fredag 24 juli 2015

Undermedlet (snake oil)

"Den svenska exporten drar in mer pengar än på länge, exportvärdet låg i juni på den högsta nivån sedan hösten 2011" skriver DN. Men man redovisar mycket riktigt att ökningen huvudsakligen beror på vad man kallar "valutadoping". Man lyfter fram kronans förfall gentemot dollarn men glömmer att redovisa att kronan dessutom lyckats med konststycket att utvecklas ännu svagare än Euron. Och mycket riktigt : i juni gick 63 miljarder till EU och knappt 47 miljarder till länder utanför EU. Det är alltså där den huvudsakliga dopingeffekten ligger.

Vi kan titta på det här diagrammet:


Det är litet svårläsbart men man kan se hur kronan successivt fallit gentemot dollarn men även -om än mindre uttalat- mot Euron.

Nu är ju världens alla besserwissers eniga om att lösningen för Grekland vore att ha en egen valuta som kunde falla fritt gentemot dollar och euro, naturligtvis mycket kraftigare än vad kronan gjort. Hux flux skulle alla problem vara lösta - man devalverar sig helt enkelt ut ur krisen. (Att skuldbördan samtidigt skulle åtminstone fördubblas är det ingen som skriver om.). Den gamle junilistaren Nils Lundgren -ytterligare en av dem som länge levt gott i Bryssel på att förakta EU- skriver på en blogg som jag inte vill länka till att även Finland lätt skulle kunna lösa alla sina problem med en egen valuta och devalveringar.

Och drar man ut perspektivet gäller det väl alla länder: befria dem från Eurotvånget och låt dem priskriga sig ut ur sina respektive problem. Men om du stärker din konkurrenskraft genom att devalvera, devalverar jag ännu mer för någon rättvisa skall det väl vara.

Det verkar också vara patentlösningen som amerikansk gurus hamrar i oss (tyvärr med den annars så kloke Paul Krugman i täten). Den gemensamma valutan var ett misstag från början och kunde aldrig fungera och det ser vi nu. En viss sanning ligger i detta: en gemensam valutazon kräver en gemensam ekonomisk politik, något som naturligtvis var ogenomförbart. De kriterier och krav som ställdes upp visade sig vara alltför svaga. Men detta är ett alltför kameralt betraktelsesätt. "Fäderna" visste naturligtvis att det kunde gå så men insåg också att en gemensam valuta är en väsentlig beståndsdel för att fullfölja den politiska ambitionen om allt närmare integration och samordning. Man tänkte sig väl att insikten om nödvändig samordning skulle växa fram med tiden, Den supernationalistiska politik som fick överhanden grundad i en föråldrad finanspolitisk ideologi blev emellertid ett till synes oöverstigligt hinder. Paradoxalt nog har dock Greklandskrisen gett möjligheter att överkomma svårigheterna,

Målet nu måste vara att stärka integrationen, inte att ge upp ambitionerna och göra EU till ett super-EFTA (vilket iofs verkar vara ledstjärnan för länder som England och Sverige). Glädjande nog verkar "federalistiska" tankegångar vinna alltmera terräng i samband med Greklandskrisen.

Att experter och politiker från USA inte gillar den utvecklingen är klart: en värld där The Washington Consensus  (IMF, Världsbanken och Federal Reserve) bestämmer ligger mycket närmare deras intressen än ett starkt och förenat Europa.

Så kom ihåg när vi gläds åt de svenska exportframgångarna: de åstadkoms genom ett sorts tjuvskytte på bekostnad av andra länder. Och skulle Eurosamarbetet spricka hamnar vi alla i ett gängkrig där alla bekämpar alla. Och den starkaste vinner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar