Ont om kompetenta kvinnor?

I november 2013 röstade Europaparlamentet om ett iofs ganska blygsamt förslag om åtgärder för att öka andelen kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag.  Kommissionen med den energiska Viviane Reding som representant hade lagt fram förslaget. Parlamentet (som tydligen enligt DN, Kielos och Cameron genom en statskupp tagit makten i EU) tyckte att förslaget inte gick tillräckligt långt utan introducerade en lång rad ändringar.  Förslaget innehöll bl.a. ett krav att Kommissionen skulle föreslå lagstiftning som även kunde innehålla krav på kvotering om medlemsländerna inte gjorde tillräckliga framsteg för att nå målet om 40 % år 2020. (Viviane Reding menade att lagstiftad kvotering vore enda sättet eftersom medlemsländerna själva inte gjorde tillräckligt mycket.)

Resultatet av omröstningen i EP var entydigt. 478 röster för (68%) och 148 röster mot (21 %) och 71 (10 %) avstod. Den konservativa gruppen, socialdemokraterna och de gröna röstade för förslaget med inte speciellt många avvikare. Den liberala gruppen och vänstern röstade också för förslaget men här var det ungefär lika många som röstade mot eller avstod.

För Sveriges del röstade 7 ledamöter för förslaget  medan 11 röstade emot och 1 avstod! Av de 19 ledamöterna var det 12 som "rebellerade" mot sina partigruppers rekommendation - dvs man följde direktiv från Stockholm i stället. För röstade socialdemokrater och gröna, dock icke alla. Christofer Fjellner (m) röstade för men avgav ett särskilt yttrande att han egentligen hade tänkt rösta mot men tryckt på fel knapp.

Det ser alltså ljust ut för dem som vill ha skärpta åtgärder på området - t.o.m lagstiftade kvoter skymtar i fjärran. Men då har man inte gjort upp räkningen

I förbifarten

Mer eller mindre av en slump träffade jag på en svensk ekonom och ekonomisk historiker, Jenny Andersson,  f.n. forskare vid Centre d´études européennes i Paris.  Jenny, om jag enligt svensk sedvänja får kalla henne så, skrev i Dagens Arena redan i slutet av 2013 en artikel om Thomas Pikettys senare så hypade bok Le capital au XXIème siècle.

Alla har väl hört talas om Piketty vid det här laget men ytterst få har väl läst honom eller kanske ens blivit klara över vad han egentligen menar. Till denna majoritet hör även jag men tror nog kunna oreserverat rekommendera Jenny Anderssons artikel som en lättfattlig men kvalitativ introduktion. Läs den om ni är intresserade.

Sedan hittade jag en annan artikel av Jenny från april i år: Mitten-extremismen är här. Där dissekerar hon vad vi vant oss vid att kalla högerextremism och visar hur de högerextrema partierna "håller på att genomgå en central rörelse, från de politiska marginaler till vilka de hittills varit förvisade, till politikens centrum". Hon är intressant inte minst därför att hon skriver utifrån ett franskt perspektiv, alltså ett helt annat än vad man möter t.ex. i Sverige där bristande språkkunskaper begränsar journalisters och politikers källor till de engelskspråkiga.

Hennes teser belyses ju av de "etablerade" partiernas försök att överta och snygga till de bärande tankarna hos de högerextrema. Hur det går när man reagerar istf agerar ser vi ju i Norge, Danmark och Österrike där högerextremisterna antingen ingår i regeringen eller är viktiga parlamentariska aktörer. (Musssoliniepigoner som Grillo eller nazister som Gyllene Gryning är faktiskt mindre farliga - utan att gripa till vapen lär de knappast kunna få något reellt inflytande.)

I Jennys Europabild är kontinenten befolkad av "gamla och nya vålnader". Gyllene gryning och nazisterna i Kärrtorp är välkända spöken i motsats till "de arméer av skuggmänniskor som befolkar storstädernas trottoarer, tunnelbanestationer och gallerior. De arméer av människor som inte längre har någon framtid." Litet uppgivet konstaterar hon att svensk debatt har svårt att ta in denna nya europeiska verklighet utan nöjer sig med att diskutera om man skall ge gatutiggarna pengar eller ej.

Jag hoppas att ni läser Jenny Anderssons artikel men vill för säkerhets skull avsluta med tre citat:

”Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.”

"Fascismen är på många sätt nyliberalismens direkta arvtagare. Dess grogrund är ojämlikhet och arbetslöshet."

"Det är synd att den svenska socialdemokratin är så ointresserad av Europa. För Europa är en ödesfråga."

Europa - Cameron 26 -2.

För ett par timmar sedan röstade EU:s stats- och regeringschefer med rösterna 26 mot 2 att nominera Jean-Claude Juncker  till posten som nästa ordförande i Europeiska Kommissionen.

Däremot är Juncker därmed inte vald  till kommissionsordförande. Denne väljs nämligen av Europaparlamentet. Teoretiskt sett kan valet där gå i annorlunda riktning eftersom vissa politiska partier kommer att ställa krav på Juncker och Kommissionen för att stödja honom. De europeiska socaldemokraterna har t.ex. redan antagit en lista med 50 sådana krav. Svenska miljöpartister (och socialdemokrater?) har förklarat att de inte kommer att stödja Juncker dock inte pga av att man inte gillar honom (vilket man iofs inte heller gör) utan för att de tycker att Reinfeldt har skött affären dåligt.

Vissa svenska politiker (ganska många faktiskt) verkar uppträda lika bisarrt som Cameron.

Det förefaller dock osannolikt att Juncker inte skulle få ihop den nödvändiga majoriteten.

Värt att notera är förstås att Reinfeldt och Rutte ändrade sig i sista minuten: man ville naturligtvis inte stå där ensamma med Cameron och Viktor Orban, den senare en regeringschef som andra inte vill ta i med tång pga av hans systematiska angrepp på demokratiska principer.

Vad Cameron egentligen vill är svårt att förstå. Varför andra länder, speciellt Merkel, till varje pris verkar vilja hålla UK kvar i Unionen är ännu svårare att förstå. Man säger att hon behöver Englands stöd för att stärka den inre marknaden. Det verkar ihåligt.

I själva verket vore det s.k. Brexit en typisk win-winsituation. Det står ju överväldigande klart att Englands befolkning med stor majoritet vill gå ut. En vänskaplig skilsmässa skulle innebära stora fördelar: det finns ingen anledning att tro att inte ett fristående England skulle beviljas samma villkor som de s.k. EES-länderna, t.ex. Norge.  EU:s budget skulle krympa något men mindre än man skulle tro eftersom den s.k. brittiska rabatten som nu finansieras av övriga medlemsländer skulle bortfalla. Det skulle säkert också innebära att rabatterna till Tyskland, Holland, Österrike och Sverige (ja!) skulle tas bort. Dessutom måste ett fritt England liksom Norge, Schweiz och andra betala en viss avgift för att få deltaga i den inre marknaden. Storleken får man förhandla om.

Fördelarna ligger i öppen dag. England får som man vill och integration och samarbete i Kärneuropa skulle kunna accelerera sedan den största hämskon eliminerats.

Jag skall  (troligen) skriva mera ingående om allt detta senare men har redan nu svårt att undertrycka skadeglädjen över den enorma prestigeförlusten för DN -ledarsida och särskilt Gunnar Jonsson ("Stoppa Junckergänget!";  "Och i Juncker-frågan borde alla beslutsamt ställa sig bakom Cameron" plus allt snack om en "kupp" från det demokratiskt valda parlamentets sida).

Det är sant att makten i EU nu i någon mån förskjutits från hemliga överläggningar i Rådets, troligen rökfyllda, rum till de parlamentsledamöter som valts direkt av folket i Europa. Men detta var förutsett redan i Lissabonfördraget och borde inte ha kommit som en överraskning. Att inflytandet från den supernationalistiska politik som tyvärr tagit överhanden i de flesta av Europas länder nu i någon mån kanske kan reduceras av ett parlament som ofta visat sig kunna anlägga vidare perspektiv är ju bara att välkomna.

Det amerikanska frihandelsavtalet ännu en gång

Jag har försökt att göra en något så när systematisk översikt av bakgrund, innehåll och konsekvenser gällande det avtal, TTIP, som just nu håller på att förhandlas fram. Ni finner den på en särskild sida, uppdelad på flera avsnitt, under rubriken Frihandelsavtalet EU - USA. En översikt.

Du kan antingen läsa hela artikeln som en enda lång sida (blir nog litet tröttsamt) eller hoppa från avsnitt till avsnitt via länkar längst ner. Det blir kanske mera lättöverskådligt.

Visserligen har jag delvis försökt att göra en objektiv och saklig framställning men får medge att min negativa grundinställning till stor delar påverkat text och upplägg. Dock finns ett antal länkar som gör att man kan leta sig tillbaka till argument från avtalets förespråkare.

Jag hänvisar också till mina tidigare blogginlägg:

Full frihet - utan normer
Värre än vi trott - Fullfrihet utan normer
Frihandelsavtalet EU - USA

Här följer en sammanfattning av den längre artikeln:

1   Förhandlingsmandatet är godkänt av samtliga medlemsländer i EU. Några länder, däribland Sverige, ville ha ett allomfattande avtal utan undantag och så blev också fallet.

2   Själva förhandlingsmandatet är hemligstämplat och kan endast anas via läckta dokument. Avtalets förespråkare betonar frihandelns betydelse i allmänna ordalag utan att precisera för- och eventuella nackdelar.

3  "Frihandel" är en helt missvisande beteckning. I praktiken är handeln mellan USA och EU redan fri (genomsnittlig tullnivå ca 3%). Effekterna av ytterligare avveckling blir positiva men i stort sett försumbara.

4   Praktiskt taget alla seriösa studier visar att effekterna på tillväxt och inkomst  beräknas bli obetydliga. Så gott som alla beräkningar bortser från sociala effekter av avregleringen och de ekonomiska konsekvenser dessa i sin tur kan få. Den enda studie som explicit behandlar detta varnar för problem på exempelvis miljö- och hälsoområdet samt för kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder  (för att undvika ökad arbetslöshet vid omställningar) liksom minskade intäkter för nationella och budgetar och EU:s budget.

5  Stark kritik riktas mot avregleringarna från de mest skilda håll och politiska schatteringar. Till stor del beroende på att ingen utanför förhandlarkretsen vet hur avregleringarna kommer att se ut. Kommissionens försvar formuleras endast i allmänna termer, "vi skall inte ge upp våra krav". Frågan som ställs är: varför förhandlar man då. Exempel från andra avtal är avskräckande. Amerikanska och europeiska utgångspunkter vad gäller "the precautonary principle" är diametralt motsatta. Både amerikanska och europeiska företag inom livsmedelsbranschen har starka reservationer.

6   Amerikanska krav på miljö- hälso och konsumentskydd är som regelväsentligt lägre och slappare än de europeiska. "Bevisbördan" ligger på den som hävdar att något är skadligt eller farligt. En kompromiss innebär därför definitionsmässigt att europeiska standards kommer att försämras. Medan den europeiska utgångspunkten är att i första hand skydda kunder och konsumenter är den amerikanska att ge företagen största möjliga spelrum.

7   Det största orosmoment är instiftandet av   ISDS -  Investor - state dispute settlement. Erfarenheter från liknande mekanismer i andra avtal är avskräckande: företag har möjlighet att kräva enorma skadestånd av stater som fattar politiska beslut som går emot deras intressen (t.ex. avskaffandet av kärnkraft i Tyskland, rökförbud i Australien; moratorium för fracking i Canada). En inskränkning  i eller rent av förbud mot "vinster i välfärden" skulle utan tvekan kunna dras inför ISDS av företag verksamma i branschen. Sveriges regering anser dock att en sådan mekanism är önskvärd och nödvändig.

Opinionen mot TTIP och särskilt mot ISDS är kraftig, växande och bred. Ledande politiker både från Alliansen och socialdemokraterna delar inte denna oro och vill i vart fall inte diskutera den förrän avtalet ligger klart. Det blir viktigt att göra detta till en huvudfråga i valet och avkräva partierna och deras representanter konkreta svar på specifika frågor. Särskilt gäller detta miljöpartiet som väl måste ingå i en eventuell röd/grön koalition efter valet. De politiker som kommer att delta i ratificeringsprocessen skall inte få slingra sig undan med allmänna fraser om att frihandel är bra och gynnar tillväxt och sysselsättning. Hör gäller det konkreta detaljer i just detta specifika avtal och en grundläggande motsats i samhällssynen mellan de länder som tjänstemän, lobbyister och experter förhandlar om i största hemlighet.

Frihandelsavtalet mellan EU och USA

Jag skriver idag för omväxling skull om detta på min andra blogg Flarnfri schalottenlök. Jag lär återkomma här på Euroflarn bär jag hunnit samla ihop litet mera bakgrund och fakta. Så håll utkik. Under tiden kan ni läsa om Frihandelsavtalet EU - USA på Flarnfri schalottenlök.

Och ändock rör hon sig...

DN publicerade igår en ytterst egendomlig ledarartikel som av någon anledning fått rubriken: Hänsyn var ordet. Stelbent och klumpfotat ställer man sig på ståndpunkten att det är jävlar anamma regeringscheferna som skall bestämma. Parlamentet har försökt göra en statskupp och skall inte tro att de har något med demokrati att göra. ("Parlamentets kuppartade manöver..överilad.") Enligt fördraget är det Merkel som skall bestämma och parlamentet måste ta ett steg tillbaka.

Trots att det knappt är början på juni antar jag att det är någon sommarpraktikant som fått öva sig på de inte så viktiga Europafrågorna.

Fru Merkel väckte ett visst uppseende när hon efter valet förklarade att Juncker inte alls var självskriven som kandidat till posten som Kommissionens ordförande. Han var en av dem som kunde komma ifråga. Igår framträdde hon dock på nytt och med en osäkerhet i rösten som man inte är van vid från det hållet förklarade hon att hon trots allt stödde Juncker och att sonderingarna med partigrupper och medlemsländer skulle utgå från detta. Merkel har varit utsatt för ett starkt tryck från alla håll efter sitt första yttrande - även från sitt eget parti och från den socialdemokratiska (!) koalitionspartnern. (Och då hade hon ännu inte läst Dagens Nyheter!) Se artikel i Die Presse: Warum zögerte Merkel? (DE).

Merkels tvekan grundar sig i att hon, av någon i dagens läge svårbegriplig anledning, framför allt är angelägen om att gå Cameron till mötes. I den attityden stöds hon troligen endast av Reinfeldt och Orban i Ungern, möjligen också Rutte. Hon överskattar med säkerhet styrkan i de flesta medlemsländers önskan att hålla britterna på bra humör.

Just nu försöker man samla ihop en ledningsgrupp som kan tillfredsställa alla, eller de flesta, medlemsländer. Danmarks Thorning-Schmidt är favorit för att efterträda van Rumpoy. Det skulle var en gest mot Cameron: en rådspresident från ett icke-euroland som motvikt till förre eurozonschefen Juncker. Polens utrikesminister skulle efterträda Ashton och Schultz antingen fortsätta som parlamentspresident eller bli "vice" Kommissionsordförande. Andra namn förekommer också i diskussionen.

Det är väl tveksamt om detta skulle räcka för att täppa igen munnen på Cameron. Eftersom man tydligen (tyvärr) inte vill ha en kampavstämning letar man också efter möjligheter att ge britterna ytterligare undantag från EU:s regler.

Trots rasisternas och extremisternas framgångar finns det alltså möjligheten att det kan bli något bra utav allt det här. Men kanske får vi se Reinfeldt tillsammans med agenterna för Jobbik och UKIP försöka blockera valet. Det skulle ju kasta ett sanningen ljus över den svenska "europapolitiken." Men beröm i Dagens Nyheter skulle han säkert få.


Uppdatering: Frankfurter Allgemeine har en lång intervju med Habermas om Europapolitiken och EP-valet. Enligt hans uppfattning vore det ett direkt angrepp på demokratin om regeringscheferna inte skulle respektera väljarnas vilja när det gäller Kommissionpresidenten. Många kommer att fråga sig varför man överhuvudtaget  skall rösta. Se Europa wird direkt ins Herz getroffen.

Ju mer man tänker på saken desto egendomligare ter sig DN:s ledare (se ovan). Det är ju faktiskt ett direkt angrepp på demokratin. Ett klargörande vore kanske på sin plats?

Valresultatet - och sedan?

För en detaljerad redovisning av valresultatet i alla medlemsländer hänvisar jag till den här interaktiva kartan:

http://derstandard.at/2000001438935/EU-Wahl-2014-Die-aktuellen-Hochrechnungen#/europe-t515-Österreich

Det är ur en österrikisk tidning så resultatet för detta land kommer upp först men genom att klicka på "Europakarte" och sedan ev. på "EU-Parlament" får man detaljer för samtliga medlemsländer. Jag tror inte att språket behöver vara något större problem.

Någon egen analys av totalresultaten gör jag inte i detta sammanhang. Det blev väl ungefär som förväntat. Främlingsfientliga, nationalistiska och EU-fientliga partier får mellan 20 - 30 % av mandaten, beroende på hur man räknar.

För Sveriges del kan man (jag) notera tre positiva saker. Valdeltagandet på ca 50 % är troligen det högsta i Europa bortsett från de länder där deltagandet är obligatoriskt. I Sverige är man naturligtvis chockad över SDs stora framgång. I det europeiska perspektivet har dock SD  inte på långa vägar nått de resultat och det inflytande som deras meningsfränder har. V har gått framåt men egentligen inte överdrivet mycket - men får ett mandat och lär därmed inte i någon högre grad stärka den EU-fientliga parlamentsgrupp med flera kommunistpartier som man tillhör.

Det franska resultatet är det utan tvekan mest betydelsefulla och, om jag får använda ett ord som förmodligen inte längre finns i SAOL, skickelsedigra. I vilken riktning kommer den franska politiken att läggas om? Sarkozy gjorde före valet ett mycket egendomligt uttalande där han i stort sett förordade en uppsplittring av EU i olika grupper och ett krossande av de viktigaste framstegen som gjorts i samarbetet, t.o.m. den fria rörligheten för personer. Socialisterna är uträknade. Eftersom axeln Paris - Berlin är en av de viktigaste drivande krafterna i EU bådar detta inte gott. Samtidigt är fru Merkel med säkerhet inte benägen att rucka på sin fastlagda kurs. (1)

(På den positiva sidan kan man räkna att Mussoliniepigonen Grillo tydligen åker på en smäll även om hans "parti" blir näst störst. Belgien verkar bli det enda landet med "liberal" majoritet, det beryktade Vlaams Belang får bara ett mandat. Wilders motgång är ju omskriven och välkommen).

Återstår nu att se hur majoritetspartierna kommer att agera. Att deras politik och framför allt Europapolitiken måste läggas om i grunden står helt klart. Men kommer man ha mod och insikt nog att tackla grundproblemen som huvudsakligen är sociala -vilket skulle kräva avsteg från den förhärskande åtstramningsideologin och dessutom närmare och effektivare överstatligt arbete- eller kommer man att försöka lägga sig närmare populisterna? "Främlingsfientlighet med ett mänskligt ansikte" kanske? Det är ju den vanligaste reaktionen men all erfarenhet visar också att det är dömt att misslyckas. Vill väljarna ha invandringsstopp och stängda gränser väljer man originalet och inte någon uppsnyggad kopia från etablerade höger- och vänsterpartier.

En viktig första indikation blir valet av Kommissionsordförande. Det är rådet dvs regeringscheferna, som nominerar men EP som väljer. Nominerar man någon annan än Juncker skulle det visa ett bottenlöst förakt för väljarna och bädda för en större demokratisk konflikt. Christine Lagardes namn har nämnts: blir det hon kan vi se fram emot mera åtstramning, mer penningpolitik, mer arbetslöshet och social oro och fortsatt uppsving för högerextremismen. Men inte ens regeringscheferna kan väl vara så dumma?

En annan stor chans som man väl också kommer att missa är att låta UK gå ur Unionen, snabbt och i all vänskap. Det skulle vara en win-winsituation för alla inblandade. Man har beräknat att det skulle innebära ett ekonomiskt avbräck för UK - det tror jag inte alls. Det finns ingen anledning att tro att inte EU skulle acceptera långtgående frihet för UK, främst på handelns  och investeringsområdet. Och så mycket personrörlighet som UK skulle vilja ha. Någon nämnvärd effekt på EU:s budget skulle det knappast bli: Återflödet skulle försvinna, UK skulle få betala en avgift på samma sätt som Norge och Schweiz, de länder (inklusive de fattigaste) som fortfarande betalar en stor av UK:s medlemsavgift skulle få en finansiell lättnad. Samtidigt skulle kontinenten bli av med den största stötestenen för en förnuftig integrationspolitik.  (Sverige skulle naturligtvis känna sig litet isolerats och vilset om "följa Toni" och "följa David" politiken inte längre finns till hands men det kanske är en vanesak?)


(1) En politik som grundar sig på förlegade erfarenheter från första världskriget och som av en österrikisk författare karakteriserats så: "...inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler."