Förlorar någon på Brexit?

Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.

The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar  även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.

Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier  även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument.  Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.

Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.

Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England.  Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.


(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.

Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)