I slutstriden inför den engelska EU-omröstningen hopas fasansfulla föraningar och förutsägelser om kataklysmer och katastrofer från alla möjliga sidor. Allting kommer att gå åt skogen om den andra sidan vinner. (BBC sammanfattar debatten satiriskt så här: http://www.bbc.co.uk/programmes/p03w4n08 )
I Sverige är opinionen enad som aldrig förr. Aldrig har Sverige haft en bättre vän än England som stöttat oss i alla lägen. Och om England skulle gå ur EU blir konsekvenserna för Sverige fruktansvärda. Allting stannar upp.
Det är väl andemeningen i en kort artikel av Birgitta Ohlsson och Lotta Edholm i DN: "Brexit skulle slå mot Stockholm". De båda damerna understryker att England är Sveriges fjärde och Stockholms största exportmarknad- "Jobb och företag står på spel" menar man.
Medvetet eller omedvetet faller man här på det simplaste tricket som används av både förespråkare för och motståndare mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Man låtsas helt enkelt som om alla ekonomiska relationer skulle upphöra bums vid ett ev. utträde. Men så blir det naturligtvis inte just därför att EU och England är så viktiga marknader för varandra. Det är som om WTO och andra frihandelsavtal inte alls finns. Och hur kommer det sig att vi kan handla fritt med USA och Japan som mig veterligen inte är medlemmar av EU? Det där är bara käbbel som Löfven skulle ha sagt.
Sen skulle svenska företag enligt skribenterna inte få tillgång till kapitalmarknaderna i London för sina investeringar. Även detta vet vi ingenting om. Men vid en ev. Brexit skulle med säkerhet Frankfurt segla upp som en fullgod ersättare.
Det finns en myt om att Storbritannien är Sveriges bästa vän i EU. Det är helt enkelt inte sant. Ta er några minuter och läs "Varför gråter Stefan Löfven över att kunna slippa Camerons Toryregering som stoppar S-politik i EU?" ur bloggen Om Europa. Men inte heller på andra områden har någon kunnat definiera konkreta sakfrågor där Sveriges haft nytta av sin blinda lojalitet mot Storbritannien. Men det är klart: "They spik inglisch you no" -ett skäl så gott som något.
Min bestämda uppfattning är att det förslag till fördrag som man kommit överens om och som omröstningen egentligen skulle gälla men som nu har totalt glömts bort skulle ha mycket mer förödande verkningar på det europeiska samarbetet än någonsin en Brexit.
onsdag 1 juni 2016
torsdag 12 maj 2016
Tillbaks till trettiotalet?
Ni får ursäkta om jag tjatar en del om presidentvalet i Österrike - man kan kanske inte begära att det skall intressera svensk press och allmänhet särskilt mycket. Men om den första valomgångens resultat skulle bekräftas i den andra och landet får en president från postfascistiska FPÖ kan det få konsekvenser långt utanför det lilla alplandets gränser.
I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet. Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.
Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap. 'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".
Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.
Vi har hört den förut...
I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.
Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.
I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet. Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.
Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap. 'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".
Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.
Vi har hört den förut...
I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.
Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.
torsdag 5 maj 2016
Another one bites the dust?
Diskussionen efter det österrikiska presidentvalets första omgång har i huvudsak präglats av uppgivenhet och hopplöshet. De båda statsbärande partierna, socialdemokrater (SPÖ) resp. de konservativa (ÖVP) ligger i stort sett i ruiner: som jag skrev nedan brukar de två tillsammans få ca 80 % av rösterna i ett presidentval. Den här gången blev det en andel på strax över 20 %,
Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz, den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer. Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.
Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.
Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt" land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.
Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...
Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz, den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer. Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.
Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.
Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt" land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.
Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...
söndag 24 april 2016
Presidentval i Österrike
En snabb reaktion på resultatet av dagens presidentval i Österrike. Presidenten har huvudsakligen ceremoniella förpliktelser men dock inte enbart, Framför allt har han eller hon en viktig roll vad gäller regeringsbildningen. Presidenten bestämmer vem som först skall erbjudas uppgiften att försöka bilda regering. Med hänsyn till det parlamentariska läget kan detta bli en mycket grannlaga uppgift nästa gång. Presidenten kan också vägra att godkänna enskilda statsråd vilket också kan få stor betydelse. Vidare har presidenten faktiskt en "moralisk" roll och kan uttala sig med auktoritet i viktiga politiska frågor, Ett par gånger har det hänt att presidenten under sin första period fått så stort stöd i befolkningen att ingen har ansett det var lönt att nominera någon motkandidat för den andra valperioden.
Den nu avgående presidenten, f.d. socialdemokraten Heinz Fischer, är mycket väl ansedd i de flesta kretsar. Hans hustru Margot är f.ö född i Sverige med svensk mor och österrikisk far - utom äktenskapet eftersom Sverige under kriget slaviskt följde de tyska Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap mellan judar och "arier". "Stockholmsäktenskap" kallade hennes fader detta i sin utomordentligt intressanta självbiografi om åren som flykting i Sverige.
En litet lång inledning. Resultatet av dagens val får anses som sensationellt låt vara att tendenserna varit klara ganska länge. Överlägsen segrare blev den kandidat som postfascistiska FPÖ ställt upp, med 35 % av rösterna. På andra plats kom förre partiledaren för De Gröna, men nu oberoende, med 21 % och på tredje plats en oberoende kandidat med 19 %. Regeringskoalitionens kandidater (Socialdemokrater och Konservativa) fick båda 11 %.
Normalt sett brukar regeringspartierna kandidater tillsammans få ungefär 80 %. Den hör gången fick man alltså 22 %, dvs klart mindre än segraren och var och en för sig klart mindre än de oberoende kandidaterna. Klarare kan väl befolkningens politikerförakt och missnöje med den koalition som med sina cementerade åsikter omöjliggjort varje reform- och utvecklingsarbete under en lång tid. Båda regeringspartierna, men främst de konservativa, är egentligen endast valorganisationer för olika intressegrupper och fackliga och näringslivsorganisationer som enbart värnar om sina specifika intressen. Så är t.ex. välbehövliga reformer på skolans område helt omöjliga pga av det järngrepp som lärarfacket med utbildningsministern i spetsen har över regeringen.
Nu blir det en andra valomgång om 4 veckor mellan de två toppkandidaterna. Normalt borde väl "tvåan", professor van der Bellen, kunna räkna med en stor del av de oberoendes röster och socialdemokraternas. Men frågan är om detta räcker speciellt som man förmodligen kan räkna med ett rekordlågt valdeltagande i trötthetens tecken. Ovisshet råder också om de konservativa väljarnas inställning.
Utgången är synnerligen viktig den hör gången eftersom man får räkna med att FPÖ blir största parti vid nästa parlamentsval. En FPÖ -president skulle naturligtvis göra allt för att få fram en FPÖ-ledd regering vilken kan lyckas eftersom Österrike redan haft en ÖVP/FPÖ regering. Österrike skulle då bli det första "västeuropeiska" landet som slår in på samma politik som Ungern, Polen och Front National. Vad detta kunde betyda för det europeiska samarbetet kan man bara spekulera om.
Möjligen återkommer jag till detta ämne när mera analys från Wien föreligger.
Den nu avgående presidenten, f.d. socialdemokraten Heinz Fischer, är mycket väl ansedd i de flesta kretsar. Hans hustru Margot är f.ö född i Sverige med svensk mor och österrikisk far - utom äktenskapet eftersom Sverige under kriget slaviskt följde de tyska Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap mellan judar och "arier". "Stockholmsäktenskap" kallade hennes fader detta i sin utomordentligt intressanta självbiografi om åren som flykting i Sverige.
En litet lång inledning. Resultatet av dagens val får anses som sensationellt låt vara att tendenserna varit klara ganska länge. Överlägsen segrare blev den kandidat som postfascistiska FPÖ ställt upp, med 35 % av rösterna. På andra plats kom förre partiledaren för De Gröna, men nu oberoende, med 21 % och på tredje plats en oberoende kandidat med 19 %. Regeringskoalitionens kandidater (Socialdemokrater och Konservativa) fick båda 11 %.
Normalt sett brukar regeringspartierna kandidater tillsammans få ungefär 80 %. Den hör gången fick man alltså 22 %, dvs klart mindre än segraren och var och en för sig klart mindre än de oberoende kandidaterna. Klarare kan väl befolkningens politikerförakt och missnöje med den koalition som med sina cementerade åsikter omöjliggjort varje reform- och utvecklingsarbete under en lång tid. Båda regeringspartierna, men främst de konservativa, är egentligen endast valorganisationer för olika intressegrupper och fackliga och näringslivsorganisationer som enbart värnar om sina specifika intressen. Så är t.ex. välbehövliga reformer på skolans område helt omöjliga pga av det järngrepp som lärarfacket med utbildningsministern i spetsen har över regeringen.
Nu blir det en andra valomgång om 4 veckor mellan de två toppkandidaterna. Normalt borde väl "tvåan", professor van der Bellen, kunna räkna med en stor del av de oberoendes röster och socialdemokraternas. Men frågan är om detta räcker speciellt som man förmodligen kan räkna med ett rekordlågt valdeltagande i trötthetens tecken. Ovisshet råder också om de konservativa väljarnas inställning.
Utgången är synnerligen viktig den hör gången eftersom man får räkna med att FPÖ blir största parti vid nästa parlamentsval. En FPÖ -president skulle naturligtvis göra allt för att få fram en FPÖ-ledd regering vilken kan lyckas eftersom Österrike redan haft en ÖVP/FPÖ regering. Österrike skulle då bli det första "västeuropeiska" landet som slår in på samma politik som Ungern, Polen och Front National. Vad detta kunde betyda för det europeiska samarbetet kan man bara spekulera om.
Möjligen återkommer jag till detta ämne när mera analys från Wien föreligger.
torsdag 7 april 2016
Laat de poppetjes dansen!
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
laat de poppekens dansen
eertijds was de Pruis in't land
en nu de kale Fransen,
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
Hop Marjanneke Jansen
Igår, onsdag, genomfördes en av de mest groteska folkomröstningar som ägt rum på mycket länge. Genom namninsamling hade yttersta högern och yttersta vänstern i skönt samförstånd lyckats få en "rådgivande" folkomröstning till stånd om huruvida det holländska parlamentet skulle ratificera EU:s samarbetsavtal med Ukraina eller inte. Avtalet har varit i kraft sedan slutet av förra året och godkänts av alla medlemsstaters parlament, inklusive Hollands. Holland har emellertid inte ännu ratificerat avtalet och får väl svårt att göra det efter folkomröstningens resultat.
Men jag menar demokratin måste väl få segra? Om vi antar att antalet röstberättigade i medlemsländerna förhåller sig som befolkningen storlek hade 3.3 % av de röstberättigade inom EU möjlighet att delta . Eftersom valdeltagandet var ca 32 % innebär det att ca 1.06 % av de röstberättigade i EU faktiskt deltog och av dessa var det 64 %, dvs 0.68 % av alla röstberättigade inom EU som röstade "nej" till avtalet.
Alltså något mer än en halv procent av EU:s väljare har sagt nej till att ratificera associeringsavtalet med Ukraina.
Nu är det ju klart att om en total folkomröstning verkligen skulle ha ägt rum hade utfallet blivit helt annorlunda. Men hur? Å ena sidan politikerförakt, EU-skepsis, immigrationsfobi, å andra sidan den starka välviljan mot Ukraina efter Maidan, delvis inspirerad av russofobi men numera dämpad av avslöjanden av korruption och allmän oförmåga att organisera samhället. Omöjligt att veta även om en rimlig gissning kunde vara att en majoritet av EU:s befolkning inte skulle vilja ha detta avtal just nu. Men hur som helst är det orimligt att låta frågan avgöras av en handfull holländare som lockats av politiker som öppet medger att de inte alls bryr sig om Ukraina utan bara har som syfte att skada EU.
En intressant detalj i sammanhanget är ju att om de som röstat "ja" i stället hade avstått från att rösta så hade förslaget förmodligen fallit genom att kravet på 30 % valdeltagande inte hade mötts.
Panikklockorna ringer genom EU och t.o.m. en så sansad bedömare som Libérations Quatremer börjar tala om "Nederxit". Sant är att ett holländskt utträde skulle vara oändligt mer förödande för EU än en Brexit. Brittiska anhängare av Brexit har f.ö.säkert fått en extra skjuts av resultatet av omröstningen i Holland. Liksom Putin.
Några relevanta länkar:
Holländsk folkomröstning är inte (heller) demokrati. (Med exempel på andra meningslösa folkomröstningar i EU-sammanhang.
Why the Dutch referendum on Ukraine is a joke.
GeenPeil zoekt kiezers die willen stemmen
Ze delen weinig, behalve een diepe afkeer van Europa (Om hur socialister, högerextremister och "Djurens parti" finner varandra i hat mot Europa.)
Niederlande stimmen über EU-Abkommen mit Ukraine ab, (Bl.a.med underrubriken: "Putin kommer att jubla över ett "nej".)
A Stalking Horse for Nexit
Les Pays-Bas au bord du "Nederxit"?
tisdag 8 mars 2016
Europavänner för Brexit
Jon Worth, välkänd brittisk eurobloggare numera bosatt i Berlin skriver ett inlägg "The EU referendum will not improve UK-EU relations, so federalists and progressives outside the UK should advocate Brexit."
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
tisdag 1 mars 2016
Staten det är jag...eller du?...eller---
Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
lördag 27 februari 2016
Back to the future
(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Flarnfri Schalottenlök)
Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:
Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.
Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.
Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.
Min text utgår från en berättelse av Jolo från 1971 där han berättar
Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:
Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.
Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.
Min text utgår från en berättelse av Jolo från 1971 där han berättar
tisdag 23 februari 2016
Vårt sorgespel är slut
Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.
Vågorna börjar glättas efter överenskommelsen mellan Cameron och EU. I England vill Cameron få till stånd ett "ja" i folkomröstningen om fortsatt medlemskap. Man står nu, tack vare honom tydligen, inför ett reformerat EU som premiärministern utan vidare skulle ha röstat för om det varit aktuellt i medlemskapsförhandlingarna. I övriga EU verkar man ta saken ganska lugnt: "Die Suppe wird nicht so heiß gegessen, wie sie gekocht wird" som man säger i Euroland. The usual suspects (Sverige, Danmark) gnuggar händerna av förtjusning. Andra sitter och klurar ut hur ,mycket av de engelska framgångarna man kan kräva för sin egen del. Ett fåtal funderar över en djupare integration mellan en kärngrupp av länder, kanske eurozonen, men kan tyvärr inte komma överens om hur detta skall ske.vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.
Överenskommelsen, om den blir verklighet, innebär utan tvekan ett grundskott mot viktiga delar av EU-projektet. Att så mycket har åstadkommits över åren med en grupp av disparata medlemsländer, vart och ett med egna intressen som ofta gått på tvärs mot andras, är något av ett mirakel. Insikten om ett överordnat gemensamt intresse har som regel medgett överenskommelser som visserligen fått många medlemmar att gnissla tänder men som efter ett tag accepterats som acquis communitaire. Euro- och Schengensamarbetet är de viktigaste framgångarna.
England eller United Kingdom har alltid framstått som en motsträvig särling i samarbetet.
Klicka här för att läsa fortsättningen!
tisdag 2 februari 2016
Rule Britannia eller The Empire Strikes Back
Ser att några trogna söker sig till den här bloggen trots bristen på uppdateringar. Bara en hastig reflektion till det förslag till uppgörelse med England som Rådets president, Donald Tusk, i dag presenterat. Förslaget ses allmänt som en kapitulation för de engelska kraven och Cameron utropar triumferande att på den här villkoren skulle han ha gått med i EU på den tiden det begav sig.
Jag behöver här inte redogöra för innehållet i förslaget, det finns utförligt beskrivet på andra håll. (Se t.ex. Om Europa). För min del är förslaget om ett "rött kort" om 55 % av de nationella parlamenten röstar emot ett lagförslag speciellt olyckligt och riskerar att lamslå eller åtminstone försvåra lagstiftningsarbetet. Dels inträffar det märkliga att Maltas eller Luxemburgs parlament får samma vikt som t.ex. Tysklands eller för den delen Englands. Dels finns redan ett folkvalt parlament med representanter för alla medlemsländer med ansvar för lagstiftningsfrågor. (En bieffekt med ett något försonande roande drag blir de konflikter mellan medlemmar från samma parti i EP resp. de nationella parlamenten som är förprogrammerade. Både Reinfeldt/Borg och Wallström har redan varit ordentligt irriterade över sin meningsfränder i EP...) Man kan fråga sig hur Europaparlamentet kommer att ställa sig till detta förslag, särskilt som det redan finns fungerande mekanismer för samarbete och samordning med nationella parlament.
Vidare får man räkna med att många andra länder kommer att utnyttja möjligheten att dra i den s.k. "nödbromsen" när det gäller invandrares tillgång till välfärdssystemen. Kapitulationen för England ger alltså exempelvis den svenska regeringen möjlighet att överta ännu en bit av SD:s politik utan att förlora ansiktet. Om man har något kvar.
Förslaget skall nu diskuteras av EU:s regeringschefer redan denna vecka. Flera "östländer" har ju tidigare starkt motsatt sig inskränkningar på välfärdsområdet. Möjligen kan formuleringen att detta inte skall gälla dem som redan befinner sig i England luckra upp detta motstånd.
Det skall bli intressant att se hur reaktionen blir i Storbritannien (dvs, England och Skottland). Personligen är jag ganska övertygad om att opinionen för Brexit kommer att växa och att folkomröstningens resultat blir därefter. Då blir hela detta onödiga och ovärdiga hallabalo ett fall av "außer Spesen, nichts gewesen" som man säger i Euroland.
Jag behöver här inte redogöra för innehållet i förslaget, det finns utförligt beskrivet på andra håll. (Se t.ex. Om Europa). För min del är förslaget om ett "rött kort" om 55 % av de nationella parlamenten röstar emot ett lagförslag speciellt olyckligt och riskerar att lamslå eller åtminstone försvåra lagstiftningsarbetet. Dels inträffar det märkliga att Maltas eller Luxemburgs parlament får samma vikt som t.ex. Tysklands eller för den delen Englands. Dels finns redan ett folkvalt parlament med representanter för alla medlemsländer med ansvar för lagstiftningsfrågor. (En bieffekt med ett något försonande roande drag blir de konflikter mellan medlemmar från samma parti i EP resp. de nationella parlamenten som är förprogrammerade. Både Reinfeldt/Borg och Wallström har redan varit ordentligt irriterade över sin meningsfränder i EP...) Man kan fråga sig hur Europaparlamentet kommer att ställa sig till detta förslag, särskilt som det redan finns fungerande mekanismer för samarbete och samordning med nationella parlament.
Vidare får man räkna med att många andra länder kommer att utnyttja möjligheten att dra i den s.k. "nödbromsen" när det gäller invandrares tillgång till välfärdssystemen. Kapitulationen för England ger alltså exempelvis den svenska regeringen möjlighet att överta ännu en bit av SD:s politik utan att förlora ansiktet. Om man har något kvar.
Förslaget skall nu diskuteras av EU:s regeringschefer redan denna vecka. Flera "östländer" har ju tidigare starkt motsatt sig inskränkningar på välfärdsområdet. Möjligen kan formuleringen att detta inte skall gälla dem som redan befinner sig i England luckra upp detta motstånd.
Det skall bli intressant att se hur reaktionen blir i Storbritannien (dvs, England och Skottland). Personligen är jag ganska övertygad om att opinionen för Brexit kommer att växa och att folkomröstningens resultat blir därefter. Då blir hela detta onödiga och ovärdiga hallabalo ett fall av "außer Spesen, nichts gewesen" som man säger i Euroland.
tisdag 15 december 2015
Ny Europablog
Erfarna och kunniga journalisterna Ylva 'Elvis' Nilsson och Henrik Brors har just öppnat en egen website om Europa. Siten verkar mycket lovande med klar information om aktuella händelser inom EU och med klara fakta, t.ex. just nu om den gemensamma gränskontrollen och förstärkningen av Frontex. Den svenska EU-politiken granskas också på ett konkret sätt. Så beskrivs exempelvis den kniptång regeringen har satt sig i när det gäller fiskeriavtalet med Marocko.
Såvitt man kan döma av de första dagarna kommer "Om Europa" dels att informera om viktiga åtgärder som konventionella medier hoppar över av brist på intresse, dels analysera de stora händelserna på ett pedagogiskt och för läsarna relevant sätt. Att det inte blir tråkigt kan nog garanteras, Ylvas smått syrliga stil när någon gjort något dumt är ytterst njutbar.
Den nya siten är mycket välkommen. EU-bevakningen i svenska media är under all kritik. För ca 15 år sedan fanns 30 journalister i Bryssel som bevakade vad som hände. Numera knappt 5.
Såvitt man kan döma av de första dagarna kommer "Om Europa" dels att informera om viktiga åtgärder som konventionella medier hoppar över av brist på intresse, dels analysera de stora händelserna på ett pedagogiskt och för läsarna relevant sätt. Att det inte blir tråkigt kan nog garanteras, Ylvas smått syrliga stil när någon gjort något dumt är ytterst njutbar.
Den nya siten är mycket välkommen. EU-bevakningen i svenska media är under all kritik. För ca 15 år sedan fanns 30 journalister i Bryssel som bevakade vad som hände. Numera knappt 5.
söndag 13 december 2015
Allt under kontroll på det sjunkande skeppet
Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!
Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?
Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)
Klicka nedan för att läsa vidare!
måndag 12 oktober 2015
Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?
Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.
Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.
Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1) För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.
Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.
Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!
(Klicka nedan för diagram och fortsättning)
Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.
Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1) För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.
Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.
Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!
(Klicka nedan för diagram och fortsättning)
måndag 28 september 2015
Omvälvning i Österrike
Österrike är en federal stat med 9 Bundesländer som har mycket stora befogenheter och utövar ett avgörande inflytande på centralregeringen och dess politik. Det ligger i sakens natur att detta inflytande -liksom t.ex. i Schweiz- går i bromsande riktning och är en av de faktorer som gör Österrike i stora delar oregerbart.(En annan faktor är den utbredda korporativismen, ett arv från den Austrofascistiska tiden.) Varje Land leds av en provinsguvernör, en Landeshauptman. För regeringen i Wien är det livsnödvändigt att få stöd från dessa personer.
Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.
Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.
Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.
Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.
Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.
FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!
På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.
Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.
Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.
Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.
Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.
Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.
Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.
FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!
På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.
Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.
onsdag 23 september 2015
Att bita den födande handen
(alla tal i euro förstås)
De fyra länder som röstade nej till Ministerrådets beslut att fördela 120 000 flyktingar på samtlliga länder som deltar i samarbetet (dvs. exkl England, Danmark och Irland) hör till de största mottagarna av finansiella medel från EU. Med andra ord, även av Sveriges EU-avgift går en stor del som understöd till dessa länder.
Enligt statistik från EU-Kommissionens upplysningskontor i Stockholm fick Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien tillsammans år 2013 inte mindre än 10.6 % av unionens samlade utgifter. Dessa uppgick till ca 128 miljarder varav Tjeckien fick 3.3, Slovakien 1.2, Rumänien 5.5 och Ungern 4.9 miljarder (sedan deras egen avgift räknats bort). Som jämförelse kan vi se att Sverige betalade 4.2 miljarder och fick tillbaka 1.6, dvs netto - minus 2.6 miljarder.
Att Polen rättade in sig i ledet till slut kanske kan ha något att göra med att man netto fick 11.9 miljarder från EU, dvs. 9.3 % av Unionens totala utgifter år 2013.
Nu kan och skall solidaritet och värdegemenskap inte köpas för pengar men nog borde regeringarna i dessa länder fundera på om det inte är i deras intresse att stärka samarbetet inom unionen.
Återstår att se om Kommissionen och de länder som röstade ja i går har tillräckligt med balls för att se till att vägrarländerna, främst Tjeckien och Slovakien, fullgör sina förpliktelser.
(Personlig not: Det känns litet egendomligt för mig personligen att argumentera i termer av "nettopositioner" ("juste retour") eftersom jag i allt mitt EU-arbete hävdat att detta inte är ett rättvisande mått på fördelarna med eller kostnaderna för EU-medlemskap. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle ge vid handen att fördelarna vida överväger, även och kanske speciellt för de länder som nu är nettobetalare. Men i dessa tider när debatten sjunkit ner till krona-för kronanivån får man kanske lov att spela kamrer, åtminstone tillfälligt.
En ännu otrevligare anomali i budgetsystemet är ju att dessa fyra länder tillsammans med alla andra dvs även Grekland, Malta, Cypern osv. är med och finansierar en stor del av Englands EU-avgift. "I want my money back" som Ms. Thatcher sade och dängde handväskan i bordet.)
De fyra länder som röstade nej till Ministerrådets beslut att fördela 120 000 flyktingar på samtlliga länder som deltar i samarbetet (dvs. exkl England, Danmark och Irland) hör till de största mottagarna av finansiella medel från EU. Med andra ord, även av Sveriges EU-avgift går en stor del som understöd till dessa länder.
Enligt statistik från EU-Kommissionens upplysningskontor i Stockholm fick Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien tillsammans år 2013 inte mindre än 10.6 % av unionens samlade utgifter. Dessa uppgick till ca 128 miljarder varav Tjeckien fick 3.3, Slovakien 1.2, Rumänien 5.5 och Ungern 4.9 miljarder (sedan deras egen avgift räknats bort). Som jämförelse kan vi se att Sverige betalade 4.2 miljarder och fick tillbaka 1.6, dvs netto - minus 2.6 miljarder.
Att Polen rättade in sig i ledet till slut kanske kan ha något att göra med att man netto fick 11.9 miljarder från EU, dvs. 9.3 % av Unionens totala utgifter år 2013.
Nu kan och skall solidaritet och värdegemenskap inte köpas för pengar men nog borde regeringarna i dessa länder fundera på om det inte är i deras intresse att stärka samarbetet inom unionen.
Återstår att se om Kommissionen och de länder som röstade ja i går har tillräckligt med balls för att se till att vägrarländerna, främst Tjeckien och Slovakien, fullgör sina förpliktelser.
(Personlig not: Det känns litet egendomligt för mig personligen att argumentera i termer av "nettopositioner" ("juste retour") eftersom jag i allt mitt EU-arbete hävdat att detta inte är ett rättvisande mått på fördelarna med eller kostnaderna för EU-medlemskap. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle ge vid handen att fördelarna vida överväger, även och kanske speciellt för de länder som nu är nettobetalare. Men i dessa tider när debatten sjunkit ner till krona-för kronanivån får man kanske lov att spela kamrer, åtminstone tillfälligt.
En ännu otrevligare anomali i budgetsystemet är ju att dessa fyra länder tillsammans med alla andra dvs även Grekland, Malta, Cypern osv. är med och finansierar en stor del av Englands EU-avgift. "I want my money back" som Ms. Thatcher sade och dängde handväskan i bordet.)
tisdag 22 september 2015
Principiellt viktigt beslut om flyktingmottagandet
I dagens möte mellan EU:s inrikesministrar beslöts att man skulle omfördela 120 000 flyktingar från Italien och Grekland på övriga EU-länder (utom England, Irland och Danmark som har s.k. opt-outs. Irland har dock anmält att man avser att deltaga).
Det märkliga är att beslutet togs med kvalificerad majoritet. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien röstade emot och Finland lade ner sin röst men även dessa länder blir nu tvungna att ta emot en andel av dessa flyktingar i enlighet med den fördelningsnyckel som bestämts. Enligt obekräftade uppgifter har åtminstone Ungern förklarat att man tänker följa beslutet medan Slovakien sagt ett bestämt nej eftersom man vägrar att acceptera några muslimska immigranter.
Man lägger märke till att de baltiska länderna och Polen som hela tiden varit emot beslutet till slut följde majoritetens linje. Att Finland avstod från att rösta får väl tillskrivas inflytandet från de avgrundsextrema Sannfinnländarna som behövs i regeringen.
Belutet innebär, såvitt jag vet, att rådet för första gången använt den möjlighet man fick i Lissabonfördraget att fatta beslut med kvalificerad majoritet, dvs vetorätten vore i praktiken avskaffad. Det är i så fall ett litet men betydelsfullt steg mot den överstatlighet som måste komma om unionen skall överleva som något viktigare än att vara ett Super-EFTA. De åtminstone blygsamt framstegsvänliga krafterna lyckades med framgång visa tänderna.
I skrivande stund har jag inte tillgång till mera detaljerad informtion om rådets beslut och får därför reservera mig för eventuella missuppfattningar. Ett kortfattat statement från Rådet finns här under rubriken "Main Results". En något utförligare artikel från Le Monde finns här: L’Union européenne s’accorde sur la répartition en deux temps de 120 000 réfugiés.
Och faktiskt: även SvD har med nyheten. Även DN har en kort notis.
Uppdatering: Det råder en viss osäkerhet om huruvida systemet med bindande kvoter verkligen finns med i rådets beslut. Luxenburgs utrikesminister liksom representanter för den finska regeringen envisas med att hela överenskommelsen är "frivillig". Skulle det vara fallet är naturligtvis värdet av överenskommelsen lika med noll. Hoppas att klarhet vinns under morgondagen.
Det märkliga är att beslutet togs med kvalificerad majoritet. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien röstade emot och Finland lade ner sin röst men även dessa länder blir nu tvungna att ta emot en andel av dessa flyktingar i enlighet med den fördelningsnyckel som bestämts. Enligt obekräftade uppgifter har åtminstone Ungern förklarat att man tänker följa beslutet medan Slovakien sagt ett bestämt nej eftersom man vägrar att acceptera några muslimska immigranter.
Man lägger märke till att de baltiska länderna och Polen som hela tiden varit emot beslutet till slut följde majoritetens linje. Att Finland avstod från att rösta får väl tillskrivas inflytandet från de avgrundsextrema Sannfinnländarna som behövs i regeringen.
Belutet innebär, såvitt jag vet, att rådet för första gången använt den möjlighet man fick i Lissabonfördraget att fatta beslut med kvalificerad majoritet, dvs vetorätten vore i praktiken avskaffad. Det är i så fall ett litet men betydelsfullt steg mot den överstatlighet som måste komma om unionen skall överleva som något viktigare än att vara ett Super-EFTA. De åtminstone blygsamt framstegsvänliga krafterna lyckades med framgång visa tänderna.
I skrivande stund har jag inte tillgång till mera detaljerad informtion om rådets beslut och får därför reservera mig för eventuella missuppfattningar. Ett kortfattat statement från Rådet finns här under rubriken "Main Results". En något utförligare artikel från Le Monde finns här: L’Union européenne s’accorde sur la répartition en deux temps de 120 000 réfugiés.
Och faktiskt: även SvD har med nyheten. Även DN har en kort notis.
Uppdatering: Det råder en viss osäkerhet om huruvida systemet med bindande kvoter verkligen finns med i rådets beslut. Luxenburgs utrikesminister liksom representanter för den finska regeringen envisas med att hela överenskommelsen är "frivillig". Skulle det vara fallet är naturligtvis värdet av överenskommelsen lika med noll. Hoppas att klarhet vinns under morgondagen.
måndag 14 september 2015
Vem pratar hon med?
När detta skrivs (ca 18:09) förefaller resultatet av inrikesministrarnas möte ang. flyktingkatastrofen under dagen att bli magert och otillfredställande. Redan inledningsvis utfördade ministrarna en kommuniké (pdf) och förklarade sig villiga att ta emot ytterligare 120 000 flyktingar (istf kommissionens föreslagna 160 000) men avvisar bestämt att detta skulle ske genom ett obligatoriskt kvotsystem. Vidare är implementeringen försedd med en hel massa undantag och vaga skrivningar í syfte att ge de enskilda länderna möjlighet att fatta sina egna beslut.
Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)
Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."
Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)
Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)
Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.
Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien" har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.
Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.
Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.
Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)
Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."
Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)
Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)
Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.
Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien" har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.
Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.
Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.
söndag 23 augusti 2015
Hotel California i Frankfurt
Libérations Brysselkorrespondent och bloggare, Jean Quatremer, skriver om Grekland och om hur omöjlig en "grexit" hela tiden var, trots alla bedyranden om motsatsen och alla försök att åstadkomma en sådan från Schäubles och Varoufakis sida. Kostnaderna för ett utträde skulle bli så katastrofala att ingen regering med förståndet i behåll skulle våga ta ett sådant steg skriver Quatremer.
Som illustration använder han en berömd rad ur en av rockhistoriens stora nummer: The Eagles' Hotel California.:
Sedan slutet av juni har alltså eurokursen stadigt gått upp gentemot den svenska kronan. Talet om den starka svenska kronan börjar klinga ihåligt. Enligt konventionell ekonomisk teori borde nu importpriserna gå upp och därmed inflationen, så hett eftertraktad av tjänstemännen i de finansiella myndigheterna. Men vi vet ju också att bla. oljepriser och råvarupriser bl.a. gör att det inte blir så i verkligheten.
Gentemot dollarn är bilden något mera komplicerad. P.g.a. tillfälliga influenser stärktes dollarn kraftigt fram till mitten juli men har sedan dess kontinuerligt fallit gentemot euron. Nu är det iofs inte mycket av realekonomiska faktorer bakom utvecklingen som i stort sett styrs av stämningen på marknadskasinot. Nu har kulan stannat på rött så många gånger i rad att nu måste svart komma upp snart, vi satsar på det.
Profetiorna om eurons undergång har väl snarast sin rot i politiska önskemål om att den verkligen skall gå under. Detta har flera anledningar: de internationella institutionernas önskan om en återgång till The Washington Consensus, marknadsliberalernas önskan att förvandla EU till ett Super-Efta, dvs ett frihandelsområde, ingenting annat samt de direkt eurofoba politiska skumraskrörelserna ytterst till höger och ytterst till vänster i sällsam harmoni. Så trots attackerna från gurus som Nils Pålson Syll, Nisse Lundgren, Jonas Sjöstedt och Jimmy Åkesson blir det nog som i texten från "Hotel California":
"We are all just prisoners here, of our own device
And in the master's chambers,
They gathered for the feast
They stab it with their steely knives,
But they just can't kill the beast "
Har ni hängt med ända hit förtjänar ni en länk till originalversionen av "Hotel California": https://youtu.be/Ua9DN8ZXmOw
You can check out any time you want but you can never leave.Det erinrade mig om att jag använde samma sång 2012 i ett inlägg kallat Hur skall vi få död på euron? Redan då var det turbulens och alla Kassandror kved sina klagosånger om eurons förestående död. Det var enkelt att visa att trots detta steg euron kontinuerligt i värde, särskilt gentemot den svenska kronan. Den senste tiden har världens allra besserwissrar, särskilt från USA men också från politiska intressen från yttersta höger och yttersta vänster också sjungit i kör. I den s.k. "Greklandskrisen" tror man sig har funnit ammunition - euron var felkonstruerad från början och kan aldrig fungera i det långa lopper. Det långa loppet är ju inte kört ännu men vi kan ju kolla litet på den aktuella utvecklingen efter Grekland, den kinesiska devalveringen, den uteblivna ekonomiska uppgången, det hotande valutakriget och hotet (eller snarare hoppet) om Brexit.
Gentemot dollarn är bilden något mera komplicerad. P.g.a. tillfälliga influenser stärktes dollarn kraftigt fram till mitten juli men har sedan dess kontinuerligt fallit gentemot euron. Nu är det iofs inte mycket av realekonomiska faktorer bakom utvecklingen som i stort sett styrs av stämningen på marknadskasinot. Nu har kulan stannat på rött så många gånger i rad att nu måste svart komma upp snart, vi satsar på det.
Profetiorna om eurons undergång har väl snarast sin rot i politiska önskemål om att den verkligen skall gå under. Detta har flera anledningar: de internationella institutionernas önskan om en återgång till The Washington Consensus, marknadsliberalernas önskan att förvandla EU till ett Super-Efta, dvs ett frihandelsområde, ingenting annat samt de direkt eurofoba politiska skumraskrörelserna ytterst till höger och ytterst till vänster i sällsam harmoni. Så trots attackerna från gurus som Nils Pålson Syll, Nisse Lundgren, Jonas Sjöstedt och Jimmy Åkesson blir det nog som i texten från "Hotel California":
"We are all just prisoners here, of our own device
And in the master's chambers,
They gathered for the feast
They stab it with their steely knives,
But they just can't kill the beast "
Har ni hängt med ända hit förtjänar ni en länk till originalversionen av "Hotel California": https://youtu.be/Ua9DN8ZXmOw
onsdag 12 augusti 2015
I all hast - nu firar väl eurohatarna?
China har på två dagar genomfört devalveringar av landets valuta. Som ett resultat faller östasiatiska valutor utan hejd. Världens börser sjunker - särskilt i Asien. En förväntad räntehöjning i USA blir förmodligen inte av. Världspressen spekulerar i kommande valutakrig. Artiklar om "hur påverkar den kinesiska devalveringen dig som konsument?" översvämmar marknaden. Svar: det blir billigare att köpa kinesiska grejer (bra) men jobben i konkurrentländerna hotas (mindre bra).
Just så här var det i Europa och Sverige innan euron blev en stabilisator också för de länder som inte gick med. Man devalverar sig ur en kostnads- eller produktivitetskris (undermedicinen för Grekland enligt alla besserwissers) men har glömt att det alltid sker på bekostnad av andra och hur de ställer sig är svårt att veta på förhand.
Så de som menar att euron var ett misstag ser väl nu med glädje på det som sker i Asien med omnejd? Det visar ju att de hade rätt. Eller?
Jag skulle vilja skriva en mera seriös kommentar till händelseutvecklingen men har inte tid just nu. Har ni för resten märkt att kronan dag för dag försvagas mot euron -det visar ju om inte annat att penningpolitiken huvudsakligen är ett spel för galleriet - ett sätt att slå dunster i allmänna opinionens ögon.Om jag säger så. Även om utlandssemestern blir dyrare gynnas väl exportindustrin och lönerna kan höjas, det är ju så det fungerar. (OBS ironi).
Just så här var det i Europa och Sverige innan euron blev en stabilisator också för de länder som inte gick med. Man devalverar sig ur en kostnads- eller produktivitetskris (undermedicinen för Grekland enligt alla besserwissers) men har glömt att det alltid sker på bekostnad av andra och hur de ställer sig är svårt att veta på förhand.
Så de som menar att euron var ett misstag ser väl nu med glädje på det som sker i Asien med omnejd? Det visar ju att de hade rätt. Eller?
Jag skulle vilja skriva en mera seriös kommentar till händelseutvecklingen men har inte tid just nu. Har ni för resten märkt att kronan dag för dag försvagas mot euron -det visar ju om inte annat att penningpolitiken huvudsakligen är ett spel för galleriet - ett sätt att slå dunster i allmänna opinionens ögon.Om jag säger så. Även om utlandssemestern blir dyrare gynnas väl exportindustrin och lönerna kan höjas, det är ju så det fungerar. (OBS ironi).
onsdag 29 juli 2015
Rule Britannia! Och USA.
Efter Greklandsdebaklet (som väl f.ö. endast gjort ett kortare uppehåll?) och den allt mer seriösa diskussionen om närmare överstatligt samarbete mellan euroländerna (eller bara en kärngrupp?) och den aviserade tidigareläggningen av folkomröstningen får vi väl anse att ett engelskt nej till Europa och påföljande "Brexit" blivit praktiskt taget ett faktum. Jag hoppas att senare kunna skriva något mer om detta och vikten av ett EU redan nu drar upp en strategi för en friktionsfri övergång.
Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef Frederica Mogherini visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk, Christian Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.
Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence". Det märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".
Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA." Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ". Så det är bäst att lämna EU.
Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.
Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef Frederica Mogherini visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk, Christian Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.
Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence". Det märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".
Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA." Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ". Så det är bäst att lämna EU.
Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)