Efter Greklandsdebaklet (som väl f.ö. endast gjort ett kortare uppehåll?) och den allt mer seriösa diskussionen om närmare överstatligt samarbete mellan euroländerna (eller bara en kärngrupp?) och den aviserade tidigareläggningen av folkomröstningen får vi väl anse att ett engelskt nej till Europa och påföljande "Brexit" blivit praktiskt taget ett faktum. Jag hoppas att senare kunna skriva något mer om detta och vikten av ett EU redan nu drar upp en strategi för en friktionsfri övergång.
Just nu vill jag bara peka på en mera roande än seriös diskussion. Uppenbarligen har EU:s utrikeschef Frederica Mogherini visat sig vara av hårdare virke än sin föregångerska, lady Ashton. (Mogherini är visserligen liten till växten men jag tvivlar på att hon skulle tillåta John Kerrys nedlåtande "lilla-gumman"-kroppsspråk med armomläggning som Ashton gjorde.) EU:s utrikestjänst står inför en större omorganisation där bl.a. en svensk, Christian Leffler, kommer att bli vice generalsekreterare med ansvar för "ekonomiska och globala frågor". Med den nya organisationen kommer tjänsten att bli ännu effektivare säger Mogherini som basar över 1000 diplomater och tjänstemän över hela världen.
Det här sitter naturligtvis inte alls bra i Whitehall. "The ambition of its European External Action Service (EEAS) is likely to continue to grow, and in doing so stifle or contradict British interests" skriver The Telegraph. Detta innebär också att "the EU now constitutes a growing threat to British influence". Det märks särskilt i internationella organisationer där "the EU corporately occupies the place and function once filled by British diplomats" Det värsta är att medlemmarna av EU:s utrikesförvaltning "support EU policies rather than specific UK interests".
Så kan man ju inte ha det. UK skall i stället koncentrera sig på samarbete med "other world powers, especially the USA." Man skall också använda samväldet och de länder som har "The Queen" som gemensamt statsöverhuvud för att sprida "British cultural influence ". Så det är bäst att lämna EU.
Men läs själva artikeln i The Telegraph. Det är lätt för oss utomstående att le åt den groteska självöverskattningen. Men troligen reflekterar väl artikeln -som är ett sammandrag från Business For Britain- ett tänkande som ganska väl svarar mot folkopinion och ledande beslutfattares uppfattning och som väl enbart stärkts genom den senaste tidens händelser. Det vore viktigt att EU:s beslutsfattare tar fasta på detta och förberedde en välordnad övergångsstrategi för att undvika något som kunde likna ett grekiskt sista-minuten-kaos, fast värre.
onsdag 29 juli 2015
lördag 25 juli 2015
Den sanna andans barn
En sannfinländsk riksdagsman uttalar sig. Försiktigtvis preciserar han inte hur den Endlösung ("we will fight until the end för...one true Finnish nation") han eftersträvar skall gå till.
Den 14 juli skrev Patrik Oksanen ett blogginlägg kallat Ingen bra dag för Europas samtalsklimat. Han gick till rätta med Marita Ulvskogs hattweet mot Alexander Stubb och menade i en länkad artikel att hon kastat "smågrus i svensk-finländska relationer." I en kommentar på Oksanens blogg höll jag med honom och tyckte att Ulvskogs uttalande var dumt men undrade om man inte också borde kritisera Stubb som kastade stora stenar snarare än smågrus på eurosamarbetet. Och angående relationerna undrade jag hur "samtalsklimatet" skulle bli den dag svensk opinion vaknar upp och upptäcker att Finland är det tredje nordiska landet som tagit in fascister i regeringen.
Jag skrev min kommentar den 15/7 och fick veta att den skulle granskas före publicering. Oksanen har tagit god tid på sig för granskningen - idag den 25/7 är min kommentar varken publicerad eller refuserad.
Samtalsklimatet gynnas kanske bäst om man vägrar att se sanningen i vitögat. Om jag säger så.
fredag 24 juli 2015
Undermedlet (snake oil)
"Den svenska exporten drar in mer pengar än på länge, exportvärdet låg i juni på den högsta nivån sedan hösten 2011" skriver DN. Men man redovisar mycket riktigt att ökningen huvudsakligen beror på vad man kallar "valutadoping". Man lyfter fram kronans förfall gentemot dollarn men glömmer att redovisa att kronan dessutom lyckats med konststycket att utvecklas ännu svagare än Euron. Och mycket riktigt : i juni gick 63 miljarder till EU och knappt 47 miljarder till länder utanför EU. Det är alltså där den huvudsakliga dopingeffekten ligger.
Vi kan titta på det här diagrammet:
Det är litet svårläsbart men man kan se hur kronan successivt fallit gentemot dollarn men även -om än mindre uttalat- mot Euron.
Nu är ju världens alla besserwissers eniga om att lösningen för Grekland vore att ha en egen valuta som kunde falla fritt gentemot dollar och euro, naturligtvis mycket kraftigare än vad kronan gjort. Hux flux skulle alla problem vara lösta - man devalverar sig helt enkelt ut ur krisen. (Att skuldbördan samtidigt skulle åtminstone fördubblas är det ingen som skriver om.). Den gamle junilistaren Nils Lundgren -ytterligare en av dem som länge levt gott i Bryssel på att förakta EU- skriver på en blogg som jag inte vill länka till att även Finland lätt skulle kunna lösa alla sina problem med en egen valuta och devalveringar.
Och drar man ut perspektivet gäller det väl alla länder: befria dem från Eurotvånget och låt dem priskriga sig ut ur sina respektive problem. Men om du stärker din konkurrenskraft genom att devalvera, devalverar jag ännu mer för någon rättvisa skall det väl vara.
Det verkar också vara patentlösningen som amerikansk gurus hamrar i oss (tyvärr med den annars så kloke Paul Krugman i täten). Den gemensamma valutan var ett misstag från början och kunde aldrig fungera och det ser vi nu. En viss sanning ligger i detta: en gemensam valutazon kräver en gemensam ekonomisk politik, något som naturligtvis var ogenomförbart. De kriterier och krav som ställdes upp visade sig vara alltför svaga. Men detta är ett alltför kameralt betraktelsesätt. "Fäderna" visste naturligtvis att det kunde gå så men insåg också att en gemensam valuta är en väsentlig beståndsdel för att fullfölja den politiska ambitionen om allt närmare integration och samordning. Man tänkte sig väl att insikten om nödvändig samordning skulle växa fram med tiden, Den supernationalistiska politik som fick överhanden grundad i en föråldrad finanspolitisk ideologi blev emellertid ett till synes oöverstigligt hinder. Paradoxalt nog har dock Greklandskrisen gett möjligheter att överkomma svårigheterna,
Målet nu måste vara att stärka integrationen, inte att ge upp ambitionerna och göra EU till ett super-EFTA (vilket iofs verkar vara ledstjärnan för länder som England och Sverige). Glädjande nog verkar "federalistiska" tankegångar vinna alltmera terräng i samband med Greklandskrisen.
Att experter och politiker från USA inte gillar den utvecklingen är klart: en värld där The Washington Consensus (IMF, Världsbanken och Federal Reserve) bestämmer ligger mycket närmare deras intressen än ett starkt och förenat Europa.
Så kom ihåg när vi gläds åt de svenska exportframgångarna: de åstadkoms genom ett sorts tjuvskytte på bekostnad av andra länder. Och skulle Eurosamarbetet spricka hamnar vi alla i ett gängkrig där alla bekämpar alla. Och den starkaste vinner.
Vi kan titta på det här diagrammet:
Det är litet svårläsbart men man kan se hur kronan successivt fallit gentemot dollarn men även -om än mindre uttalat- mot Euron.
Nu är ju världens alla besserwissers eniga om att lösningen för Grekland vore att ha en egen valuta som kunde falla fritt gentemot dollar och euro, naturligtvis mycket kraftigare än vad kronan gjort. Hux flux skulle alla problem vara lösta - man devalverar sig helt enkelt ut ur krisen. (Att skuldbördan samtidigt skulle åtminstone fördubblas är det ingen som skriver om.). Den gamle junilistaren Nils Lundgren -ytterligare en av dem som länge levt gott i Bryssel på att förakta EU- skriver på en blogg som jag inte vill länka till att även Finland lätt skulle kunna lösa alla sina problem med en egen valuta och devalveringar.
Och drar man ut perspektivet gäller det väl alla länder: befria dem från Eurotvånget och låt dem priskriga sig ut ur sina respektive problem. Men om du stärker din konkurrenskraft genom att devalvera, devalverar jag ännu mer för någon rättvisa skall det väl vara.
Det verkar också vara patentlösningen som amerikansk gurus hamrar i oss (tyvärr med den annars så kloke Paul Krugman i täten). Den gemensamma valutan var ett misstag från början och kunde aldrig fungera och det ser vi nu. En viss sanning ligger i detta: en gemensam valutazon kräver en gemensam ekonomisk politik, något som naturligtvis var ogenomförbart. De kriterier och krav som ställdes upp visade sig vara alltför svaga. Men detta är ett alltför kameralt betraktelsesätt. "Fäderna" visste naturligtvis att det kunde gå så men insåg också att en gemensam valuta är en väsentlig beståndsdel för att fullfölja den politiska ambitionen om allt närmare integration och samordning. Man tänkte sig väl att insikten om nödvändig samordning skulle växa fram med tiden, Den supernationalistiska politik som fick överhanden grundad i en föråldrad finanspolitisk ideologi blev emellertid ett till synes oöverstigligt hinder. Paradoxalt nog har dock Greklandskrisen gett möjligheter att överkomma svårigheterna,
Målet nu måste vara att stärka integrationen, inte att ge upp ambitionerna och göra EU till ett super-EFTA (vilket iofs verkar vara ledstjärnan för länder som England och Sverige). Glädjande nog verkar "federalistiska" tankegångar vinna alltmera terräng i samband med Greklandskrisen.
Att experter och politiker från USA inte gillar den utvecklingen är klart: en värld där The Washington Consensus (IMF, Världsbanken och Federal Reserve) bestämmer ligger mycket närmare deras intressen än ett starkt och förenat Europa.
Så kom ihåg när vi gläds åt de svenska exportframgångarna: de åstadkoms genom ett sorts tjuvskytte på bekostnad av andra länder. Och skulle Eurosamarbetet spricka hamnar vi alla i ett gängkrig där alla bekämpar alla. Och den starkaste vinner.
torsdag 23 juli 2015
Oljekrisen kommer!
Antar att eventuella läsare av denna blogg inte har några barndomsminnen av den s.k. "oljekrisen" 1973-74. Mot alla förmodanden lyckades OPEC-länderna komma överens om kraftiga produktionsnedskärningar och förbud mot oljeexport till vissa länder som hade stött Israel i kriget 1973. Efter en del politiskt hick-hack antog EG-länderna en till intet förpliktande resolution som emellertid innehöll en fras om att Palestiniernas rättigheter måste beaktas för att det skulle bli fred i Mellanöstern. OK sa' OPEC, då skär vi inte ner produktionen men vi höjer priserna i stället. Råoljepriset ökade på några månader från 5.12 till 11.65 dollar per fat.
I Sverige fick utvecklingen dramatiska effekter. Oljeransonering infördes och fullmaktslagar instiftades som gav regeringen lov att ta beslut utan att dra det genom riksdagen. (Så snabbt kan det gå...) Även eldningsolja, fjärrvärme och i vissa fall varmvatten ransonerades. Kärnkraftsutbygganden främjades och reaktorer byggdes ut.
Internationellt hände bl.a. att gigantiska dollaröverskott ackumulerades hos oljeexportörerna som man till en början hade ytterst svårt att använda på något profitabelt sätt. Begreppet "recycling" blev strategiskt men syftade då inte på använda mjölkkartonger utan på metoder att använda de indragna finansiella resurserna på ett vettigt sätt. Men en konsekvens blev att många utvecklingsländer skuldsatte sig långt över öronen till låga räntor och ackumulerade en skuldbörda som man fick lida av i decennier framåt. (För en berättelse om hur er krönikör blev inblandad i marginalen av dessa händelser se min text Bank of Criminals and Crooks.)
Nu läser jag en lång artikel av en Björn Lindahl i Sv.D. med rubriken "Irans atomavtal kan ge konstant oljekris." Mot bakgrunden av det jag skisserat inledningsvis blir man ju litet förskräckt: går vi på nytt in i en era av ransoneringar, galopperande priser och oövertänkta energisatsningar? Och kanske oansvarig utlåning till länder som egentligen inte har råd? Men innan vi läst Lindahls artikel är det litet svårt att förstå hur han tänker sig sambandet mellan atomavtalet och en ny oljekris. Inget gott som inte har något ont med sig?
Men vid läsningen blir man genast lugnare. Vad Lindahl oroar sig över är nämligen att hävandet av sanktioner mot Iran och öppnande av infrysta finansiella tillgångar skall leda till en ökning av oljeproduktionen i världen som man sällan sett maken till. Eftersom oljepriset kommer att sjunka så kommer andra producenter att öka sin produktion för att kompensera för inkomstbortfallet. Möjligen kan en del hål för fracking i USA komma att täppas till men annars blir det pump, pumpa för brinnande livet.
Och Lindahl summerar det krisscenario han ser i horisonten: "Iranavtalet gör det bara mer sannolikt att det kommer att bli ett överskott på olja som kan tynga priset i många år."
Den här gången är det alltså inte konsumenter och företag som kommer att drabbas av oljekrisen utan oljebolagen och möjligen producentländerna. Jag får erkänna att mitt medlidande med dessa håller sig inom mycket snäva gränser.
Men det finns andra som har skäl att oroa sig. Sjunkande oljepriser och ökande reserver slår naturligtvis mot den alternativa energilobbyn och det blir kanske mindre lönsamt att förfula landskap och oceaner med subventionerade vindkraftparker. Peak Oil-fantasterna kanske får sig en tankeställare. Kärnkraftsavvecklingen får dock kanske en puff framåt. Och en som verkligen har skäl att oroa sig är ju Stefan Ingves. Nu blir det ju ännu svårare att få upp inflationen.
Se det var en oljekris som heter duga!
I Sverige fick utvecklingen dramatiska effekter. Oljeransonering infördes och fullmaktslagar instiftades som gav regeringen lov att ta beslut utan att dra det genom riksdagen. (Så snabbt kan det gå...) Även eldningsolja, fjärrvärme och i vissa fall varmvatten ransonerades. Kärnkraftsutbygganden främjades och reaktorer byggdes ut.
Internationellt hände bl.a. att gigantiska dollaröverskott ackumulerades hos oljeexportörerna som man till en början hade ytterst svårt att använda på något profitabelt sätt. Begreppet "recycling" blev strategiskt men syftade då inte på använda mjölkkartonger utan på metoder att använda de indragna finansiella resurserna på ett vettigt sätt. Men en konsekvens blev att många utvecklingsländer skuldsatte sig långt över öronen till låga räntor och ackumulerade en skuldbörda som man fick lida av i decennier framåt. (För en berättelse om hur er krönikör blev inblandad i marginalen av dessa händelser se min text Bank of Criminals and Crooks.)
Nu läser jag en lång artikel av en Björn Lindahl i Sv.D. med rubriken "Irans atomavtal kan ge konstant oljekris." Mot bakgrunden av det jag skisserat inledningsvis blir man ju litet förskräckt: går vi på nytt in i en era av ransoneringar, galopperande priser och oövertänkta energisatsningar? Och kanske oansvarig utlåning till länder som egentligen inte har råd? Men innan vi läst Lindahls artikel är det litet svårt att förstå hur han tänker sig sambandet mellan atomavtalet och en ny oljekris. Inget gott som inte har något ont med sig?
Men vid läsningen blir man genast lugnare. Vad Lindahl oroar sig över är nämligen att hävandet av sanktioner mot Iran och öppnande av infrysta finansiella tillgångar skall leda till en ökning av oljeproduktionen i världen som man sällan sett maken till. Eftersom oljepriset kommer att sjunka så kommer andra producenter att öka sin produktion för att kompensera för inkomstbortfallet. Möjligen kan en del hål för fracking i USA komma att täppas till men annars blir det pump, pumpa för brinnande livet.
Och Lindahl summerar det krisscenario han ser i horisonten: "Iranavtalet gör det bara mer sannolikt att det kommer att bli ett överskott på olja som kan tynga priset i många år."
Den här gången är det alltså inte konsumenter och företag som kommer att drabbas av oljekrisen utan oljebolagen och möjligen producentländerna. Jag får erkänna att mitt medlidande med dessa håller sig inom mycket snäva gränser.
Men det finns andra som har skäl att oroa sig. Sjunkande oljepriser och ökande reserver slår naturligtvis mot den alternativa energilobbyn och det blir kanske mindre lönsamt att förfula landskap och oceaner med subventionerade vindkraftparker. Peak Oil-fantasterna kanske får sig en tankeställare. Kärnkraftsavvecklingen får dock kanske en puff framåt. Och en som verkligen har skäl att oroa sig är ju Stefan Ingves. Nu blir det ju ännu svårare att få upp inflationen.
Se det var en oljekris som heter duga!
tisdag 14 juli 2015
Maritas halvpudel
Med ett sardoniskt nöje läser jag om Marita Ulvskogs hattwitter om Alexander Stubb och påföljande halvhjärtade backning. (Sardoniskt eftersom jag inte gillar någon av dem). Eftersom jag varken har utgivningsbevis eller parlamentarisk immunitet får jag uttrycka mig mera inlindat. Den som läser min motivering till plats nummer 4 i min EU Hall Of Shame kan nog sluta sig till vad jag tycker. Se också Stubbs obevakade ögonblick här.
Oksanen menar att Marita Ulvskog "kastat smågrus" i relationerna till Finland. Det stämmer nog men värre är väl Stubbs stenande av det Europeiska samarbetet? Och hur blir det med relationerna den dagen man in Sverige vaknar upp tll det faktum att Finland, som tredje nordiska land, släppt in fascister i regeringen?
(Obligatorisk utbackning: Jag tycker inte att politiker skall uttrycka sig som Ulvskog gjorde och det inte för första gången. Att (s) skickat en sina värsta EU-motståndare till Bryssel var egentligen mycket märkligt.)
Oksanen menar att Marita Ulvskog "kastat smågrus" i relationerna till Finland. Det stämmer nog men värre är väl Stubbs stenande av det Europeiska samarbetet? Och hur blir det med relationerna den dagen man in Sverige vaknar upp tll det faktum att Finland, som tredje nordiska land, släppt in fascister i regeringen?
(Obligatorisk utbackning: Jag tycker inte att politiker skall uttrycka sig som Ulvskog gjorde och det inte för första gången. Att (s) skickat en sina värsta EU-motståndare till Bryssel var egentligen mycket märkligt.)
måndag 13 juli 2015
Magdalena är medlem i EMU fast hon inte verkar förstå det
 |
| Men---- vad håller ni på med? |
Nu vill jag inte diskutera själva sakfrågan med Magdalena - hon läser väl knappast den här bloggen ;) bara påpeka att det verkar synnerligen märkvärdigt att Sveriges finansminister inte känner till att Sverige, liksom alla 28 medlemsländer i EU, också är medlemmar i den Europeiska Monetära Unionen (EMU i dagligt tal). För att använda en i vida kretsar populär källa, nämligen Wikipedia, är "The Economic and Monetary Union (EMU)..an umbrella term for the group of policies aimed at converging the economies of all member states of the European Union at three stages. Both the 19 eurozone states and the 9 non-euro states are EMU members. " Och det är ju tur att det är så, annars skulle vi t.ex. inte kunna ta ut pengar i andra länders bankomater utan avgift eller handla utomlands med svenska kronor utan att betala dyra växlingsavgifter.
Men den konvergeringsprocess som EMU syftar till (samordning av ekonomisk och finansiell politik) går ju mycket långsamt (kanske går det snabbare nu efter den grekiska tragedin) och brukar sägas omfatta tre separata steg, Det tredje steget är införande av den gemensamma valutan. Alla länder som möter vissa kriterier är fördragsenligt skyldiga att inför Euro. Alla utom England och Danmark som har förhandlade s.k. opt-outs. Sverige har ingen opt-out och skulle sedan länge ha infört euron om man uppfyllt de förpliktelser man åtagit sig. Och det är väl just att man inte gjort det som Magdalena och alla kappvändande ekonomiprofessorer är så glada över. (Hur många gånger t.ex. Lars Calmfors vänt sin kappa för att kunna segla i populismens bidevind (om jag säger så...) går inte att hålla reda på.)
Det må väl vara dessa damer och herrar som håller den nationella ortodoxa fanan högt obetaget. Men kom inte och säg att Sverige har röstat nej till EMU för det varken har eller kan man.
(Vykort postat från an der Untertrave, Lübeck)
söndag 12 juli 2015
Stubbs verkliga ansikte
Ett unikt ögonblick: Alexander Stubb är inte medveten om att det finns en kamera i närheten. Se Hall Of Shame, plats 4. Stubb verkar i ögonblicket vara det största hindret för en lösning på Greklandsproblemet.
Den andre mannen är Jeroen Dijsselbloem, eurozongruppens ordförande, en man som utan vidare stod högt i tur för att listas i Hall Of Shame.
(vykort postat från Gasthaus zum Pilz på Lüneburger Heide.)
onsdag 8 juli 2015
Löfven klättrar!
Jag satte Stefan Löfven som nummer 5 i min Hall Of Shame för EU-politiker. Efter den här historien borde han ha avancerat en bra bit: Grekiska krisen: Statsministern stannar i Örnsköldsvik i stället för att vara i riksdagen.
Kanske någon har läst mitt inlägg Hiatus på Flarnfri. Förstår ni att det känns svårt att kliva in i den där världen?
Kanske någon har läst mitt inlägg Hiatus på Flarnfri. Förstår ni att det känns svårt att kliva in i den där världen?
söndag 5 juli 2015
Oxo
Det lutar mot att det blir ett "nej" i den grekiska folkomröstningen.Till vad vet man inte riktigt men att det är något alldeles hemskt är all experter eniga om. En professor varnar t.o.m för bankkrasch i Dagens Nyheter om det blir nej. Ojojoj. Bäst att vi alla går till banken i morgon och tar ut våra surt förvärvade slantar. Men vad skall vi göra med dem? Bäst att stoppa dem under madrassen, där är i vart fall räntan högre än hos Nordea.
Nu kommer naturligtvis euron att krascha och så står Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg och allt vad de kan heta alldeles utan pengar. Då kan vi vara glada att vi har den svenska kronan, den danska kronan och det engelska skålpundet. Det visar hur rätt Patgrotsky, Ulvskog och Lundby-Wedin hade: borta kan vara bra (billig sprit) men hemma är bäst (ohotat snus).
Vadå? Jaså Calmfors menade bara att det var i Grekland som bankkraschen hotade. Och han skisserar upp tre tänkbara strategier för att klara upp situationen. "Det blir nog inte några större effekter på banker och kreditinstitut, som det hade blivit tidigare". Men då hade det ju inte blivit någon vidare rubrik i DN. Och "sociala" media hade fått skriva om något annat.
Vi får väl hoppas att det går åt h-e i alla fall så att inte alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister får stå där med lång näsa.
Nu kommer naturligtvis euron att krascha och så står Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg och allt vad de kan heta alldeles utan pengar. Då kan vi vara glada att vi har den svenska kronan, den danska kronan och det engelska skålpundet. Det visar hur rätt Patgrotsky, Ulvskog och Lundby-Wedin hade: borta kan vara bra (billig sprit) men hemma är bäst (ohotat snus).
Vadå? Jaså Calmfors menade bara att det var i Grekland som bankkraschen hotade. Och han skisserar upp tre tänkbara strategier för att klara upp situationen. "Det blir nog inte några större effekter på banker och kreditinstitut, som det hade blivit tidigare". Men då hade det ju inte blivit någon vidare rubrik i DN. Och "sociala" media hade fått skriva om något annat.
Vi får väl hoppas att det går åt h-e i alla fall så att inte alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister får stå där med lång näsa.
fredag 3 juli 2015
Den givna toppplaceringen
Det finns bara en person inom EU-kretsen som kan göra anspråk på posten som nummer 1 i vår Hall Of Shame och detta helt överlägset. Storbritanniens premiärminister Mr. David Cameron.
Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.
UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.
England har en lång rad opt outs dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.
Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.
UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.
Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU. Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.
* Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back." Jag tror inte många fattade referensen.
** Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...
Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!
Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.
UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.
England har en lång rad opt outs dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.
Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.
UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.
Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU. Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.
* Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back." Jag tror inte många fattade referensen.
** Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...
Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!
onsdag 1 juli 2015
Mellanstick
Innan vi presenterar den obstridlige nummer 1 i vår Hall Of Shame för europeiska politiker vill vi gärna hänvisa till en artikel om Europa och Grekland skriven av Kurt Bayer. "Tyvärr" är artikeln skriven på tyska men den som gör sig besväret att ta sig igenom den skall finna en mycket skarp kritik och nedgörande värdering av den europeiska ekonomiska åtstramningspolitiken och dess uppenbara konsekvenser.
Jag lyfter fram denna artikel eftersom Bayer inte är vem som helst. Han har en mycket distingerad karriär bakom sig, först som forskare, sedan som ansvarig för den makroekonomiska analysen i Österrikes finansdepartement och chef för avdelningen för ekonomisk politik, senare som tjänsteman representerade Österrike i ECOFIN (det mäktiga finansministerrådet i EU), verkställande direktör i Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) och numera senor konsult åt det renommerade Österrikiska Ekonomiska Forskningsinstitutet (WIFO). Jag raddar upp detta för att visa att vi har att göra med en person med omfattande teoretiska kunskaper men framför allt konkret praktisk erfarenhet från politiskt beslutsfattande och förhandlingar, både nationellt och internationellt. Det är alltså inte fråga om något löst tyckande.
Jag rekommenderar alla som är intresserade av den internationella utvecklingen och ekonomisk politik att följa hans blogg. Han skriver huvudsakligen på tyska men många artiklar är skrivna på engelska.
Jag lyfter fram denna artikel eftersom Bayer inte är vem som helst. Han har en mycket distingerad karriär bakom sig, först som forskare, sedan som ansvarig för den makroekonomiska analysen i Österrikes finansdepartement och chef för avdelningen för ekonomisk politik, senare som tjänsteman representerade Österrike i ECOFIN (det mäktiga finansministerrådet i EU), verkställande direktör i Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) och numera senor konsult åt det renommerade Österrikiska Ekonomiska Forskningsinstitutet (WIFO). Jag raddar upp detta för att visa att vi har att göra med en person med omfattande teoretiska kunskaper men framför allt konkret praktisk erfarenhet från politiskt beslutsfattande och förhandlingar, både nationellt och internationellt. Det är alltså inte fråga om något löst tyckande.
Jag rekommenderar alla som är intresserade av den internationella utvecklingen och ekonomisk politik att följa hans blogg. Han skriver huvudsakligen på tyska men många artiklar är skrivna på engelska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)