Allt under kontroll på det sjunkande skeppet

Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!

Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?

Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet  och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)

Klicka nedan för att läsa vidare!
Bankunionen är snart ett faktum för eurozonen och andra länder som vill ansluta sig. Arbetet på justitie- och säkerhetsområdet går allt snabbare mot gemensamma lösningar. Parlament och Kommission har kommit överens om utökade och förstärkta åtgärder för samarbetet inom Europol och Rådet väntas godkänna detta  i början av december. 10 medlemsstater, bl.a. Frankrike och  Tyskland, har beslutat att föreslå en särskild skatt på finansiella transaktioner. T.o.m vad gäller gränsskyddet diskuteras en överstatlig lösning, även om många länder som t.ex. Sverige är negativt inställda.

Det är alltså fråga om en ökande grad av överstatlighet inom unionen. Länder som Sverige och England är naturligtvis starka motståndare till en sådan utveckling (och kan numera räkna med Polen och Slovakien som speciellt  trogna vapendragare). I det sammanhanget är det intressant att inget land är så beslutsamt i sitt krav på överstatlighet som Sverige när det gäller flyktingfrågan. När det blir riktigt kritiskt inser man alltså att beslut och genomförande på EU-nivå krävs för att nå resultat.

Sedan Lissabonfördraget krävs inte längre alltid enighet mellan samtliga länder i alla frågor. Som bekant beslutades en omfördelning av 160 000 flyktingar från Grekland och Italien till andra medlemsländer med kvalificerad majoritet: 4 länder röstade emot och åtminstone något avstod från att rösta. Flera av dessa länder har dock förklarat att man inte tänker följa beslutet och även i övrigt verkar omfördelningen att bara bli en papperskonstruktion: endast ett fåtal omflyttningar har hittills ägt rum.

Teoretiskt sett finns möjlighet till sanktioner mot tredskande länder. Sådana har dock praktiskt taget aldrig tillämpats inom EU trots att allvarliga fördragsbrott varit legio, speciellt inom de forna öststaterna. Så blir det säkert även denna gång vilket naturligtvis leder till att tilliten till EU blir allt lägre.

Vi har alltså en situation där behovet av och i vissa fall kraven på överstatlighet blir allt starkare samtidigt som enskilda medlemsländer obehindrat kan låta sina nationella specialintressen förhindra utvecklingen  Lösningen lär väl bli att man kommer att gå fram i grupper med olika hastigheter på olika områden vilket kommer att leda till splittring och oenighet och problem med relationerna till omvärlden.

Ett av Camerons krav är att de nationella parlamenten skall få större inflytande. Nu finns redan en väl etablerad mekanism för samråd och samordning med nationella parlament: den svenska EU-nämnden är t.ex. en del av detta. Nämnden fastlägger Sveriges politik i enskilda frågor vilket, som vi vet, med nuvarande parlamentariska läge i Sverige ganska effektivt klavbinder regeringens möjligheter att handla självständigt i ministerrådet. Att  gå längre på denna väg enligt Camerons krav vore katastrofalt och skulle effektivt förhindra fortsatt integration och samarbete. Det folkvalda EU-parlamentet har framgångsrikt stärkt sin position inom EU:s institutioner. I många fall  fattar ju parlamentet beslut baserade på röster från många olika partigrupper på ett sätt som vore otänkbart på nationell nivå. Något som både Reinfeldt, Borg och Wallström haft irriterade synpunkter på. Det är väl också en starkt bidragande orsak till kraven på mer nationellt inflytande: regeringarna litar inte på de nationella parlamentsmedlemmarna med deras ovana att tänka själva i stället för att lyda order.

Ett skräckscenario, men långt ifrån orealistiskt, är ju ett Europa i en nära framtid med le Pen som fransk president, fortsatt makt för Orban, Fico, Kaczynski och de tjeckiska ledarna. Lägg till fascistiskt eller postfascistiskt inflytande i Österrike, Nederländerna, Danmark och förmodligen inom en snar framtid Sverige (1) Risken att CSU och socialdemokratiska frondörer lyckas krossa Merkel är också överhängande. Frågan om EU:s funktion och handlingsmöjlighet blir då i stort sett irrelevant.

Med en president Trump i USA (2) och Putin  Ryssland skulle alltså Europa finna sig "mellan fyra dödsmagneter sliten" för att tala med Martinson.



(1) Jag använder inte dessa termer som odefinierade skällsord: de är baserade på en stringent definition av fascism där bl.a. den exkluderande nationella pånyttfödelsen är central. Att däremot "kräva" användning av våld, avskaffande av parlamentarismen, uniformer och Führerprinzip ser jag huvudsakligen som försök från samarbetsvilliga att frita partier som SD eller Nationella Fronten från definitionen.

(2) Det tror jag naturligtvis inte egentligen men vem vet i dessa dagar. Jmf Wolodarski i DN.