torsdag 14 maj 2015

Förlorar någon på Brexit?


Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.

The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar  även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.

Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier  även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument.  Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.

Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.

Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England.  Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.


(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.

Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)

3 kommentarer:

  1. Peter Wolodarski är väl förnuftigare än Gunnar Jonson men även han verkar vara rädd för Brexit - eftersom Sverige då kommer att förlora en likasinnad!

    http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-camerons-eu-populism-kommer-att-skada-sverige/

    SvaraRadera
  2. Jag håller i princip med dig men den länkade artikeln är mer än lovligt ytlig och huvudsakligen en demonstration av fördomar. Bara ordvalet "retorik" syftet med kol- och stålunionen är avslöjande. Sedan har Storbritannien aldrig varit "allierad" med Sverige. Behöver jag erinra om hur UK hux flux och utan konsultationer lämnade EFTA-samarbetet och lämnade de mindre medlemsstaterna i sticket inför det mäktiga EEC? Det perfida Albion.

    Sanningen är den att inom EU har Sverige noll inflytande när det gäller den ekonomiska politiken ( det kan vara annorlunda på andra områden men där har Sverige aldrig visat något intresse att försöka utnyttja det inflytande man möjligen kunde haft utan enbart koncentrerat sig på att försöka försvara "den svenska modellen". -t.ex. snuset ;). Något att förlora på att UK lämnar har man alltså inte, 0 - 0 är fortfarande 0.)

    Hans reflektioner om Frankrike och de Gaulle visar på bristande verklighetsuppfattning. Naturligtvis kan man säga att den franske presidenten var arrogant och prestigefylld men det fanns goda historiska skäl för den attityden. (Set.ex. i min text om Knut Ståhlberg: http://flarnfri.blogspot.co.at/2015/02/ett-horn-av-paradiset.html ). Hans skapande av axeln Paris - Berlin blev bärande för hela den europeiska idén och är så än dag även om de Gaulles efterträder sedan länge förlorat hans auktoritet och vidsyn. Hans invändning mot UK var dess "insulära" karaktär och vem kan nu med facit i hand säga att det var fel?

    För svensk del tillkommer att de Gaulle ville ha ett "Europe des Patries", dvs just den ledstjärna som varit och fortfarande är vad svensk europapolitik rättar sig efter. Men det fattade man aldrig i Sverige utan retade upp sig på ytligheter som "La France c'est moi" osv.

    Jag tror att den svenska troheten mot UK i mycket beror på att "they spik inglish you no" vilket vi tror att vi också gör. Tyskar, fransmän och andra besvärliga typer envisas ju med att tala språk som vi får lyssna till via tröttsam och ofta bristfällig tolkning ;-)

    Ja, nu har jag demonstrerat min egna fördomar. Säg gärna emot.

    SvaraRadera
  3. "Paris - Bonn" skulle det förstås ha varit om man skall vara historiskt korrekt...

    SvaraRadera