Back to the future

(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Flarnfri Schalottenlök)

Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.

Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.

Min text utgår från en berättelse av Jolo  från 1971 där han berättar

Vårt sorgespel är slut

Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.

Vågorna börjar glättas efter överenskommelsen mellan Cameron och EU. I England vill Cameron få till stånd ett "ja" i folkomröstningen om fortsatt medlemskap. Man står nu, tack vare honom tydligen, inför ett reformerat EU som premiärministern utan vidare skulle ha röstat för om det varit aktuellt i medlemskapsförhandlingarna. I övriga EU verkar man ta saken ganska lugnt: "Die Suppe wird nicht so heiß gegessen, wie sie gekocht wird"  som man säger i Euroland. The usual suspects  (Sverige, Danmark) gnuggar händerna av förtjusning. Andra sitter och klurar ut hur ,mycket av de engelska framgångarna man kan kräva för sin egen del. Ett fåtal funderar över en djupare integration mellan en kärngrupp av länder, kanske eurozonen, men kan tyvärr inte komma överens om hur detta skall ske.

Överenskommelsen, om den blir verklighet, innebär utan tvekan ett grundskott mot viktiga delar av EU-projektet. Att så mycket har åstadkommits över åren med en grupp av disparata medlemsländer, vart och ett med egna intressen som ofta gått på tvärs mot andras, är något av ett mirakel. Insikten om ett överordnat gemensamt intresse har som regel medgett överenskommelser som visserligen fått många medlemmar att gnissla tänder men som efter ett tag accepterats som acquis communitaire. Euro- och Schengensamarbetet är de viktigaste framgångarna.

England eller United Kingdom har alltid framstått som en motsträvig särling i samarbetet.

Klicka här för att läsa fortsättningen!

Rule Britannia eller The Empire Strikes Back

Ser att några trogna söker sig till den här bloggen trots bristen på uppdateringar. Bara en hastig reflektion till det förslag till uppgörelse med England som Rådets president, Donald Tusk, i dag presenterat. Förslaget ses allmänt som en kapitulation för de engelska kraven och Cameron utropar triumferande att på den här villkoren skulle han ha gått med i EU på den tiden det begav sig.

Jag behöver här inte redogöra för innehållet i förslaget, det finns utförligt beskrivet på andra håll. (Se t.ex. Om Europa).  För min del är förslaget om ett "rött kort" om 55 % av de nationella parlamenten röstar emot ett lagförslag speciellt olyckligt och riskerar att lamslå eller åtminstone försvåra lagstiftningsarbetet. Dels inträffar det märkliga att Maltas eller Luxemburgs parlament får samma vikt som t.ex. Tysklands eller för den delen Englands. Dels finns redan ett folkvalt parlament med representanter för alla medlemsländer med ansvar för lagstiftningsfrågor. (En bieffekt med ett något försonande roande drag blir de konflikter mellan medlemmar från samma parti i EP resp. de nationella parlamenten som är förprogrammerade. Både Reinfeldt/Borg och Wallström har redan varit ordentligt irriterade över sin meningsfränder i EP...) Man kan fråga sig hur Europaparlamentet kommer att ställa sig till detta förslag, särskilt som det redan finns fungerande mekanismer för samarbete och samordning med nationella  parlament.

Vidare får man räkna med att många andra länder kommer att utnyttja möjligheten att dra i den s.k. "nödbromsen" när det gäller invandrares tillgång till välfärdssystemen. Kapitulationen för England ger alltså exempelvis den svenska regeringen möjlighet att överta ännu en bit av SD:s politik utan att förlora ansiktet. Om man har något kvar.

Förslaget skall nu diskuteras av EU:s regeringschefer redan denna vecka. Flera "östländer" har ju tidigare starkt motsatt sig inskränkningar på välfärdsområdet. Möjligen kan formuleringen att detta inte skall gälla dem som redan befinner sig i England luckra upp detta motstånd.

Det skall bli intressant att se hur reaktionen blir i Storbritannien (dvs, England och Skottland). Personligen är jag ganska övertygad om att opinionen för Brexit kommer att växa och att folkomröstningens resultat blir därefter. Då blir hela detta onödiga och ovärdiga hallabalo ett fall av "außer Spesen, nichts gewesen"  som man säger i Euroland.

Ny Europablog

Erfarna och kunniga journalisterna Ylva 'Elvis' Nilsson och Henrik Brors har just öppnat en egen website om Europa. Siten verkar mycket lovande med  klar information om aktuella händelser inom EU och med klara fakta, t.ex. just nu om den gemensamma gränskontrollen och förstärkningen av Frontex. Den svenska EU-politiken granskas också på ett konkret sätt. Så beskrivs exempelvis den kniptång regeringen har satt sig i när det gäller fiskeriavtalet med Marocko.

Såvitt man kan döma av de första dagarna kommer "Om Europa" dels att informera om viktiga åtgärder som konventionella medier hoppar över av brist på intresse, dels analysera de stora händelserna på ett pedagogiskt och för läsarna relevant sätt. Att det inte blir tråkigt kan nog garanteras, Ylvas smått syrliga stil när någon gjort något dumt är ytterst njutbar.

Den nya siten är mycket välkommen. EU-bevakningen i svenska media är under all kritik. För ca 15 år sedan fanns 30 journalister i Bryssel som bevakade vad som hände. Numera knappt 5.

Allt under kontroll på det sjunkande skeppet

Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!

Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?

Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet  och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)

Klicka nedan för att läsa vidare!

Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?

Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.

Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.

Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner  (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1)  För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.

Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars  socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.

Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!

(Klicka nedan för diagram och fortsättning)

Omvälvning i Österrike

Österrike är en federal stat med 9 Bundesländer  som har mycket stora befogenheter och utövar ett avgörande inflytande på centralregeringen och dess politik. Det ligger i sakens natur att detta inflytande -liksom t.ex. i Schweiz- går i bromsande riktning och är en av de faktorer som gör Österrike i stora delar oregerbart.(En annan faktor är den utbredda korporativismen, ett arv från den Austrofascistiska tiden.) Varje Land leds av en provinsguvernör, en Landeshauptman.  För regeringen i Wien är det livsnödvändigt att få stöd från dessa personer.

Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och  SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.

Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.

Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.

Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.

Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.

FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!

På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.

Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.