Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?

Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.

Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.

Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner  (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1)  För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.

Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars  socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.

Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!

(Klicka nedan för diagram och fortsättning)
Bara en halvtimme tidigare hade prognoserna pekat på en förlust med upp till 10 %. Nu stod det plötsligt klart att partiet kunde fortsätta att regera och att avståndet till utmanaren FPÖ var betryggande stort.

Så här såg det ut till slut:

Hur kunde det nu bli så här? Dagen efter verkar de flesta analytiker peka på följande faktorer:

1  SPÖ förlorade visserligen -som förutsett- många väljare till FPÖ men vann lika många eller fler från De Gröna och ÖVP, väljare vars första prioritet var att hindra FPÖ från att få borgmästarposten

2  SPÖ var mycket framgångsrikt med att mobilisera soffliggare. Valdeltagandet var också 5 procentenheter högre än förra valet.

3   ÖVP har sedan länge spelat en obetydlig roll i Wien. Den här gången härjades man dessutom av inre stridigheter och av framgången hos ett ganska nytt marknadsliberalt parti NEOS som nådde aktningsvärda 6.2 %. (2) (Det bör anmärkas att något marknadsliberalt parti av typ Centern eller KD aldrig lyckats i Österrike - det konservativa partiet ägnar sig huvudsakligen åt att slå vakt om privilegier och rättigheter hos sina olika medlemsförbund och organisationer  - ett korporativistiskt arv från austrofascismens dagar)

Men har då sakpolitiken inte alls spelat någon roll? Att förneka detta -som många gör- vore en grov förenkling. Många undersökningar visar att flyktings- och invandringspolitiken är den viktigaste frågan för majoriteten av väljare. Här var linjerna klara: FPÖ och dess ledare H.C. Strache kampanjade på basis av främlingsfientlighet och radikala åtgärder för att stoppa invandring och mottagande av flyktingar. SPÖ:s ledare, borgmästare Häupl, intog en, även bland sina partikamrater ovanlig, öppen och välkomnande attityd och tryckte på att det var Wiens (och Österrikes) skyldighet att bistå människor i nöd och att man hade råd att göra det. (Wien har också i praktiken tillämpat det generösaste flyktingmottagandet i Österrike). Många vill idag se valutgången som ett resultat av en kraftmätning mellan dessa rakt motsatta ideologier.

Och det är kanske just här som möjligen någon lärdom för Sveriges del skulle kunna dras trots de enorma olikheterna i politiska system och politisk kultur. Vid en klar utmaning, utan kompromisser och "normaliseringsförsök", mot en exkluderande politik, i grunden baserad på gamla ruttna ideal, kanske en klar majoritet av väljarna till slut skulle välja det humana alternativet och i sitt valbeteende svälja även en del för dem mindre tilltalande politikåtgärder på andra områden. Ett "närmande till" eller "normalisering av" de högerextrema vore en katastrofal förlorarstrategi. All erfarenhet visa att väljarna i sådana fall föredrar originalet och inte någon blek kopia. Klara linjer är vad som nu behövs.



(1) Titeln är alltså genderspecifik. F.n. finns ingen kvinnlig Landeshauptmann. Det har funnits då och då men de flesta har föredragit att kalla sig just Landeshauptmann trots att formen Landeshauptfrau också finns. Litet egendomligare är att åtminstone någon föredragit titeln Landshauptmannin
'
(2) Wien är indelat i 23 Bezirk vilkas styrelse väljs separat men samtidigt. De diverse väljarströmningarna fick det egendomliga resultatet att socialdemokraterna trots stora väljarförluster erövrade 18 av dessa distrikt, däribland det ärkekonservativa första distriktet (Wiens innerstad) för första gången på mycket länge. FPÖ tog två distrikt - också en nyhet. Det finns nu endast tre "svarta" distrikt däribland Bezirk 19 där er krönikör bott under större delen av sin tid i Wien. Både SPÖ och särskilt ÖVP förlorade stort men ÖVP behåller sin egna majoritet. Det andra är Bezirk 13, Hietzing, ett tillhåll för rika men ytterst tråkiga personer i en tråkig omgivning.