Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:
Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.
Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.
Min text utgår från en berättelse av Jolo från 1971 där han berättar
om att det under imperiets tid fanns en spårvagnslinje mellan Wien och Bratislava. Han berättar vidare en anekdot om hur Beethoven vistades på godset Martonvásar i Ungern men pga av en olycklig kärlekshistoria brådstörtat avreste till slottet Troppau i Schlesien och avslutade där sin violinkonsert i D-dur, opus 61.
Jolo avslutar sin krönika från 1971 med att påpeka att numera kan man minsann inte åka spårvagn till Bratislava eller utan vidare resa från Martonvasár till Troppau. "I detta hejdlösa resande har rörelsefriheten blivit mindre....Den arme Beethoven var friare än vi." I min text från 2007 påpekar jag hur mycket enklare resandet mellan dessa orter blivit jämfört med 1971 och säkert även än det var för Beethoven år 1806. I min uppdatering från Wien 2010 irriterades jag över att man i och med Schengen visserligen enkelt kunde åka genom 4 länder på en eftermiddag men att det krävdes speciella och olika vinjetter om man ville köra på motorvägarna. Man kunde verkligen kräva att länderna skulle standardisera sina motorvägsavgifter tyckte jag då och väntade mig väl också att detta snart skulle ordnas för att inte hindra den snabbt ökande trafiken i onödan.
Min enda ursäkt är att jag var så mycket yngre då. Swartz igen:
Häromdagen tog jag fram mitt – giltiga – pass ur skrivbordslådan. Där har det blivit liggande ganska länge nu trots att jag nästan på heltid reser kors och tvärs genom Europa. Snart lär det åter komma till användning, i samma ögonblick genast försett med sina första stämplar.
Så snabbt kan det alltså gå. På ett par år kan många decenniers mödosamma uppbyggande av av ett gemensamt och fredligt Europa där människor kan röra sig fritt raseras av den nationella egoismens gift där politiker använder sig av de lägsta instinkterna hos människan för att kunna behålla makten över sina små förläningar.
Jag citerar Eyvind Johnson i "Hans Nådes Tid":
Bo på ett asplöv.. På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det ren hemort, ett hemland i en värld. Asplövsvärlden.
Och människor som sedan länge avtrubbats och sövts ner av en ideologi baserad på självcentrering och girighet där begrepp som ansvar och solidaritet försvunnit i det förflutnas dimmor tror sig skyddade i sin lilla asplövsvärld. Uppvaknandet kommer att bli förfärligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar