Han visste vad han talade om

Statsmannaord giltiga än idag. President de Gaulle 1967

« faire entrer l’Angleterre » [cést]« donner d’avance leur consentement à tous les artifices, délais et faux-semblants qui tendraient à dissimuler la destruction d’un édifice qui a été bâti au prix de tant de peine et au milieu de tant d’espoirs » .

Förlorar någon på Brexit?

Uppskattningar, prognoser, tyckanden och försök till mera seriösa analyser av effekterna av ett utträde av UK ur EU, både för landet själv och för EU översvämmar marknaden. De har i stort sett en sak gemensamt: slutresultatet blir helt beroende av vilka antaganden och förutsättningar man arbetar med. Och valet av dessa blir naturligtvis oftast beroende av vilken grundinställning man redan före beräkningen har till frågan.

The Guardian har just publicerat en ganska omfattande genomgång av tänkbara effekter på olika områden och redovisar  även en del gjorda studier. " Brexit – what would happen if Britain left the EU?". Texten är väl värd att läsas av den som är seriöst intresserad av frågan.

Helt klart är Guardian's text präglad av proeuropeiska sympatier  även om man redovisar en mängd av av motståndarnas argument.  Många, egentligen de flesta, smulas sönder i artikeln.

Jag har alltid tyckt att motståndarna har övertaget i debatten. Inte pga att deras beräkningar på något sätt skulle vara bättre än förespråkarnas. Men de som räknar med stora negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin i stort sett räknar med att UK skulle komma att isoleras från den europeiska marknaden som är den största efter USA. Så blir det naturligtvis inte: den brittiska marknaden är oerhört viktig för kontinentaleuropa och ett frihandelsavtal skulle förmodligen vara lätt att åstadkomma.

Att fördelarna med en väl förberedd och vänskaplig skilsmässa skulle överväga för båda parter försökte jag redovisa i inlägget Ett EU utan England.  Det är väl endast UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal som menar att Brexit är en "ödesfråga" för Europa. Artikeln i Guardian citerar en bok där den dominerande stämningen i Bryssel är “one of extreme irritation with Cameron, almost bordering on contempt”. Så var det åtminstone på den tid jag själv var involverad i EU-arbete även om det då var Blair som stod i skottgluggen. Men England och EU (inkl. Skottland?) skulle nog kunna leva sida vid sida utan att reta upp sig på varandra i onödan.


(Vid sidan om: Vad som kommit att kallas The Black Spider Letters, dvs brev som prins Charles har skrivit till ministrar i den brittiska regeringen, har publicerats och väckt ett visst uppseende. Visserligen är det mest tråkiga ämnen men den oförhyllda politiska lobbying som prinsen ägnar sig åt är naturligtvis intressant som sådan. Bl.a. vill han att man skall få fortsätta att mörda grävlingar eftersom de kan hota boskapsdriften. Prinsen och hans familj är bland de allra största bidragstagarna av EU:s jordbruksstöd. Klart att en Brexit då skulle kännas smärtsamt. Även vår svenska Kalle finns f.ö. i denna grupp.

Mannen som under lång tid var Europas mest antipatiske politiker, Jack Straw, har tagit till orda och menar att högsta domstolen överskred sina befogenheter när den beslutade att breven skulle få offentliggöras. Sådant pratar man inte om menar Jack.)

Ett EU utan England?

Jag skriver medvetet "England" istf  "UK" för att hålla den tänkbara men naturligtvis osannolika möjligheten av medlemskap för ett oberoende Skottland öppen.

För ögonblicket är det svårt att någorlunda klart överblicka konsekvenserna av Camerons övertygande seger i det brittiska valet, särskilt ur ett Europeiskt perspektiv. Naturligtvis kommer den stora gruppen konservativa hard-liners  att tvinga fram en brutal anti-Europalinje med krav på väsentliga omförhandlingar av avtalen. Frågan är hur övriga EU-stater kommer att ställa sig till detta. Ibland har det varit "försonliga" tongångar, ibland en klar linje att inte tillåta någon cherry-picking.

Som jag upprepade gånger skrivit är det min fasta övertygelse att ett brittiskt utträde, "Brexit", vore en win-win situation för alla inblandade parter. Välvilliga EU-vänner i UK har beräknat de stora ekonomiska förluster för landet som ett utträde skulle orsaka. Men man har då, helt orealistiskt, antagit att de ekonomiska relationerna mellan EU och UK helt skulle avbrytas: naturligtvis skulle det inte bli så.  Båda blocken är stora och viktiga marknader för varandra och ett långtgående frihandelsavtal borde vara enkelt att åstadkomma.  Troligen också för kapitalrörelser. Och UK skulle kunna begränsa invandringen efter godtycke. Man skulle kunna vidare utveckla sitt "special relationshop"* med USA (och -vid sidan om- fortsätta att inbilla sig att man är en imperial stormakt).**

UK-groupies som DN:s Gunnar Jonsson och Katrine Marçal vill få oss att tro att brittiskt medlemskap är en ödesfråga för EU. Så är det naturligtvis inte alls. Visserligen skulle det brittiska bidraget till EU:s budget bortfalla men eftersom Thatchers rabatt innebär att UK redan nu betalar en mindre del än vad man egentligen skulle (rabatten bekostas av alla andra medlemmar, även Grekland och Rumänien) blir effekten försumbar. Dessutom skulle övriga EU-medlemmar slippa betala stora subventioner till jordagods som ägs av den brittiska kungafamiljen, särskilt prins Charles. Två djupt omoraliska delar av budgetpolitiken skulle bortfalla. Den finansiella förlusten skulle lätt kunna kompenseras genom reformer av jordbruks- eller strukturpolitiken. Den stora vinsten för EU vore att integration och samarbete skulle underlättas väsentligt. Särskilt gäller detta Eurozonen där icke-medlemmar som UK och Sverige i nuläget har stora möjligheter att sätta käppar i hjulen.

Vi kan ta det som givet att det blir ett referendum i UK och att resultatet kommer att bli en "Brexit". Vad som är viktigt nu och de närmast åren vore att lugnt och metodiskt förbereda för en sådan möjlighet så att övergången kunde ske snabbt och friktionsfritt, i all vänskaplighet, och med uppenbara fördelar för båda parter. Det värsta som kunde hända vore en panik med oövertänkta eftergifter för att köpa ett fortsatt brittiskt medlemskap. Varje extrawurst  som skulle ges bort kommer naturligtvis att krävas även av andra medlemmar och därigenom vore uppluckringen av unionen och dess förvandling till ett super-EFTA ett faktum.

Är det verkligen ett sådant jättekliv bakåt Europa skall ta efter decennier av mödosamt men framgångsrikt integrationsarbete? Är det den rätta strategin i en omvärld som blir allt oroligare och där militära konflikter även inom det geografiska Europa inse längre kan uteslutas?

Jag tillåter mig att tvivla. Bättre att, som man möjligen skulle säga i England, keep a stiff upper lip.


*  Det är stavningsprogrammet som föreslog "relationshop" istf  "relationship". Jag låter det stå kvar som en liten hyllning till Sigmund Freud.

** Det finns naturligtvis andra aspekter som det vore lönlöst att spekulera om just nu. En grupp som skulle drabbas vore det relativt stora antal brittiska tjänsteman och experter inom EU:s institutioner och diverse think-tanks som ofta gör att högt kvalificerat och värdefullt arbete. Vidare måste man fundera på hur det skulle bli med brittisk deltagande i program som ERASMUS och liknande. Men sådana problem borde kunna lösas med litet ömsesidig välvilja.

Mångdubbla tungor

I gårdagens teveintervju med statsministern lovade denne att dyrt och heligt att man inte skulle tafsa på ränteavdraget för bostadslån. Det skulle få alltför hårda konsekvenser för många människor.

Idag säger Per "Regeringen" Bolund att "det är självklart att man ska amortera på sina lån." Tänkbara åtgärder är att förändra ränteavdraget enligt AB:s artikel.

Magdalena Andersson gör en mycket vacker spagat.  Visserligen har både hon och Löfven signalerat att man inte vill röra avdraget och Andersson säger att "det finns ingen oenighet inom regeringen" trots vad Bolund har sagt. "Vi har inte haft några förslag om att avskaffa ränteavdrag och har inte några sådana förslag i dag heller." Dvs. frågan är inte aktuell.

Det rimmar illa med Bolunds mästrande och arroganta uttalanden i AB:s teveinslag.

Det förefaller som om Löfven har ganska dålig koll på vad de enskilda statsråden har för sig speciellt miljöpartisterna som ofta och gärna talar i "regeringens" namn. Men även t.ex Damberg som skrev på Camerons brev om TTIP för "Sveriges" räkning är ett grovt exempel på dåligt beredda ärenden. Bristen på regeringserfarenhet hos statsministern och många statsråd börjar få allvarliga konsekvenser.

Men kanske Löfven tog moderaten Per Bills uttalande i KU i samband med NUON-affären att statsministerns jobb bara är att leda sammanträdena...

Då tar vi tagelskjortan på...

Inte mindre än två hårda slag för de bostadspolitiska flagellanterna inom 24 timmar. Löfven lovar dyrt och heligt att inte röra ränteavdragen och -dödsstöten- Finansinspektionen ger upp försöken att införa amorteringskrav på bostadslån.

Den prisexplosion på priset på bostadsrätter i Stockholm som skett den senaste tiden lär väl till stor del bero på att folk velat skynda sig att köpa innan de hårdare finansieringskraven träder i kraft. En viss rekyl får man nu troligen räkna med.

Men Riksbankens och Finansinspektionens idéer för mina tankar till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett. Som en liturgisk tjänst författade jag redan i november en Kyrie eleison (Herre förbarma dig över oss) som ni kan läsa på Flarnfri. Emellertid kan jag redan här bjuda på en liknande uppmaning från några herrar som fanns förr i tiden:

Privatbyggda hyresrätter i Stockholms innerstad kostar nu minst dubbelt så mycket i hyra som avgiften i en normal bostadsrättförening. En alternativ strategi kunde ju vara att bygga hyreskontrollerade hyresrätter i offentlig regi. Men då bleve det ju rena Sovjetunion av det hela...

Det är ditt fel (och mitt)!

Jag hinner inte i detalj granska och analysera Daniel Suhonens Expressenartikel "Vilka slags människor vill vi egentligen vara?" med anledning av de pågående och ökande flyktingtragedierna på Medelhavet. Men det känns bra att någon äntligen fördelar skulden där den ligger: hos oss som valt och skickat dessa människor till EU-parlament, Kommission och framför allt till Rådet. Dessa människor som uppehåller en hopplöst förlegad flyktings-och asylpolitik (främst inkorporerad i den s.k. Dublinförordningen) och som verkar helt lamslagna inför den pågående katastrofen. Men, påpekar Suhonen det är vi som valt dem och de agerar utifrån rädslan att stöta sig med den allmänna väljaropinion som vi representerar.

Suhonen pekar alltså på medborgarnas ansvar och inte på något abstrakt "EU". Enkelt att skylla på men EU är som det är beroende på de nationella politikerna och de i sin tur är beroende av väljarstöd och opinion i medlemsländerna.

"Vilka slags människor är vi? Vilka slags människor vill vi vara? Vilket Europa vill vi leva i? Vad är det som pågår runtom oss och vilket är vårt ansvar?"  Vi som försöker svara på dessa frågor utifrån en human, humanistisk och solidarisk synpunkt har ett ansvar för att påverka "den allmänna opinionen" och i slutändan våra valda representanter.

Att Bryssel aldrig lär sig...

Några fakta om Sveriges skadliga ekonomiska politik

Den som är intresserad bör titta på det interaktiva diagrammet över IMF:s ekonomiska prognos från april i år. (Bäst att skynda på så länge det finns kvar). Där kan man för samtliga EU-länder studera prognosvärden för 4 variabler (arbetslöshet, BNP-tillväxt, budgetbalans och statsskuld) för vart och ett av åren 2015 - 2020.

Dessa prognostiserade värden bekräftar med råge det jag skrivit nedan (och i flera andra inlägg). 2020 väntas Sveriges BNP-tillväxt vara den 11 högsta inom EU,  budgetbalansen den 5e bästa och statsskulden den 5e bästa (i bemärkelsen lägsta). Och det samhällsekonomiska resultatet? Arbetslösheten beräknas ligga på 7.3 %, alltså endast 0.4 procentenheter lägre än 2015. (Man kommer alltså inte ens i kapp Rumänien, jmf nedan).

Vem gynnar alltså de utmärkta  offentliga finanserna, i EU:s toppklass? Knappast de som drabbats av sparåtgärder och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Inte heller de som inte fått jobb. Särskilt inte ungdomar, äldre, nyinflyttade, landsbygdsbefolkningen eller andra "marginella" grupper. Deras intressen offras av på basis av teoretiska modeller som för länge sedan förlorat sin relevans.

Vem gynnar denna budgetstrategi? Hög tid att ställa sig den frågan.