Ingen ening om flyktingmottagande

EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).

Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia  när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.

Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.

Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.

Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA.  Men notan får någon annan ta hand om.  Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.

Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.

Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.

De mörkblå på frammarsch!

(Denna text finns också på Flarnfri schalottenlök)

Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.

Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarna medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel  uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).

Datahysterikernas långa kjolar?

"Bewegungsprofile dürfen nicht erstellt werden. Emails werden nicht erfasst." Bravo. Terroristen, Mafiosi und Menschenhändler können aufatmen. Deutschland bleibt ihnen als Schutzraum erhalten. Gesiegt hat die Fraktion der Datenhysteriker, die ihre Handy- und Maildaten so panisch verbergen möchte wie einstmals andere Hysteriker nackte Damenknöchel."

Die Welt om tysk lag som förhindrar datalagring längre än tre månader.

Århundradets skattereform (i Österrike)

Berget födde en råtta och ackuschörskorna presenterade den som som ett lejon.
(Okänd tänkare)

Ett exempel: kassaregistrering krävs för alla inköp, även av en varm korv eller ett äpple på torget. Köparen -kunden- blir lagligen förpliktad att behålla kvittot åtminstone tills han eller hon hunnit ut ur butiken. Hur det skall bli på ett salutorg har man ännu inte berättat.

Bryggeriarbetarna hittills momsbefriade lunchöl momsbeläggs. En betydligt större inkomstkälla blir dock momshöjningen på djurfoder, något som i hundparadiset Österrike får anses som en i det närmaste revolutionär tanke.

- - -

Mot bakgrunden av en sådan skattereform ter sig ju både Anders Borg och Magdalena Andersson som finanspolitiska genier.

Han visste vad han talade om

Statsmannaord giltiga än idag. President de Gaulle 1967

« faire entrer l’Angleterre » [cést]« donner d’avance leur consentement à tous les artifices, délais et faux-semblants qui tendraient à dissimuler la destruction d’un édifice qui a été bâti au prix de tant de peine et au milieu de tant d’espoirs » .

Förlorar någon på Brexit?

Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.

The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar  även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.

Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier  även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument.  Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.

Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.

Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England.  Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.


(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.

Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)

Ett EU utan England?

Jag skriver medvetet "England" istf  "UK" för att hålla den tänkbara men naturligtvis osannolika möjligheten av medlemskap för ett oberoende Skottland öppen.

För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners  att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.

Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så.  Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma.  Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**

UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.

Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst  som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.

Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?

Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.


*  Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf  "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.

** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.