Information och valdeltagande

Enligt en färsk SIFO-undersökning anser en överväldigande majoritet av svenskarna att de vet för litet om partiernas politiska program inför EU-valet. Orsakerna sägs vara att partierna inte klart presenterat sina valstrategier och att EU-kandidaterna inte får särskilt stort utrymme i media. Större delen av bevakningen ägnas åt riksdagspolitiken.

Undersökningen visar också att kristdemokrater och moderater knappast diskuterar EU-frågor medan miljöpartister, sverigedemokrater och framför allt vänsterpartister är mera på alerten.

Tråkigt nog kommer väl de som röstar huvudsakligen att göra det efter sina "normala" partisympatier vilket kan vara rent kontraproduktivt. Andra bloggar har, liksom Euroflarn, flera gånger påpekat att det är kandidaternas kunskap och intresse som är avgörande, inte partitillhörigheten. (1) Möjligheten finns även för representanter för små partier att åstadkomma viktiga resultat.

Partierna och media bär ansvaret för att väljarna inte får veta hur oerhört viktiga EU-frågorna är även för deras vardag. Å andra sidan finns ju en mängd information tillgänglig för den som gör sig besväret att leta.

I Österrike förväntar man sig ett lågt valdeltagande med framgångar för högerextrema FPÖ. Men man kan inte klaga på intensiteten i valkampanjerna med affischer, torgmöten, intervjuer och artiklar samt debatter i teve mellan toppkandidaterna. Det förefaller som om koncentrationen på EU-frågor är betydligt större nu inför valet än vad fallet tycks vara i Sverige. Annars kan man knappast förklara att konservativa ÖVP, som ingår i regeringskoalitionen, klart leder opinionsmätningarna inför EU-valet trots att partiet håller på att demontera sig självt och får vara glad om man lyckas behålla tredjeplatsen i nationalvalet.


(1) Jag kommer själv att rösta på en person som tillhör ett parti som jag aldrig skulle rösta på i ett nationellt val. Men jag har studerat personens arbete och resultat som är mycket bra och ligger ganska väl i linje med mina personliga åsikter. Dessutom stärker jag då den partigrupp som lanserat den som jag tror skulle bli den bäst Kommissionsordföranden.


Uppdatering kl 20:00 I kvällens viktigaste nyhetssändning i österrikisk TV inleddes en serie som skall bringa EU närmare medborgarna. I dagens avsnitt visade man (på ett mycket pedagogiskt sätt) EU-regler som var för sig kan verka irriterande och "byråkratiska" som t.ex. tillåten maximieffekt på dammsugare, värmeplattor som måste stängas av automatiskt efter 45 minuter, max standby effekt på elektroniska apparater på 1 W (???) och naturligtvis det förkättrade glödlampsbytet. Allt detta ingår i ett program för energibesparing som ger per år en besparing i EU motsvarande 2.5 gånger den totala elförbrukningen i Österrike. Det ställer onekligen "EU-byråkratin" i ett nytt ljus.

Varje dag kommer ett nytt sådant inslag fram till valet. Ett fint initiativ. Otänkbart förstås i Sverige.

Valkamp på högsta nivå...

Plakattexter sedda under en halvtimmas resa till stadscentrum:

"Fram för krumma gurkor. Bort med krumma affärer".
"EU vill förbjuda mina balkongtomater!"

(Die Grüne)

"Die Turkei, nicht dabei" (Turkiet skall inte vara med)
"Österreich denkt um. Zu viel EU ist dumm." (Österrike tänker om: för mycket EU är dumt)

(FPÖ)

"EU vill förbjuda byggandet av socialt boende."

(SPÖ)

En vettigare kampanj förs faktiskt av konservativa ÖVP som i stor sett avstår från att visa partinamn och -logo eftersom man vet att det är impopulärt. I stället visar man enbart den populäre toppkandidaten med texten "Välj Othmar Karas - OK"  (Get it?)

(För den som inte minns det kan vi påpeka att Karas i förra valet petades ner till andra listplatsen av tvärinstigaren Ernst Strasser, f.d. inrikesminister som senare fick avgå då hans grova korruption avslöjades i media av två brittiska under cover journalister.)

Fritt fram för Mr Austerity?

Ett par gånger har jag påpekat att det inte alls är säkert att den partigrupp som får flest röster också får den kandidat de nominerat utsedd till Kommissionens ordförande. (Se exempelvis Sömn- eller blindgångare?) Medlemsländernas regeringar vill säkert ha ett ord med i laget. Det är faktiskt de som fattar det slutgiltiga beslutet, om än formellt, och både Juncker och Schulz är väl mer eller mindre federalistiskt anstuckna - anatema för de inkrökta nationalisterna i rådet. Nu har Rådets ordförande van Rompuy tagit till orda. I en intervju i Süddeutsche Zeitung säger han bl.a. "[Die] Unterschied zwischen dem Parlament und denen, die wirklich entscheiden, ist den Bürgern sehr klar". Skillnaden mellan Parlamentet och de som verkligen bestämmer står säkert klar för väljarna, ungefär. I motsats till detta säger t.ex. toppkandidaten för ÖVP i Österrike som också är vice talman i Parlamentet: Det blir Schulz eller Juncker - väljarna låter sig inte dras vid näsan.

Vad de två utsiktsrikaste kandidaterna själva tycker kan man läsa på  Spitzen der Kandidaten (DE). En kort sammanfattning på svenska hos Europaportalen.

Det är uppriktigt sagt svårt att se att Reinfeldt och Borg skulle välja socialdemokraten Schulz eller förre eurozoneordföranden Juncker som dessutom vill ha Eurobonds. (Mitt eget stalltips är "Mr. Austerity", Olli Rehn.) Hur som helst blir det en spännande och helt oförutsedd situation.

Vem röstar du på?

Vad man än må tycka om valet till Europaparlamentet kan man inte beklaga sig på bristen på information. Det finns bl.a. ett antal "valsimulatorer" på nätet där man kan se hur ens egna åsikter i europeiska frågor överensstämmer med enskilda ledamöter, politiska partier eller grupper i parlamentet.

En enkel och snabb men innehållsrik "simulator" finns på http://www.myvote2014.eu/en/home/index (Man kan även välja svenska eller annat språk). Där får man först 15 frågor att besvara med "instämmer", "varken för eller emot" eller "mot". När man gjort detta sammanfattas svaren i "Mitt manifest" och sedan har man möjligheter att göra de jämförelse jag nämnt med enkla knapptryck och menyval. Jag råder er att göra denna test - det är bäddat för överraskningar.

En intressant sak är att överensstämmelsen med ledamöter från samma parti kan bli helt olika. Ytterligare ett klart indicium på vad jag tidigare flera gånger skrivit: individen är viktigare än partiet.

Jag skall inte närmare tala om vad mina resultat blev i jämförelse med ledamöter och partier från både Sverige och Österrike. Det blev väl ungefär som jag väntat mig med ett par radikala undantag. På "tredje plats" kom t.ex. Amelia Andersdotter med 75 % överensstämmelse. Den som tidigare läst mina åsikter om piratpartiet kanske blir lika förvånad som jag. (Jag har ännu inte hunnit undersöka hur överensstämmelsen kunnat bli så hög).

Amelia -om jag får kalla henne så- är EP:s yngsta ledamot och kandiderar t.o.m som de europeiska piraternas aspirant på posten som Kommissionens ordförande. Ett friskt initiativ.

Men spring nu inte iväg och rösta på Amelia även om det kan verka lockande. Hon är nämligen bara listtvåa och ni riskerar då att i stället välja in Christian Engström - en libertarianskt anstucken person som säger sig ha investerat alla sina pengar i skojarvalutan Bitcoin. Ja, dvs. det är jag som säger "skojarvaluta", Christian och andra - bl.a. en mängd drog- och vapenhandlare- menar i stället att det är framtidens valuta - ett sätt att undandra sig statlig insyn och kontroll.

Kan inte något progressivt parti värva Amelia? T.o.m. Lionel Messi lär ju vara på väg mot PSG så omöjligt skall det väl inte vara.

Christian Engström hamnade långt ner på min lista, dock före Christofer  Fjellner och Gunnar Hökmark (båda m) på delad sistaplats. Bland partierna kom -kan jag väl avslöja-  m och v på sista plats - les extrêmes se touchent som jag alltid brukar säga.

Försök ni också. Det är till intet förpliktande men kanske kan ge en tankeställare..

Konservativ övervikt och starka extremister i EP valprognos!

Kartan knyckt från @PollWatch2014 (Kommissionens specialsite om valet.) För att få en interaktiv karta med detaljer för varje enskilt land klicka på

http://www.electio2014.eu/de/pollsandscenarios/polls#country

Ffg har det konservativa blocket tagit ledningen i opinionen: om valet skulle gå som den senaste undersökningen visar skulle ställningen bli 222 mot 209 mandat. Förändringen sägs bero på en stark tillväxt för de konservativa i Polen, troligen som en reaktion på utvecklingen i Ukraina. På tredje plats ligger liberalerna med 60 mandat men förenade vänstern är i stort sett lika stor 53 mandat. (I förenade vänstern ingår svenska v tillsamman med bl.a. Portugals kommunistiska parti, Greklands kommunistiska parti och terrororganisationen IRA:s politiska gren Sinn fein. Det gäller att välja sitt sällskap.)

För Sveriges del (se den interaktiva kartan) skulle s få 6 mandat, m 5, SD, MP och V vardera 2, FP, C och KD var sitt. Pipipartiet finns inte med. I Frankrike skulle Front National bli näst störst med 19 mandat.I Holland skulle rasistiska Frihetspartiet bli störst. I UK skulle UKIP bli näst störst, större än Tories men klart mindre än Labour. Intressant är att skotska nationalistpartiet skulle få 2 mandat. Heja!

I Österrike är postfascistiska FPÖ på delad första plats med konservativa ÖVP. Mätningen gjordes dock före Mölzerskandalen som troligen kommer att kosta partiet en stor del av sina mest extremistiska väljare.  ÖVP ligger mycket dåligt till i den nationella opinionen men bra till här pga sin populäre toppkandidat Othmar Karas, parlamentets vice talman, en bra och erfaren europapolitiker.

Om resultatet skulle stå sig skulle alltså Jean-Claude Juncker bli nästa kommissionsordförande enligt vad man tror. Se dock min kraftiga varningssignal Sömn- eller blindgångare.

De extrema partiernas framgång bådar inte gott för demokratin i Europa. Det är dock oklart om man lyckats formera sig och vilket praktiskt inflytande man kommer att få.

Hur skall man då rösta? Euroflarn kommer väl inte att avge någon direkt rekommendation men ansluter sig gärna till Ylva Nilssons uppmaning: "Strunta i parti, gå på en bra person som driver en fråga du bryr dig om."  Personerna betyder mycket mer i EP än i de nationella parlamenten. Även ledamöter från små partier kan uppnå stora resultat. Dessutom har de ofta en retfull tendens att rösta enligt sitt eget huvud och inte slaviskt enligt direktiv från Stockholm, detta ofta till stor förtret för Reinfeldt och Borg. Utan att avge någon direkt rekommendation kan man peka på ledamöter som Cecilia Wikström (fp), Amelia Andersdotter (pp!)  eller Isabella Lövin (mp) som uppnått betydelsefulla resultat. Litet ironiskt är att Gunnar Hökmark (m) haft en fin framgång i arbetet med den bankunion som hans partiledare och finansminister inte vill gå med i.

Du har en utmärkt möjlighet att se hur de enskilda kandidaterna (men också nationella partier och parlamentsgrupper i EP) röstat och agerat på siten VoteWatch. Rekommenderas varmt liksom specialsiten Electio2014 (även på svenska).

Brist på information gillas inte som ursäkt för att inte rösta. Även om det svenska medieintresset för Europavalet är obefintligt finns bra och objektiv information, även på svenska, lätt tillgänglig på EU:s siter. Men det är klart - man måste ju klicka själv.

Yttrandefrihet på Euroflarn...

En vänlig läsare har gjort mig uppmärksam på att det inte gått att kommentera på den här bloggen. Mycket riktigt - av någon anledning visade inställningen att endast "registrerade" läsare kunde kommentera. Det skall vara åtgärdat nu.

Välkomna att höra av er. Samma kommentarsregler (ytterst liberala) gäller som på Flarnfri schalottenlök. Nya kommentatorer som eventuellt vill vara ano- eller psedonyma bör dock höra av sig med ett mail först.

Sömn- eller blindgångare?

I Rom utkämpas gatustrider mellan kravallpolis och demonstranter som protesterade mot nya åtstramningsåtgärder och reformförslag. Mönstret var det gamla vanliga: Från början en fredlig demonstration som vändes i sin motsats när en grupp började kasta sten, ägg (!) och smällare mot polisen.  I Paris demonstrerar tiotusentals människor (över 50 000 enligt pressupgifter)  mot den nya regeringen och den förda politiken, till synes fredligt. Fru Merkel besöker Grekland, hon har avskärmats från protesterna av ett massuppbåd av 5000 tungt beväpnade poliser.

Det här händer i Europa, kära eventuella läsare (?) just nu och bara någon flygtimme från där er krönikör befinner sig. Om ni är i Sverige får ni väl lägga till någon timme.

Den 22 - 25 maj är det val till Europaparlamentet. Intresset är genomgående lågt och där det finns är det huvudsakligen grundat på inrikespolitiska frågor. Själva Europapolitiken diskuteras knappast.

I det här valet är dock situationen helt annorlunda än tidigare. Genom Lissabonfördraget har Parlamentet fått mycket större befogenheter och utvecklingen har också visat att man förstått att utnyttja dessa, ofta till de nationella regeringarnas förtret och lika ofta med en stark folkopinion i ryggen. (Reinfeldt och Borg går som vanligt längst och kallar de folkvalda "förvirrade" och "illojala" om de inte röstar som man bestämt i Stockholm.)

I det här valet finns ytterligare en annan dimension. Partigrupperna har nominerat "toppkandidater" vilka också lanserats som kandidater till posten som Kommissionens ordförande. (Dvs. just nu Barroso.) Socialisterna har nominerat parlamentets förste talman Martin Schulz och de konservativa den gamle räven Jean-Claude Juncker. Liberalerna har nominerat förre belgiske premiärministern Guy Verhofstadt - ett utmärkt val enligt min personliga mening men tyvärr helt utsiktslöst.

Kandidaterna är inte bara nominerade, de bedriver också valkampanj. En första tevedebatt har redan hållits  och sju (7!) andra är planerade i bla. Frankrike, Österrike, Italien och Tyskland samt förstås i Euronews. Enda problemet verkar vara att de två huvudkandidaterna har problem med att hitta meningsskiljaktigheter. Båda är övertygade européer med stor erfarenhet av EU och de olika politiska processerna.

Men det kan kniva till sig. Jag citerar från Euroactiv: "The European Parliament insists that the leader of the political group that wins the most seats in the May 22-25 direct elections in the 28 member states should be chosen to lead the executive Commission. However, the EU treaty says it is up to the European Council of national leaders to nominate a candidate taking account of the elections and after holding consultations." Även Ylva Nilsson på EU-merabloggen  påpekar att regeringscheferna inte alls behöver utse den kandidat som vinner utan bara se det som en rekommendation ("ett vänligt förslag" skriver Ylva).

Det står nog helt klart att de mäktigaste regeringscheferna i EU inte vill ha en stark oberoende kommissionsordförande som kanske t.o.m. är litet federalistiskt anstucken. Men att gå emot folkviljan kan kanske bli litet knepigt. Eftersom kampen väntas bli väldigt jämn kan man ju alltid säga att det inte är bra att ta någon som nästan hälften av väljarna har röstat emot. Det hela kompliceras av att det viskas att Juncker egentligen inte vill ha posten - han vill hellre bli ordförande i Rådet, dvs. den post som van Rumpoy nu har. Han skulle alltså snarast vara en "place-holder" för Merkels önskekandidat.

Ett skrämmande perspektiv kan nu öppnas. Merkel, Rutte och andra skulle kunna välja exempelvis "Mr. Austerity" himself, alltså nuvarande ekonomikommissarien Olli Rehn. Ett sådant val skulle givetvis kraftigt applåderas av Borg och, antar jag, även av Finland. De länder som lider av kravaller skulle kanske inte bli glada men får nog rätta in sig i ledet. Bäddat alltså för flera kravaller.

En outsider vore naturligtvis Anders Borg själv. Ideologiskt på rätt linje dock knappast troligt att man väljer någon utanför euroländerna. Å andra sidan skulle han säkert få stark uppbackning av Cameron som ju annars inte har speciellt många meningsfränder.

Så: en spännande tid. Blir det någon av sömngångarna Schulz och Juncker som tror att de tävlar om posten som kommissionsordförande? Eller en exploderar en blindgångare helt plötsligt  i form av Rehn eller Borg?

Another day older and deeper in debt...

Grekland har emitterat ett nytt statslån för första gången på mer än 4 år.  Det blev en dundrande succé. Man hade räknat med att dra in 2.5 miljarder € till en räntesats på kanske 6 %. Man fick in över 3 miljarder till 4.75 % ränta. Efterfrågan var enorm (DE), den sammanlagda summan av buden på auktionen låg på ca 20 miljarder.

Marknaden och media jublar (DE). Nu kan vi se att åtstramningspolitiken haft den avsedda effekten. Grekland är med i matchen igen. Hurra.

De enda som inte jublar är den otacksamma grekiska befolkningen. Man fortsätter att gå ut på gatorna. Arbetslösheten är enorm, ekonomin svag , några strukturreformer av vikt har inte genomförts och skeppsredarna behöver fortfarande inte betala skatt. Skuldbördan är gigantisk, utan fortsatta stödpaket kan landet inte klara sig. Även om en svag uppgång i ekonomin har registrerats är det ingenting som ens marginellt kan förbättra situationen för befolkningen.

Att investera i grekiska statspapper förfaller ju först vara rent idiotiskt. För ett par år sedan hade man fått betala 40 % ränta (!) för att få låna pengar på marknaden, nu alltså knappt 5 %! Skälen är naturligtvis att 5% är en bra avkastning på sparpengarna i dagens läge och att lånet i verkligheten -om än inte formellt- är garanterat av EU och EZB.

På andra länders statsobligationer får man som högst en procent.

Men även det nya lånet ökar naturligtvis statsskulden och skall alltså betalas tillbaks förr eller senare. Det finns inga utsikter att detta skall lyckas och experter räknar därför med en framtida "avhyvling" av skulderna. Vem som få bekosta den återstår att se.

Reaktionerna -genomgående, utan undantag- tydliggör den groteska klyftan mellan den verkliga ekonomin och den av spekulationshysteri drivna finansmarknaden.

Finns möjligheten att ekonomiskt och politiskt tänkande omorienterar sig mot en syn som är bättre anpassad till verkligheten och den reala ekonomin? Det finns få tecken på detta. Jag har dock tidigare nämnt en grupp vid universitetet i Manchester som kallar sig The Post-Crash Economics Society som kräver en reform, i första hand av undervisningen på deras eget universitet. (Artikel ur Guardian här.) Gruppens hemsida är tyvärr stängd för utomstående vilket är synd eftersom det verkligen skulle krävas en gräsrotsrörelse här. Från herrar Borg, Schäuble, Rehn eller fru Merkel lär vi inte få höra något, inte heller från Ingves eller den grupp som väljer ekonomipristagare.  ("Oket med påskriften bed och försaka/ länge oss nedtryckt i mörker och nöd...")


Nötter:

(1) Rubriken från en fin sång från mitten av förra seklet: Sixteen tons. Lyssna på den!

(2) "Oket med påskriften..." osv.  Ur "Arbetets söner" av Henrik Menander. En klämmig bit. Men kan fortfarande få höra den sjungas den 1 maj men det verkar ju rent parodiskt  i nuvarande politiska läge. En mycket speciell, och tänkvärd version, kan ni få höra här. Ha tålamod med inledningen.

Den bruna kamelens rygg är bruten!

I nedanstående inlägg spekulerade jag om att FPÖ:s toppkandidat i EP-valet, Andreas Mölzer, kanske hade gått ett steg för långt när han kritiserade den populäre fotbollssspelaren David Alaba. Att jämföra EU med Hitlertyskland, kalla Europa för ett "negerkonglomerat", bekymra sig för utspädning av befolkningsstammen och tala om "umvolkung" var väl inte mycket att bekymra sig om men när han gav sig på våran David då blev det definitivt för mycket.

Mycket riktigt. Partiledaren som hittills stött Mölzer kallade honom till ett enskilt samtal varefter Mölzer tillkännagav sin avgång. Han hade inte längre partiets förtroende, sade han.

Nog har han det, trots sitt lilla övertramp. Men åtminstone en skamfläck på EP har försvunnit.

Som sagt, man måste välja sina offer även om man är rasist.

Även rasister måste välja sina offer

Österrikiska FPÖ är ett sällsynt vedervärdigt parti. Det har sina rötter i efterkrigstidens försök av nazistiska överlevare att lansera ett rentvättat parti med så mycket som möjligt av behållna värderingar. Man genomgick skiftande öden men förde en tynande tillvaro med ca 5 -6 %  av väljarna. Men partiet kunde ibland fungera som vågmästare och understödde under något år minoritetsregeringen Kreisky. 1980 fick en "liberal" fraktion inom partiet tillfälligt överhanden och kom att ingå i en koalitionsregering  med socialdemokraterna. 1986 skedde en ny revolution under den unge Jörg Haider och Kreisky avbröt omedelbart samarbetet med partiet.

Under Haider, ett av de tre politiska genier som Österrike haft började partiet sitt segertåg bland väljarna. FPÖ betraktades emellertid som paria av både socialister och konservativa och när den konservativa regeringen 2000 bröt detta tabu och  gick i koalition med FPÖ ledde detta  till en tillfällig bojkott av Österrike från övriga EU-länder. (Utfrysningen avslutades genom en tvivelaktig insats av sedermera fredspristagaren Ahtisaari).

Det vore fel att kalla Haider och hans anhängare "nynazister."  Tvärtom, företrädde Haider i mycket äkta gammalnazistiska ideal. Han saknades aldrig vid den årliga träffen av SS-män i Ulrichsberg och fick en tid avgå som guvernör i Kärnten efter att ha lovordat sysselsättningspolitiken i Hitlertyskland. Haider har själv berättat att han växte upp i ett hem där fadern och modern var brinnande och aktiva nationalsocialister men att den kärleksfulla atmosfären i hemmet gjorde att han aldrig ifrågasatt de värderingar som rådde där.  Men naturligtvis begrep han att den gamla Hitlerparafernalian inte längre dög för den som ville skaffa sig en maktposition i det nutida samhället. Förintelse ersätts med avgränsning, "Blut und Boden" med "hembygd", rasismen med rabiat patriotism.  (För en längre och mera ingående text om Haiders politiska åskådning se "Statsbegravning för en fascist" som jag skrev i samband med hans död i en rattfylleriolycka 2008)

Efter diverse turer som vi inte behöver gå in på här övertogs partiet av Heinz-Christian Strache år 2005. Strache har fört en aggressiv främlingsfientlig politik  med valplakat och slogans som skulle

Nejpojkar och nejflickor

Det är besvärligt när EU inte vill göra som Sverige säger och följa den svenska modellen. Tyvärr verkar det som detta beteende blir allt vanligare. Andra EU-länder vill ha en särskild banklagstiftning där storbankerna måste dela upp verksamheten så att mera riskbetonade och spekulativa affärer drivs separat, detta för att skydda småspararnas pengar. En sådan lag finns faktiskt redan t.o.m. i Storbritannien. Anders Borg kämpar emot med näbbar och klor eftersom "det svenska banksystemet är ju i huvudsak, till stor del finansierat via olika marknadslösningar". Dessutom har det svenska banksystemet en stor industriell bas (i motsats till andra EU-länder då?). Inte heller vill han vara med i Bankunionen utan föredrar att kura ihop sig med Mr. Cameron.

(Den som vill ha ett exempel på vilket slags affärer det är frågan om kan läsa min text: Nyheter från ädelkasinot. Skönt att den sortens handel skyddas med industriell bas och spararnas insättningar)

Och sedan har vi det här med roamingavgifter när man använder sin smartphone utanför hemlandets gränser. Vi har väl alla läst skräckhistorier om hur omedvetna surfare drabbats av mångtusenkroniga räkningar efter semestern. Nu har EU-parlamentet röstat om en "European single market for electronic communications" där man  bl.a. kräver "further reforms in the field of roaming should give users the confidence to stay connected when they travel in the Union without being subject to additional charges over and above the tariffs which they pay in the Member State where their contract was concluded." Med andra ord: roamingavgifterna skall avskaffas.

Nu gick förslaget igenom med mycket stor majoritet (534 röster för, 25 mot och 58 avstående). De som röstade mot är huvudsakligen engelsmän, bl.a. earlen av Darthmouth. Tittar vi nu på hur de svenska parlamentarikerna röstade ser vi att alla, från alla partier, röstade för förslaget utom Anna Hedh (s) och Jens Nilsson (s). Även Kent Johansson (c) som f.ö. är rätt entusiastisk över förslaget.

Infrastrukturminister Anna-Karin Hatt däremot gillar inte förslaget. Det blir för dyrt tror hon, Telia kommer bara att höja taxorna.

Nu är det ju så att staten fortfarande är en viktig delägare i Telia och alltså kunde tänkas ha ett visst inflytande  men det vägrar man ju, precis som i  fallet Vattenfall, att utöva. Marknaden skulle kanske bli sur.

Nu är saken inte klar ännu eftersom förslaget även måste godkännas av alla medlemsstaters regeringar ! Det blir en intressant situation: Reinfeldt (och framför allt Borg) får välja mellan att desavouera sin infrastrukturminister eller de folkvalda EP-parlamentarikerna, även moderata sådana. Men det är ju en situation herrarna är vana vid.

(Jag vill varmt rekommendera siten VoteWatchEurope där man på ett enkelt sätt kan följa vad som händer i EP, framför allt hur enskilda ledamöter, länder, partigrupper och nationella partier röstat. Man kan också kolla hur aktiva ledamöterna varit i olika avseenden. Inför Europavalet har man lanserat en särskild site: Electio2014 där all tänkbar information omvalet finns. Det fina med denna site är att  man enkelt kan jämföra sina egna åsikter och synpunkter med medlemmar, kandidater, politiska partier osv. Alltså en ovärderlig hjälp för den som är osäker på hur han eller hon skall rösta.  Någonting motsvarande VoteWatch för den svenska riksdagen borde finnas - många obehagliga sanningar skulle antagligen uppdagas. Så det får vi nog vänta på.)

Uppdatering: Tyvärr hade jag ursprungligen blandat ihop partitillhörigheten för herrarna. Den avstående Jens Nilsson hör till (s). Centerpartisten Kent Johansson uttalar däremot tvärtemot att han anser avskaffandet var "ett historiskt beslut" som leder till stora fördelar för konsumenterna. Det gör ju egentligen förhållandet regering - parlamentariker än mera intressant.

Varför Reinfeld inte vill att vi röstar i Europavalet

I Europavalet 2009 ökade valdeltagandet till 45.53 % från 37.85 år 2004. Ingen imponerande siffra men ändå en klar ökning. Den senaste opinionsundersökningen inför årets val antyder ett möjligt valdeltagande på ca 50%. Detta skulle också vara regeringens mål enligt  Europaminister Birgitta Ohlsson och hennes talesperson.

Ett sådant valdeltagande (fast naturligtvis inte tillfredsställande) skulle ändå vara ett framsteg. Men märkligt nog desavouerar statsministern   sin Europaminister. Han menar att det är mycket viktigare att rösta i val av regering, landsting och kommunfullmäktige. Det är dessa institutioner som påverkar vanliga människors livsvillkor genom beskattning, pensioner och annat. Bra mycket viktigare än "20 platser i Europaparlamentet." Redan 2009 sade statsministern i en intervju att svenskarna var rationella och insåg att EU-valet inte  hade avgörande betydelse för deras dagliga liv och leverne.

Vilka motiv kan ligga bakom denna egendomliga attityd, speciellt i 2014 års val när Parlamentet fått  en viktig maktställning och kan fungera som en demokratiskt vald motpol till Rådets nationalistiska huggsexa? En anledning är givetvis att ett högt valdeltagande är till nackdel för de största partierna, både för Moderater och Socialdemokrater.  2009 var det huvudsakligen Piratpartiet som drog nytta av detta . 2014 kommer med stor sannolikhet Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att öka på de stora partiernas bekostnad. Möjligen också Miljöpartiet även om det är mera osäkert. Alltså är det viktigt för moderater (och naturligtvis även för socialdemokrater) att valdeltagandet bromsas upp.

En annan faktor är att efter besvärliga förhandlingar i Europanämnden för att komma fram till en enhetlig svensk hållning i ministerrådet väljer de folkvalda parlamentarikerna ibland att att rösta som sina politiska parlamentsgrupperingar i stället. Dessa grupper har inte alltid svurit trohet till "den svenska modellen" och då blir regeringen sur. Detta "ansvarslösa" beteende gäller oftast ledamöter från oppositionen men ibland även från regeringspartierna. Statsminister och Finansminister har kallat dem "förvirrade" och illojala. Detta om personer som faktiskt är valda av folket i motsats till regeringens medlemmar.

Nästa Parlament kommer med stor sannolikhet att direkt välja Kommissionens president som alltså ffg skulle bli folkvald, låt vara indirekt. Parlamentet har f.ö. redan visat sina klor bla. i budgetfrågor och i samband med frihandelsförhandlingarna med USA.

Vad ligger alltså bakom de moderata toppolitikernas märkliga attityd?  Vi vet exempelvis att en eventuell avreglering och privatisering av vattenförsörjningen nu är viktig fråga på dagordningen. Mer än 1.5 miljoner EU-medborgare från mer än 7 medlemsländer har krävt ett stopp för detta. Trots denna massiva opinion framhärdar Kommissionen att det är upp till varje enskilt land att bestämma hur man vill ha det.  I Parlamentet är stämningen en annan:  opinionen mot privatiseringar av vattenförsörjningen är stark.  Eftersom privatisering av offentlig verksamhet och tjänster är regerings kanske viktigaste hjärtefråga vill man naturligtvis undvika att Parlamentet får inflytande.  Förr Sveriges del är risken att privatiseringsmotståndarna får ökad vikt.

Detta undviks enklast om valdeltagandet blir lågt. Det är därför Reinfeldt säger till oss: "Kära medborgare, det här är inget viktigt, det är inget som berör er egentligen."

Det här är ett mycket obehagligt scenario. De stora partierna, moderater och socialdemokrater, borde ha haft en strategi för att visa väljarna hur viktigt EU-parlamentet är för dem. I en färsk undersökning visar det sig att det tillfrågade gissade att EU hade inflytande på kanske 20 % av de ärenden som behandlades i kommunfullmäktige. Den korrekta andelen ligger på ungefär 60 % ! Man borde också haft en klar strategi för samarbete med meningsfränder i andra länder för att främja sina frågor.

Men det är för sent nu.