Även rasister måste välja sina offer

Österrikiska FPÖ är ett sällsynt vedervärdigt parti. Det har sina rötter i efterkrigstidens försök av nazistiska överlevare att lansera ett rentvättat parti med så mycket som möjligt av behållna värderingar. Man genomgick skiftande öden men förde en tynande tillvaro med ca 5 -6 %  av väljarna. Men partiet kunde ibland fungera som vågmästare och understödde under något år minoritetsregeringen Kreisky. 1980 fick en "liberal" fraktion inom partiet tillfälligt överhanden och kom att ingå i en koalitionsregering  med socialdemokraterna. 1986 skedde en ny revolution under den unge Jörg Haider och Kreisky avbröt omedelbart samarbetet med partiet.

Under Haider, ett av de tre politiska genier som Österrike haft började partiet sitt segertåg bland väljarna. FPÖ betraktades emellertid som paria av både socialister och konservativa och när den konservativa regeringen 2000 bröt detta tabu och  gick i koalition med FPÖ ledde detta  till en tillfällig bojkott av Österrike från övriga EU-länder. (Utfrysningen avslutades genom en tvivelaktig insats av sedermera fredspristagaren Ahtisaari).

Det vore fel att kalla Haider och hans anhängare "nynazister."  Tvärtom, företrädde Haider i mycket äkta gammalnazistiska ideal. Han saknades aldrig vid den årliga träffen av SS-män i Ulrichsberg och fick en tid avgå som guvernör i Kärnten efter att ha lovordat sysselsättningspolitiken i Hitlertyskland. Haider har själv berättat att han växte upp i ett hem där fadern och modern var brinnande och aktiva nationalsocialister men att den kärleksfulla atmosfären i hemmet gjorde att han aldrig ifrågasatt de värderingar som rådde där.  Men naturligtvis begrep han att den gamla Hitlerparafernalian inte längre dög för den som ville skaffa sig en maktposition i det nutida samhället. Förintelse ersätts med avgränsning, "Blut und Boden" med "hembygd", rasismen med rabiat patriotism.  (För en längre och mera ingående text om Haiders politiska åskådning se "Statsbegravning för en fascist" som jag skrev i samband med hans död i en rattfylleriolycka 2008)

Efter diverse turer som vi inte behöver gå in på här övertogs partiet av Heinz-Christian Strache år 2005. Strache har fört en aggressiv främlingsfientlig politik  med valplakat och slogans som skulle
vara otänkbara i de flesta västeuropeiska länder (Ungern möjligen undantaget). Se t.ex. min text  Abendland in Christenhand - på svenska trots rubriken. Han har med detta firat stora framgångar och ligger i opinionsundersökningarna klart före de konservativa som näst största parti. I provinsen Wien har FPÖ chansen att bli största parti. Skrämmande är att Strache lyckats vinna stort förtroende bland yngre väljare - väl sammanhängande med den trötthet på det gamla politikergardet och de impotenta koalitionsregeringarna, kantade av korruption och skandaler, som omfattas av större delen av det österrikiska samhället. Ett vittnesbörd om hur "en vanlig hygglig och hederlig människa" kan tänka finns i min text I djupa källarvalven.

Men precis som för SD i Sverige  gäller det att försöka hålla den ljusbruna skjortan fri från mörkare fläckar om man vill bli  tagna för demokratiska medtävlare av opinion och media. Att det inte alltid kan vara lätt att hålla sina sympatisörer i styr har både Åkesson och Strache fått erfara. Inför EP- valet ansågs det allmänt vara bäddat för en stor triumf för FPÖ. Deras toppkandidat, Andreas Mölzer, var tidigare Haiders chefsideolog men uteslöts av denne på grund av sina alltför radikala åsikter.  Han råkade illa ut i kampanjen då han i ett tal kallade EU för ett "negerkonglomerat" och menade att EU var ett värre regelsamhälle än Tredje riket. Han försökte slingra sig ur det första yttrandet men -som nästan alltid nu för tiden - en inspelning dök upp som bekräftade ordvalet. Han bad litet halvhjärtat om ursäkt men försvarade samtidigt liknelsen med Hitlertyskland. Strache ställde -förmodligen av taktiska skäl- upp för Mölzer medan avgångskraven från andra partier och från media blev allt starkare.

Men vad som fick bägaren att rinna över var när en gammal text av Mölzer dök upp där han uttalade sig ogillande om fotbollsspelaren David Alaba som "en korpsvart olycksfågel." Nu är Alaba inte vem som helst: den 22-årige fotbollsspelaren är stamspelare i Bayern München (Champions Leaguesegrare 2013) och stöttepelare i österrikiska landslaget och omåttligt populär. Han är född i Wien - hans föräldrar är från Filippinerna resp. Nigeria. Alaba är definitivt "en av oss" precis som Ibrahimovic i Sverige. Inte tal om främlingsfientlighet där.

Nu förstod t.o.m. Strache att detta var definitivt inte bra och har kallat Mölzer till ett samtal mellan fyra ögon. Vi får se vad utfallet blir. (1) Se uppdatering redan nedan.

Någon ledande företrädare för SD (kanske var det Åkesson själv) karaktäriserade en gång Zlatan som osvensk (2) därför att han spelade alltför individualistiskt. Nog vore det ironiskt om Mölzer skulle stupa på att ha förolämpat en fotbollssspelare efter allt han sagt i andra sammanhang. Är det att gå för långt att trots allt försöka se något positivt i detta: särskilt djupt kan ju inte främlingsfientligheten sitta om en byts i sin motsats när någon gör mål?


(1) Partiledaren Strache har uttalat sig: "Ich bin ein Fan von Alaba. Und ich kann mit solchen beleidigenden Formulierungen nichts anfangen", dvs. ungefär "Jag är en Alabafan. Och jag jag gillar inte sådana förolämpande formuleringar."

(2) Det kan ligga ett korn av sanning i detta. Zlatan gör ju som regel mål när han spelar vilket sedan epoken Lagerbäck får betraktas som ett ganska osvenskt beteende.