Regeringens budgetförslag, att döma av vad jag läst mig till i dags och fackpress, visar att även den nya regeringen sitter hopplöst insnärjd i krona-för-kronaideologin. Ta en titt på nedanstående diagram över arbetslösheten från Economist Intelligence Unit:
Sveriges tal är (februari 2015) 7.8 % vilket kan jämföras med t.ex. Tyskland 4.8, Österrike (!) 5.3 eller Danmark 6.2. (Obs att detta är genomsnittstal, värdena för utsatta grupper är naturligtvis mycket högre.) Enligt budgeten väntar man sig att, med stora ansträngningar, kunna kommer ner till 6.4 % under 2018, dvs. samma nivå som Estland och Rumänien har idag.* Det är till att ha ambitioner.
Ett nyktert betraktande av statistik och ekonomisk situation visar helt tydligt att budgetstrategin inget annat är än ett populistiskt skådespel för galleriet. Vi kan inte klandra genomsnittsväljaren eller genomsnittsmedborgaren för detta eftersom de aldrig får en chans att genomskåda de delvis komplicerade sammanhangen. Politiker av alla kulörer, journalister, opinionsbildare slår blå dunster i ögonen på väljaropinionen genom lättförståeliga slagord och grundfalska analogier med privatekonomin. "Den som är satt i skuld är icke fri", "man kan inte ge ut mer än vad man har" "vi kan inte lämna en skuldbörda på x kronor per capita till våra barn och barnbarn".
Enligt EU:s regler får statsskulden uppgå till max 60 % av GDP. Sveriges andel är ca 40 %, den suveränt lägsta kvoten inom EU 15 (med undantag för Luxemburg (22.9%). Budgetunderskottet får uppgå till högst 3 % per år. Det svenska underskottet uppgår till någon procentenhet per år, ett av de lägsta registrerade värdena i EU 28. (Jmf t.ex. Holland 4.7, UK 8.3, Frankrike 5.2).
Trots den offentliga sektorns ytterst gynnsamma balansläge är samhällsekonomin i vad som måste betecknas som grov obalans. Arbetslösheten är orimligt hög och någon lättnad utöver vad en eventuell konjunkturuppgång finns inte i planerna. Inflationen har förbytts i en skadlig deflation med negativa räntor som en obscen konsekvens. Utrikeshandeln kan möjligen klara sig bättre genom draghjälp från Tyskland och genom att man lyckats med konststycket att få kronan att sjunka ännu mer än vad euron gjort och därigenom påverkat konkurrensläget positivt. Men det var nog mera tur än skicklighet...Tillväxten vacklar. Välfärd och infrastruktur urholkas systematiskt genom hårdhänta nedskärningar och sparkrav.
Det har aldrig varit så billigt att låna pengar som just nu. Sveriges grundmurade ekonomi skulle utan förbehåll tåla en lånefinansiering av investeringar i infrastruktur eller i fungerande välfärdssystem inom sjukvård, äldrevård och skola. Med kloka insatser i utbildning och strukturreformer på arbetsmarknaden (jmf Österrike och Tyskland) skulle den strukturella arbetslösheten kunna bringas ner till rimliga nivåer samtidigt som den kortsiktiga konjunkturen skulle stimuleras. Enklast, snabbast, billigast och praktiskt taget riskfritt kunde detta åstadkommas genom att låna i Riksbanken, a.k.a. "trycka" pengar. EU:s budgetregler skulle fortfarande nås med råge. Räntekostnaderna bli obetydliga.
Det enda problemet med en sådan politik vore att det vore ytterst lätt för våra vanligaste meningsbildare att dra ner debatten på Lyckoslantens nivå och vinna röster och popularitet med tal om ansvarslöshet, slöseri osv. Och med tanke på politikernas kvalitet och ambitioner lär det väl bli den ideologin som tar hem spelet.**
* Jag är naturligtvis medveten om den tvivelaktiga kvaliteten i dessa tal, särskilt för Rumänien. Men som illustration duger det.
** Om det kan vara till någon tröst kan jag berätta att det är ännu värre i Österrike. På fullt allvar brister den opartiske iakttagaren ut i skratt numera för varje nyhetsinslag som handlar om "århundradets skattereform" och hur den skall "finansieras". Just nu är det t.ex. vilda protester, gatudemonstrationer och namninsamlingar mot kravet att lärare skall undervisa 22 timmar i veckan istf som nu 20.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar