Den givna toppplaceringen

Det finns bara en person inom EU-kretsen som kan göra anspråk på posten som nummer 1 i vår Hall Of Shame och detta helt överlägset. Storbritanniens premiärminister Mr. David Cameron.

Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.

UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.

England har en lång rad opt outs  dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.

Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.

UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.

Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU.  Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.


*   Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back."  Jag tror inte många fattade referensen.

**  Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...

Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!