Ett EU utan England?

Jag skriver medvetet "England" istf  "UK" för att hålla den tänkbara men naturligtvis osannolika möjligheten av medlemskap för ett oberoende Skottland öppen.

För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners  att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.

Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så.  Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma.  Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**

UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.

Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst  som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.

Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?

Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.


*  Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf  "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.

** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.