. Man kan se hur färskingar i  budgetförberedelserna skakar på huvudet och tänker: "vad är det här för onödig byråkrati? Inte behöver vi ett centrum för terminologi, den får väl var och en klara på egen hand,Man kan ju alltid kolla på Wikipedia. Bort med det. 4 miljoner inbesparade!" (Tips till regeringen: vill ni spara på det här området lägg ner regeringskansliets Klarspråksgrupp som verkar ha som enda syfte att tala barnkammarspråk med medborgarna. Se min text Språkexperternas dolda värderingar.)

Via EU-bloggen blir jag uppmärksam på en debattartikel på Europaportalen  där fyra ledamöter av EU-nämnden protesterar mot en neddragning av anslagen till "Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) och EU-information”. Att just de borgerliga ledamöterna av EU-nämnden kräver en "kunskapsbaserad EU-politik" får väl också ses som en välförtjänt pik åt Löfvéns taffliga uppträdande i nämnden där det gällde att få mandat för en svensk linje i klimatförhandlingarna. Någon vidare "kunskap" om EU och EU-politik vittnade inte det uppträdande om precis.

Det räcker med att ta en titt på SIEPS website för att inse hur oumbärlig deras verksamhet är för kunskapen om EU både för politiker, media och allmänhet. Genom sin specialkompetens är SIEPS också en särskilt viktig remissinstans för europapolitiska och EU-relaterade utredningar och lagförslag.

Mikael Dambergs slentrianmässiga underskrift av Cameron brev till Malmström om behovet av investeringsdomstolen i frihandelsavtalet med USA får väl också räknas in i den allmänna klantigheten. Kanske blir det regeringens linje men den bör väl i så fall beredas ordentligt och diskuteras både i EU-nämnd och riksdag. Men liksom Per Bolund anser Damberg tydligen att "regeringen det är jag."

Som sagt: det är bättre att vara korkad och klantig än att vara ond. Men driv det inte för långt!


(Disclosure: Er krönikör har arbetat med SIEPS och publicerat ett par studier åt institutet. Men det borde vara preskriberat nu)
(Not: Inlägget hade ursprungligen en mera Danteinspirerad rubrik men den här är kanske litet snällare.)

Inte mycket Europa i den nya regeringen

Inte mycket att säga om den nya regeringen t.v. EU nämndes bara ett par gånger i förbigående  i regeringsförklaringen och då i huvudsak i samband med områden där man skulle arbeta för att få EU på Sveriges linje. Att Sverige skulle kunna bidra till det europeiska samarbetet och integration nämndes givetvis inte.

Att Margit Wallström får sköta EU-politiken kan hälsas med en försiktig optimism. Med sina gedigna kunskaper om hur EU fungerar och sitt enorma nätverk borde förutsättningarna för en mera aktiv EU-politik vara goda. Kanske kan vi vänta oss en långsam frigörelse från följa-Davidpolitiken vilken, liksom tidigare följa-Toni, varit riktlinjen för svensk europapolitik. England vill omförhandla sina medlemsvillkor - det gäller att sätta hårt mot hårt tillsammans med kärneuropa och inte tillåta Cameron att plocka russinen ut kakan - varför skulle då inte andra medlemsländer få motsvarande förmåner? EU skulle då långsamt förvandlas till det super-EFTA som många nationalistiska politiker drömmer om, främst kanske Cameron och tidigare Reinfeldt.

Kanske kan Wallström ta några steg mot fördjupat samarbete med Kärneuropa. Hon är väl ansedd i många kretsar. Mot henne talar att hon inte talar franska (eller tyska?). Av Libérations EU-krönikör Jean Quatremer karaktäriserades hon en gång som "sympa' et toujours naive" dvs. "sympatisk och alltid naiv").

En stor plump i protokollet får utnämningen av Mehmet Kaplan anses vara. Får man kalla en person islamist som anser att svenskar som reser för att enrollera sig i IS kan liknas med frivilliga i Finska kriget? En av hans meningsfränder menade för övrigt att det var ingenting att bekymra sig över, det var bara "unga pojkar som är ivriga att hjälpa till." I och för sig korrekt, men hjälpa till med vad?

Åtskilliga länder arbetar på att skärpa lagstiftningen mot deltagande i utländska krigsaktioner, en del har redan genomfört det. Sverige kommer knappast att gå i denna riktning. Frågan är om SÄPO har tillräckligt med resurser och kompetens att övervaka hemvändarna? Ytterst tveksamt.

Positivt ser jag på att man avskaffat`"integrationsministern" och inte infört någon speciell "kvinnominister." Det minskar den risk för ökad identitetspolitik som allt raskare breder ut sig i samhället. Frågor om integration och jämställdhet mellan könen måste genomsyra alla politiska aktiviteter. Då krävs det dock starka krafter som ser till att det verkligen blir så. Hur Löfven kommer att lösa den frågan återstår att se.

Uppdatering: Läs gärna EUbloggen, "En Wallström räcker inte" Partrik Oksanen är betydligt mera kritiks än jag  och hade gärna sett en speciell EU-minister. Vet inte. Normalt sett gör samordningen bättre på tjänstemannanivå än på ministernivå.

Uppdatering 2: Se också EU-merabloggen om "Nya regeringens EU-politik". Ylva verkar mera optimistisk än jag.



Fotnot: Fridolin och även Löfven bröstar sig med ett förslag om att kvotera in kvinnor i börsföretagens styrelser om resultat inte nåtts före 2020. The ususal suspects har redan börjat oja sig. Men ingen har nämnt att EU-parlamentet redan 2013 röstade igenom en motsvarande resolution som nu skall förhandlas med Kommission och Råd för att utmynna i ett lagförslag. Röstsiffrorna blev f.ö. 478 mot 148, med en majoritet från de flesta politiska grupperingar. De svenska allianspolitikerna röstade emellertid man- och t.o.m. kvinnogrant (Marit Paulsen, Cecilia Wikström och förstås fru Bildt) mot resolutionen. Rådet, med instämmande av Sverige menade sedan att det nog var en bra idé men att det var mycket man måste fundera på, dvs det här skjuter vi på tills man glömt bort det. Om Fridolin menar allvar måste alltså Sverige kämpa hårt i Rådet mot bl.a. Danmark, Nederländerna och förstås England. Se min text Ont om kompetenta kvinnor? Anna Hedh (s)  har f.ö. den viktiga posten som"skuggrapportör" i denna fråga.