Antar att eventuella läsare av denna blogg inte har några barndomsminnen av den s.k. "oljekrisen" 1973-74. Mot alla förmodanden lyckades OPEC-länderna komma överens om kraftiga produktionsnedskärningar och förbud mot oljeexport till vissa länder som hade stött Israel i kriget 1973. Efter en del politiskt hick-hack antog EG-länderna en till intet förpliktande resolution som emellertid innehöll en fras om att Palestiniernas rättigheter måste beaktas för att det skulle bli fred i Mellanöstern. OK sa' OPEC, då skär vi inte ner produktionen men vi höjer priserna i stället. Råoljepriset ökade på några månader från 5.12 till 11.65 dollar per fat.
I Sverige fick utvecklingen dramatiska effekter. Oljeransonering infördes och fullmaktslagar instiftades som gav regeringen lov att ta beslut utan att dra det genom riksdagen. (Så snabbt kan det gå...) Även eldningsolja, fjärrvärme och i vissa fall varmvatten ransonerades. Kärnkraftsutbygganden främjades och reaktorer byggdes ut.
Internationellt hände bl.a. att gigantiska dollaröverskott ackumulerades hos oljeexportörerna som man till en början hade ytterst svårt att använda på något profitabelt sätt. Begreppet "recycling" blev strategiskt men syftade då inte på använda mjölkkartonger utan på metoder att använda de indragna finansiella resurserna på ett vettigt sätt. Men en konsekvens blev att många utvecklingsländer skuldsatte sig långt över öronen till låga räntor och ackumulerade en skuldbörda som man fick lida av i decennier framåt. (För en berättelse om hur er krönikör blev inblandad i marginalen av dessa händelser se min text Bank of Criminals and Crooks.)
Nu läser jag en lång artikel av en Björn Lindahl i Sv.D. med rubriken "Irans atomavtal kan ge konstant oljekris." Mot bakgrunden av det jag skisserat inledningsvis blir man ju litet förskräckt: går vi på nytt in i en era av ransoneringar, galopperande priser och oövertänkta energisatsningar? Och kanske oansvarig utlåning till länder som egentligen inte har råd? Men innan vi läst Lindahls artikel är det litet svårt att förstå hur han tänker sig sambandet mellan atomavtalet och en ny oljekris. Inget gott som inte har något ont med sig?
Men vid läsningen blir man genast lugnare. Vad Lindahl oroar sig över är nämligen att hävandet av sanktioner mot Iran och öppnande av infrysta finansiella tillgångar skall leda till en ökning av oljeproduktionen i världen som man sällan sett maken till. Eftersom oljepriset kommer att sjunka så kommer andra producenter att öka sin produktion för att kompensera för inkomstbortfallet. Möjligen kan en del hål för fracking i USA komma att täppas till men annars blir det pump, pumpa för brinnande livet.
Och Lindahl summerar det krisscenario han ser i horisonten: "Iranavtalet gör det bara mer sannolikt att det kommer att bli ett överskott på olja som kan tynga priset i många år."
Den här gången är det alltså inte konsumenter och företag som kommer att drabbas av oljekrisen utan oljebolagen och möjligen producentländerna. Jag får erkänna att mitt medlidande med dessa håller sig inom mycket snäva gränser.
Men det finns andra som har skäl att oroa sig. Sjunkande oljepriser och ökande reserver slår naturligtvis mot den alternativa energilobbyn och det blir kanske mindre lönsamt att förfula landskap och oceaner med subventionerade vindkraftparker. Peak Oil-fantasterna kanske får sig en tankeställare. Kärnkraftsavvecklingen får dock kanske en puff framåt. Och en som verkligen har skäl att oroa sig är ju Stefan Ingves. Nu blir det ju ännu svårare att få upp inflationen.
Se det var en oljekris som heter duga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar