Valresultatet - och sedan?

För en detaljerad redovisning av valresultatet i alla medlemsländer hänvisar jag till den här interaktiva kartan:

http://derstandard.at/2000001438935/EU-Wahl-2014-Die-aktuellen-Hochrechnungen#/europe-t515-Österreich

Det är ur en österrikisk tidning så resultatet för detta land kommer upp först men genom att klicka på "Europakarte" och sedan ev. på "EU-Parlament" får man detaljer för samtliga medlemsländer. Jag tror inte att språket behöver vara något större problem.

Någon egen analys av totalresultaten gör jag inte i detta sammanhang. Det blev väl ungefär som förväntat. Främlingsfientliga, nationalistiska och EU-fientliga partier får mellan 20 - 30 % av mandaten, beroende på hur man räknar.

För Sveriges del kan man (jag) notera tre positiva saker. Valdeltagandet på ca 50 % är troligen det högsta i Europa bortsett från de länder där deltagandet är obligatoriskt. I Sverige är man naturligtvis chockad över SDs stora framgång. I det europeiska perspektivet har dock SD  inte på långa vägar nått de resultat och det inflytande som deras meningsfränder har. V har gått framåt men egentligen inte överdrivet mycket - men får ett mandat och lär därmed inte i någon högre grad stärka den EU-fientliga parlamentsgrupp med flera kommunistpartier som man tillhör.

Det franska resultatet är det utan tvekan mest betydelsefulla och, om jag får använda ett ord som förmodligen inte längre finns i SAOL, skickelsedigra. I vilken riktning kommer den franska politiken att läggas om? Sarkozy gjorde före valet ett mycket egendomligt uttalande där han i stort sett förordade en uppsplittring av EU i olika grupper och ett krossande av de viktigaste framstegen som gjorts i samarbetet, t.o.m. den fria rörligheten för personer. Socialisterna är uträknade. Eftersom axeln Paris - Berlin är en av de viktigaste drivande krafterna i EU bådar detta inte gott. Samtidigt är fru Merkel med säkerhet inte benägen att rucka på sin fastlagda kurs. (1)

(På den positiva sidan kan man räkna att Mussoliniepigonen Grillo tydligen åker på en smäll även om hans "parti" blir näst störst. Belgien verkar bli det enda landet med "liberal" majoritet, det beryktade Vlaams Belang får bara ett mandat. Wilders motgång är ju omskriven och välkommen).

Återstår nu att se hur majoritetspartierna kommer att agera. Att deras politik och framför allt Europapolitiken måste läggas om i grunden står helt klart. Men kommer man ha mod och insikt nog att tackla grundproblemen som huvudsakligen är sociala -vilket skulle kräva avsteg från den förhärskande åtstramningsideologin och dessutom närmare och effektivare överstatligt arbete- eller kommer man att försöka lägga sig närmare populisterna? "Främlingsfientlighet med ett mänskligt ansikte" kanske? Det är ju den vanligaste reaktionen men all erfarenhet visar också att det är dömt att misslyckas. Vill väljarna ha invandringsstopp och stängda gränser väljer man originalet och inte någon uppsnyggad kopia från etablerade höger- och vänsterpartier.

En viktig första indikation blir valet av Kommissionsordförande. Det är rådet dvs regeringscheferna, som nominerar men EP som väljer. Nominerar man någon annan än Juncker skulle det visa ett bottenlöst förakt för väljarna och bädda för en större demokratisk konflikt. Christine Lagardes namn har nämnts: blir det hon kan vi se fram emot mera åtstramning, mer penningpolitik, mer arbetslöshet och social oro och fortsatt uppsving för högerextremismen. Men inte ens regeringscheferna kan väl vara så dumma?

En annan stor chans som man väl också kommer att missa är att låta UK gå ur Unionen, snabbt och i all vänskap. Det skulle vara en win-winsituation för alla inblandade. Man har beräknat att det skulle innebära ett ekonomiskt avbräck för UK - det tror jag inte alls. Det finns ingen anledning att tro att inte EU skulle acceptera långtgående frihet för UK, främst på handelns  och investeringsområdet. Och så mycket personrörlighet som UK skulle vilja ha. Någon nämnvärd effekt på EU:s budget skulle det knappast bli: Återflödet skulle försvinna, UK skulle få betala en avgift på samma sätt som Norge och Schweiz, de länder (inklusive de fattigaste) som fortfarande betalar en stor av UK:s medlemsavgift skulle få en finansiell lättnad. Samtidigt skulle kontinenten bli av med den största stötestenen för en förnuftig integrationspolitik.  (Sverige skulle naturligtvis känna sig litet isolerats och vilset om "följa Toni" och "följa David" politiken inte längre finns till hands men det kanske är en vanesak?)


(1) En politik som grundar sig på förlegade erfarenheter från första världskriget och som av en österrikisk författare karakteriserats så: "...inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler."