Vårt sorgespel är slut

Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.

Vågorna börjar glättas efter överenskommelsen mellan Cameron och EU. I England vill Cameron få till stånd ett "ja" i folkomröstningen om fortsatt medlemskap. Man står nu, tack vare honom tydligen, inför ett reformerat EU som premiärministern utan vidare skulle ha röstat för om det varit aktuellt i medlemskapsförhandlingarna. I övriga EU verkar man ta saken ganska lugnt: "Die Suppe wird nicht so heiß gegessen, wie sie gekocht wird"  som man säger i Euroland. The usual suspects  (Sverige, Danmark) gnuggar händerna av förtjusning. Andra sitter och klurar ut hur ,mycket av de engelska framgångarna man kan kräva för sin egen del. Ett fåtal funderar över en djupare integration mellan en kärngrupp av länder, kanske eurozonen, men kan tyvärr inte komma överens om hur detta skall ske.

Överenskommelsen, om den blir verklighet, innebär utan tvekan ett grundskott mot viktiga delar av EU-projektet. Att så mycket har åstadkommits över åren med en grupp av disparata medlemsländer, vart och ett med egna intressen som ofta gått på tvärs mot andras, är något av ett mirakel. Insikten om ett överordnat gemensamt intresse har som regel medgett överenskommelser som visserligen fått många medlemmar att gnissla tänder men som efter ett tag accepterats som acquis communitaire. Euro- och Schengensamarbetet är de viktigaste framgångarna.

England eller United Kingdom har alltid framstått som en motsträvig särling i samarbetet.

Klicka här för att läsa fortsättningen!
Genom ständiga krav på särbehandling och undantag har man alltid utgjort en bromskloss för samarbetet. Att man dessutom låter övriga medlemmar betala en stor del av sin EU-avgift ("Thatcherrabatten") framstår ju som en enastående fräckhet men som tydligen accepterats av övriga länder, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien som också bidrar med finansiering av Englands avgift.

Överenskommelsen skulle innebära att principen om likvärdig behandling av alla EU-medborgare skrotas. Icke euroländer skulle få starkt inflytande på beslut som rör Eurozonen (och alltså försvåra en flexibel integration som nu verkar bli en viktig räddningsplanka för att rädda EU:s position i den globala ekonomin och geopolitiken). De nationella parlamenten skulle få utökade möjligheter att bromsa lagstiftning (trots att mekanismer för detta reda finns på plats) varvid, om jag läser texten rätt t.ex. Maltas parlament får samma vikt som Tysklands eller  för den delen Englands. Men viktigast av allt är att överenskommelsen skulle ge fritt fram för ett Europe à la carte där varje medlemsland själv skulle avgöra vilka delar av samarbetet man ville delta i (medges: något överdrivet). Det prejudikat som tilldelas England skulle alltså i förlängningen rasera själva grunden för det europeiska samarbetet!

Men: allt detta är i realiteten villkorat. Skulle britterna rösta "nej" i folkomröstningen blir överenskommelsen en nullitet och EU får i stället koncentrera sig på att städa upp efter det brittiska medlemskapet. Optimistiska beräkningar säger att detta skulle ta två år efter det att en ansökan om utträde gjorts.

Vad är då förutsättningarna inför omröstningen? Opinionsundersökningarna visar en liten majoritet för "nej" men med en stor del av väljarna obeslutsamma. Men verkningarna på opinionen av detaljerna i överenskommelsen har förmodligen inte fått något större genomslag ännu. De flesta seriösa bedömare verkar tro att ja-sidan kommer att vinna en ganska klar seger. Inhoppet på nej-sidan av den populäre borgmästaren av London anses av en del - särskilt utanför UK- medföra att nej-sidan stärks. Granskar man Johnsons argument ser man emellertid att han är ganska velig. Egentligen vill han nog stanna i EU men inte med Camerons "deal" som han tycker är för svag. Säg nej till den och gör en ny omröstning senare med en starkare förslag. Detta kommer naturligtvis inte att hända och det troliga är väl att väljarna så småningom inser detta. It's now or never.

Men omröstningen kommer i ett avgörande skede inte att handla om själva överenskommelsen! Englands  problem med EU (eller "Europe" som det heter i folkmun) är av mycket mer grundläggande karaktär. Statsmannen Charles de Gaulle insåg detta när han två gånger blockerade Englands medlemsskap i den gemensamma marknaden (EEC) pga av dess "insulära karaktär" och "special relationship" med USA. Även denna gång är det en fransman som formulerar det bäst. Tidningen Libérations Brysselkorrespondent, Jean Quatremer, skriver (i min översättning): "UK har ett existentiellt problem i sitt förhållande till EU som inget teknisk arrangemang eller någon fördragsändring kommer att kunna lösa." Man kan också citera den brittiska delegatens yttrande vid den förberedande konferensen 1957 om vad som sedan blev Romfördragen: (min översättning): "Det kommande fördraget som ni diskuterar kommer aldrig att bli antaget; om det skulle bli antaget kommer det aldrig att ratificeras; om det skulle ratificeras kommer det aldrig att träda i kraft; men om det skulle träda i kraft kommer det att vara fullkomligt oacceptabelt för Storbritannien."

Inställningen hos Det perfida Albion  är grundad i oförmågan hos ett land som en gång var en stormakt med ett världsomspännande imperium att inse och acceptera att man av politisk och historisk utveckling reducerats till ett medelstort land på en ö i Atlanten. Denna imperiala självbild hos (en majoritet av?) medborgarna underblåses av medias vulgärpropaganda  baserad delvis på lögner och eljest på förvrängningar. Läs gärna den här artikeln som visar hur den ovannämnde Boris Johnson inte drar sig för att basera sin kampanj på dessa lögner. Att det faller i god jord kan man se av den här artikeln  i Guardian. Den artikeln är varken vulgär eller svulstig  men så gulligt naiv att man baxnar.

Dessa två tendenser: lögnaktig vulgärpropaganda från den gula pressen som går hem hos angry white men och naivitet, bristande kunskap och ointresse från en stor mängd vanliga hyggliga medborgare kan möjligen bli tungan på vågen till fördel för den Brexit som allt mer avtecknar sig.

Och: Låt oss hoppas att det går så! Ett dödsskjutet EU med alla möjligheter för missnöjda länder att ordna egna folkomröstningar med krav på förändringar kan inte bli annat än möjligen ett super-EFTA men aldrig den globala motkraft och stabiliserande faktor som ett enat Europa kunde vara i en alltmer fientlig omvärld. Splittrade blir de enskilda länderna lätta offer både för militära rovdjur och globala ekonomiska tsunamis.

Många överdrivna panikspekulationer skapas nu inför perspektivet av ett brittiskt utträde. I huvudsak är det  svårt att förstå. Av någon anledning verkar de baseras på ett antagande om fullständigt avbrutna relationer mellan England och EU. Varför det skulle bli så har ingen heller lyckats förklara på ett tillfredsställande sätt.  Blocken är ömsesidigt beroende av varandras marknader. England kunde erbjudas norska resp. schweizíska villkor. Troligen skulle man dock avböja en sådan lösning eftersom den fortfarande skulle innebära ett starkt beroende av EU. Men samarbete och utbyte av varor och tjänster kunde ordnas på liknande sätt som mellan EU och andra länder som t.ex. USA och Japan där det flyter ganska obehindrat. Naturligtvis skulle stora byråkratiska och tekniska problem dyka upp under övergången men den finns en uppsjö av administratörer, specialister och byråkrater som är oerhört skickliga på att lösa sådana problem. Inte minst i Bryssel...

En saklig och systematisk framställning om vad som kan hända hittar ni på bloggen Om Europa.

I Sverige sägs det från alla håll att Storbritannien är en oerhört viktig bundsförvant  till Sverige inom EU-kretsen. Men just varför det skulle vara så får man aldrig höra. Klart är att båda står utanför eurozonen vilket teoretiskt sett kunde ha en viss betydelse men innebörden av denna samhörighet har så vitt jag vet aldrig testats. Sveriges nuvarande regering säger sig vilja arbeta för en social dimension i EU-samarbetet och för ett bevarande av fackliga rättigheter. Men just på dessa centrala punkter är ju UK av helt motsatt mening. Vi skall heller aldrig glömma att UK utan konsultation eller förvarning lämnade EFTA-samarbetet och därmed lämnade de mindre länderna, inkl. Sverige, ute i kylan där ett närmande till den gemensamma marknaden blev det enda alternativet.

Rädslan för Brexit verkar mest vara en knee-jerk reaction. Eller kanske är det så enkelt att det är en fråga om språket. "They spik inglisch you now" som jag brukar skriva. Detta till skillnad från fransmän, tyskar och dylika samojeder som man måste lyssna på via tråkiga tolkar ;)  Och för att fortsätta på en litet lättsammare not med en knyckt tweet:

Om UK är din närmaste vän, Magdalena Andersson, då behöver du seriöst se över ditt sociala liv ute https://t.co/Ij3Icb4FUn

— EU-Ylva Nilsson (@EUYlvaNilsson) February 17, 2016