Erfarna och kunniga journalisterna Ylva 'Elvis' Nilsson och Henrik Brors har just öppnat en egen website om Europa. Siten verkar mycket lovande med klar information om aktuella händelser inom EU och med klara fakta, t.ex. just nu om den gemensamma gränskontrollen och förstärkningen av Frontex. Den svenska EU-politiken granskas också på ett konkret sätt. Så beskrivs exempelvis den kniptång regeringen har satt sig i när det gäller fiskeriavtalet med Marocko.
Såvitt man kan döma av de första dagarna kommer "Om Europa" dels att informera om viktiga åtgärder som konventionella medier hoppar över av brist på intresse, dels analysera de stora händelserna på ett pedagogiskt och för läsarna relevant sätt. Att det inte blir tråkigt kan nog garanteras, Ylvas smått syrliga stil när någon gjort något dumt är ytterst njutbar.
Den nya siten är mycket välkommen. EU-bevakningen i svenska media är under all kritik. För ca 15 år sedan fanns 30 journalister i Bryssel som bevakade vad som hände. Numera knappt 5.
tisdag 15 december 2015
söndag 13 december 2015
Allt under kontroll på det sjunkande skeppet
Und ich geb' eine Runde aus für's Lokal,
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!
es lebe dieser Planet!
Wo ich pausenlos auf die Nase fall'
und es keinem anders ergeht.
Ob sie den Ölpreis hochjonglieren,
zum 114. Mal,
ob Rot oder Schwarz regieren - egal!
Det är en paradox att det europeiska samarbetet aldrig diskuterats så intensivt som just nu samtidigt som pessimism och undergångsprofetior gör sig allt mera gällande. Medlemsländernas ovilja att tackla flyktingkrisen tillsammans och deras villkorslösa kapitulation för inhemska nationalistiska strömningar och högerpopulistiska väljarmagneter har i praktiken kraschat Schengensystemet - tillsammans med den gemensamma valutan kanske de största framgångarna i EU-samarbetet.Man diskuterar redan ett "mini-Schengen" bestående av en handfull länder. Om folkopinionen får gälla blir Brexit ett faktum. Vad händer då med Irland och Skottland?
Orsakerna till unionens oförmåga är de nationalistisk-populistiska strömningar som alltmer tagit överhanden inom medlemsländerna. Jag tänker inte diskutera orsaken till detta här bara konstatera faktum. Märkligt nog sker detta samtidigt som ropen efter mera överstatlighet och kraftigare åtgärder från institutionernas sida blir alltmer hörbara. Innan flyktingkrisen bröt ut togs flera viktiga steg på den ekonomiska politiken och budgetpolitikens område. För första gången kommer nu Sverige att utsättas för en särskild granskning av Kommissionen vilket kan leda till krav på åtgärder från EU. För Sveriges del gäller det den höga privata skuldsättningen liksom det alltför stora överskottet i bytesbalansen. Det första har samband med den berömda bostadsbubblan, det andra med den undervärderade svenska valutan. (Utvecklingen under den senaste perioden har dock vänt - kronan stärks alltmer i förhållande till Euron vilket alltså enligt modellerna borde resultera i mindre export och mera import. Vi får väl se.)
Klicka nedan för att läsa vidare!
måndag 12 oktober 2015
Regionalvalet i Wien - någon lärdom för Sverige?
Ni får ursäkta att det här blir en ganska lång och jämförelsevis detaljerad redogörelse för gårdagens regionalval i Wien. Jag inser att det är av begränsat intresse men eftersom t.ex. spänningar mellan jämnstora "vänster"- och "högerblock" samt framgångar för högerextrema rörelser även präglar den svenska politiken är det ju trots allt möjligt att nedanstående kan ha ett visst intresse.
Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.
Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1) För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.
Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.
Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!
(Klicka nedan för diagram och fortsättning)
Litet bakgrund. Staden Wien har en särställning i Österrike så till vida att staden också är ett av 9 Bundesländer som är grundvalen för den federala staten. Länderna (om jag här får kalla dem så) har mycken stor självständighet och inflytande på den lokala politiken vilket bl.a. medför att förhållanden på olika områden som skola, sjukvård, kommunikationer osv. kan variera kraftigt. De har dock ingen egen beskattningsrätt och är i sin tur ganska beroende av de kommuner, i Wien kallade Bezirk, som ingår. Liksom i Sverige är det en ständig dragkamp mellan stat och region om ansvaret och framför allt om hur mycket pengar staten skall skjuta till. Dock är Ländernas makt mycket större än hos t.ex. svenska landsting eller kommuner.
Denna struktur gör att regionalvalen får en stor betydelse också för centralregeringens politik och dess resultat tas som en viktig indikation på hur det kan gå i parlamentsvalen. Eftersom landet sedan länge styrts av koalitioner, oftast mellan socialdemokrater och konservativa med oförmåga att finna konsens och samarbete, är det livsviktigt för båda partierna att ha stöd från de mäktiga provinsguvernörerna, Landshauptmänner (i Wien kallad Bürgermeister, borgmästare). (1) För socialdemokraterna (SPÖ) är Wien det viktigaste Landet, medan Ober- resp. Niederösterreich spelar motsvarande roll för de konservativa (ÖVP). Steiermark och Salzburg är omstridda medan Kärnten under lång tid varit mörkblått (Haider) men t.v. styrs av socialdemokraterna. Övriga länder (Burgenland, Tirol och Vorarlberg) spelar mindre roll för den federala politiken.
Detta sagt som bakgrund. Jag har tidigare rapporterat om de val som hittills hållits under 2015, nämligen i Steiermark och Burgenland resp.Oberösterreich. I samtliga fall har tendenserna varit desamma: förluster som bara kan betraktas som enorma för de "klassiska" partierna SPÖ och ÖVP, motsvarande kraftiga vinster för FPÖ. Inte i något fall har dock FPÖ fått egen majoritet utan regeringarna fortsätter som "förlorarnas koalition". Undantag Burgenland vars socialdemokratiske Landeshauptmann bröt ett urgammalt tabu och koalerade med FPÖ.
Inför valet i Wien förutspåddes allmänt både av experter och opinionsundersökningar att dessa resultat skulle upprepas och ytterligare skärpas. Valet framställdes som en duell mellan den populäre borgmästaren och utmanaren, FPÖ:s partiledare. Spänningen över vilket parti som skulle bli störst och alltså göra anspråk på borgmästarposten var stor och höll i sig ända tills efter kl 17:00 på valdagen då vallokalerna stängdes. Men, som man säger i Österrike: erstens, es kommt anders und zweitens, als man denkt. När den första högräkningen kom, ca kl 17:45, fick man se den märkliga synen av en valvaka där deltagarna först hade mycket surmulna miner bara för att brista ut i ett enormt jubelskri och hoppa upp och ner när man förstått att man förlorat ca 5 % av sina väljare!
(Klicka nedan för diagram och fortsättning)
måndag 28 september 2015
Omvälvning i Österrike
Österrike är en federal stat med 9 Bundesländer som har mycket stora befogenheter och utövar ett avgörande inflytande på centralregeringen och dess politik. Det ligger i sakens natur att detta inflytande -liksom t.ex. i Schweiz- går i bromsande riktning och är en av de faktorer som gör Österrike i stora delar oregerbart.(En annan faktor är den utbredda korporativismen, ett arv från den Austrofascistiska tiden.) Varje Land leds av en provinsguvernör, en Landeshauptman. För regeringen i Wien är det livsnödvändigt att få stöd från dessa personer.
Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.
Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.
Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.
Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.
Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.
FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!
På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.
Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.
Men alla länder är inte lika viktiga. Viktigast i politiskt hänseende är Wien, Niederösterreich och Oberösterreich. I dagarna har regionalval hållits i Öberösterreich. Resultatet blev det som sedan länge avtecknat sig. Enorma förluster för ÖVP (konservativ/liberal) och SPÖ (socialdemokrater). ÖVP förlorade 10.4 procentpunkter och SPÖ 6.6 procentpunkter medan FPÖ (Haiders gamla parti) vann 15.1 procentpunkter och blev näst största parti, helt överskuggande socialdemokraterna.
Resultatet åtrspeglar fast i ännu högre grad vad som hänt i tidigare regionalval i år i Steiermark och Burgenland, val som jag skrev om och anlyserade här.
Den 11 Oktober blir det val i Wien. Hotet att FPÖ blir största parti i det traditionellt "röda Wien" är starkt och helt realistiskt. Partiet kan då göra anspråk på borgmästarposten - frågan är dock med vem man skulle regera. De konservativa är obetydliga i Wien, De Gröna lär väl knappast ställa upp.
Det tabu som sedan länge funnits mot samverkan mellan socialdemokrater resp konservativa med FPÖ bröts ju 2000 då ÖVP bildade regering med FPÖ. Dett ledde, som bekant till en bojkott från övriga EU-länder som dock fick ett slut genom en tvivelaktig insats av sedermera nobelpristagaren Matti Ahtisaari. I modern tid har socialdemokraterna i Burgenland bildat koalition med FPÖ.
Tänkbart, kanske troligt, är att resultaten tvingar fram en "förlorarnas koalition" (mellan ÖVP och SPÖ) både i Oberösterreich och på riksplanet. Det kommer att ytterligare späda på politikerförakt och främja FPÖ. En bättre lösning vore kanske någon form av minoritetsregeringar - dock saknas erfarenhet av sådant i Österrike och den historiskt betingade polariseringen mellan "rött" och "svart" gör det inte lättare.
FPÖ är ett direkt efterföljarparti till nazisterna men givetvis har man anpassat metoder och taktik till de nya tidernas krav. Man får f.ö. av någon anledning inte säga så i Österrike trots att det är ett historiskt beläggbart faktum. Se min text: Free spraken - schtonk!
På samma sätt kan man inte bortse från Sverigedemokraternas nazistiska rötter. Argumentet att man måste samarbeta med Sveriges tredje största parti ter sig grundfalskt och livsfarligt sett i historiens ljus.
Österrikiska Die Presse har en kortfattad översikt över högerextremismen i Europa (DE). Det är kanske ingenting nytt som framkommer men det är ruskigt att läsa allt detta på ett ställe.
onsdag 23 september 2015
Att bita den födande handen
(alla tal i euro förstås)
De fyra länder som röstade nej till Ministerrådets beslut att fördela 120 000 flyktingar på samtlliga länder som deltar i samarbetet (dvs. exkl England, Danmark och Irland) hör till de största mottagarna av finansiella medel från EU. Med andra ord, även av Sveriges EU-avgift går en stor del som understöd till dessa länder.
Enligt statistik från EU-Kommissionens upplysningskontor i Stockholm fick Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien tillsammans år 2013 inte mindre än 10.6 % av unionens samlade utgifter. Dessa uppgick till ca 128 miljarder varav Tjeckien fick 3.3, Slovakien 1.2, Rumänien 5.5 och Ungern 4.9 miljarder (sedan deras egen avgift räknats bort). Som jämförelse kan vi se att Sverige betalade 4.2 miljarder och fick tillbaka 1.6, dvs netto - minus 2.6 miljarder.
Att Polen rättade in sig i ledet till slut kanske kan ha något att göra med att man netto fick 11.9 miljarder från EU, dvs. 9.3 % av Unionens totala utgifter år 2013.
Nu kan och skall solidaritet och värdegemenskap inte köpas för pengar men nog borde regeringarna i dessa länder fundera på om det inte är i deras intresse att stärka samarbetet inom unionen.
Återstår att se om Kommissionen och de länder som röstade ja i går har tillräckligt med balls för att se till att vägrarländerna, främst Tjeckien och Slovakien, fullgör sina förpliktelser.
(Personlig not: Det känns litet egendomligt för mig personligen att argumentera i termer av "nettopositioner" ("juste retour") eftersom jag i allt mitt EU-arbete hävdat att detta inte är ett rättvisande mått på fördelarna med eller kostnaderna för EU-medlemskap. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle ge vid handen att fördelarna vida överväger, även och kanske speciellt för de länder som nu är nettobetalare. Men i dessa tider när debatten sjunkit ner till krona-för kronanivån får man kanske lov att spela kamrer, åtminstone tillfälligt.
En ännu otrevligare anomali i budgetsystemet är ju att dessa fyra länder tillsammans med alla andra dvs även Grekland, Malta, Cypern osv. är med och finansierar en stor del av Englands EU-avgift. "I want my money back" som Ms. Thatcher sade och dängde handväskan i bordet.)
De fyra länder som röstade nej till Ministerrådets beslut att fördela 120 000 flyktingar på samtlliga länder som deltar i samarbetet (dvs. exkl England, Danmark och Irland) hör till de största mottagarna av finansiella medel från EU. Med andra ord, även av Sveriges EU-avgift går en stor del som understöd till dessa länder.
Enligt statistik från EU-Kommissionens upplysningskontor i Stockholm fick Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien tillsammans år 2013 inte mindre än 10.6 % av unionens samlade utgifter. Dessa uppgick till ca 128 miljarder varav Tjeckien fick 3.3, Slovakien 1.2, Rumänien 5.5 och Ungern 4.9 miljarder (sedan deras egen avgift räknats bort). Som jämförelse kan vi se att Sverige betalade 4.2 miljarder och fick tillbaka 1.6, dvs netto - minus 2.6 miljarder.
Att Polen rättade in sig i ledet till slut kanske kan ha något att göra med att man netto fick 11.9 miljarder från EU, dvs. 9.3 % av Unionens totala utgifter år 2013.
Nu kan och skall solidaritet och värdegemenskap inte köpas för pengar men nog borde regeringarna i dessa länder fundera på om det inte är i deras intresse att stärka samarbetet inom unionen.
Återstår att se om Kommissionen och de länder som röstade ja i går har tillräckligt med balls för att se till att vägrarländerna, främst Tjeckien och Slovakien, fullgör sina förpliktelser.
(Personlig not: Det känns litet egendomligt för mig personligen att argumentera i termer av "nettopositioner" ("juste retour") eftersom jag i allt mitt EU-arbete hävdat att detta inte är ett rättvisande mått på fördelarna med eller kostnaderna för EU-medlemskap. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt skulle ge vid handen att fördelarna vida överväger, även och kanske speciellt för de länder som nu är nettobetalare. Men i dessa tider när debatten sjunkit ner till krona-för kronanivån får man kanske lov att spela kamrer, åtminstone tillfälligt.
En ännu otrevligare anomali i budgetsystemet är ju att dessa fyra länder tillsammans med alla andra dvs även Grekland, Malta, Cypern osv. är med och finansierar en stor del av Englands EU-avgift. "I want my money back" som Ms. Thatcher sade och dängde handväskan i bordet.)
tisdag 22 september 2015
Principiellt viktigt beslut om flyktingmottagandet
I dagens möte mellan EU:s inrikesministrar beslöts att man skulle omfördela 120 000 flyktingar från Italien och Grekland på övriga EU-länder (utom England, Irland och Danmark som har s.k. opt-outs. Irland har dock anmält att man avser att deltaga).
Det märkliga är att beslutet togs med kvalificerad majoritet. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien röstade emot och Finland lade ner sin röst men även dessa länder blir nu tvungna att ta emot en andel av dessa flyktingar i enlighet med den fördelningsnyckel som bestämts. Enligt obekräftade uppgifter har åtminstone Ungern förklarat att man tänker följa beslutet medan Slovakien sagt ett bestämt nej eftersom man vägrar att acceptera några muslimska immigranter.
Man lägger märke till att de baltiska länderna och Polen som hela tiden varit emot beslutet till slut följde majoritetens linje. Att Finland avstod från att rösta får väl tillskrivas inflytandet från de avgrundsextrema Sannfinnländarna som behövs i regeringen.
Belutet innebär, såvitt jag vet, att rådet för första gången använt den möjlighet man fick i Lissabonfördraget att fatta beslut med kvalificerad majoritet, dvs vetorätten vore i praktiken avskaffad. Det är i så fall ett litet men betydelsfullt steg mot den överstatlighet som måste komma om unionen skall överleva som något viktigare än att vara ett Super-EFTA. De åtminstone blygsamt framstegsvänliga krafterna lyckades med framgång visa tänderna.
I skrivande stund har jag inte tillgång till mera detaljerad informtion om rådets beslut och får därför reservera mig för eventuella missuppfattningar. Ett kortfattat statement från Rådet finns här under rubriken "Main Results". En något utförligare artikel från Le Monde finns här: L’Union européenne s’accorde sur la répartition en deux temps de 120 000 réfugiés.
Och faktiskt: även SvD har med nyheten. Även DN har en kort notis.
Uppdatering: Det råder en viss osäkerhet om huruvida systemet med bindande kvoter verkligen finns med i rådets beslut. Luxenburgs utrikesminister liksom representanter för den finska regeringen envisas med att hela överenskommelsen är "frivillig". Skulle det vara fallet är naturligtvis värdet av överenskommelsen lika med noll. Hoppas att klarhet vinns under morgondagen.
Det märkliga är att beslutet togs med kvalificerad majoritet. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien röstade emot och Finland lade ner sin röst men även dessa länder blir nu tvungna att ta emot en andel av dessa flyktingar i enlighet med den fördelningsnyckel som bestämts. Enligt obekräftade uppgifter har åtminstone Ungern förklarat att man tänker följa beslutet medan Slovakien sagt ett bestämt nej eftersom man vägrar att acceptera några muslimska immigranter.
Man lägger märke till att de baltiska länderna och Polen som hela tiden varit emot beslutet till slut följde majoritetens linje. Att Finland avstod från att rösta får väl tillskrivas inflytandet från de avgrundsextrema Sannfinnländarna som behövs i regeringen.
Belutet innebär, såvitt jag vet, att rådet för första gången använt den möjlighet man fick i Lissabonfördraget att fatta beslut med kvalificerad majoritet, dvs vetorätten vore i praktiken avskaffad. Det är i så fall ett litet men betydelsfullt steg mot den överstatlighet som måste komma om unionen skall överleva som något viktigare än att vara ett Super-EFTA. De åtminstone blygsamt framstegsvänliga krafterna lyckades med framgång visa tänderna.
I skrivande stund har jag inte tillgång till mera detaljerad informtion om rådets beslut och får därför reservera mig för eventuella missuppfattningar. Ett kortfattat statement från Rådet finns här under rubriken "Main Results". En något utförligare artikel från Le Monde finns här: L’Union européenne s’accorde sur la répartition en deux temps de 120 000 réfugiés.
Och faktiskt: även SvD har med nyheten. Även DN har en kort notis.
Uppdatering: Det råder en viss osäkerhet om huruvida systemet med bindande kvoter verkligen finns med i rådets beslut. Luxenburgs utrikesminister liksom representanter för den finska regeringen envisas med att hela överenskommelsen är "frivillig". Skulle det vara fallet är naturligtvis värdet av överenskommelsen lika med noll. Hoppas att klarhet vinns under morgondagen.
måndag 14 september 2015
Vem pratar hon med?
När detta skrivs (ca 18:09) förefaller resultatet av inrikesministrarnas möte ang. flyktingkatastrofen under dagen att bli magert och otillfredställande. Redan inledningsvis utfördade ministrarna en kommuniké (pdf) och förklarade sig villiga att ta emot ytterligare 120 000 flyktingar (istf kommissionens föreslagna 160 000) men avvisar bestämt att detta skulle ske genom ett obligatoriskt kvotsystem. Vidare är implementeringen försedd med en hel massa undantag och vaga skrivningar í syfte att ge de enskilda länderna möjlighet att fatta sina egna beslut.
Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)
Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."
Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)
Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)
Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.
Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien" har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.
Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.
Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.
Med andra ord allt blir som förut. De länder som försöker uppträda anständigt kommer att överväldigas av de obstinata vägrarländerna och förmodligen pressas till att vidta restriktiva åtgärder. (Tyskland har infört gränskontroll mot Österrike, Finland (!) mot Sverige i norr, flera lär följa. Moderatledaren menar att det kan nog bli aktuellt också för Sverige.)
Rubriken syftar på den otrevliga artikel som Lena Mellin skrev i gårdagens AB. Där kräver hon "att EU visar tänderna", kritiserar att EU inte straffar Bulgarien och Rumänien för deras diskriminatoriska politik och frågar ang. flyktingarna: vad skall EU sätta emot (vägrarfronten)? Och artikeln avslutas med en hejdundrande upmaning till EU: "Visa tänderna. Dundra. Huta åt."
Det är precis den typen av slappa skriverier som underblåser EU-hat och EU-skepsis i Sverige men tyvärr också i andra länder. Ingen kan väl invända mot innehållet men, ursäkta svordomen, vem fan vänder hon sig till? Kommissionen lägger fram konkreta förslag för att lösa krisen. Parlamentet har inte behandlat frågan men chansen att man där skulle få en överväldigande majoritet för en generös öppning är mycket stor. (Både Reinfeldt och Wallström har beklagat sig över att de folkvalda EU-parlamentarikerna tenderar att tänka själva i stället för att fungera som centralregeringarnas lydiga agenter. Ett tydligt exempel är t.ex. frågan om tvingande inkvotering av kvinnor i börsnoterade bolags styrelser där Parlamentet med mycket stor majoritet röstat för en sådan lösning medan Rådet, med Sverige och UK i spetsen, vägrat att ens fundera på saken. Läs gärna min text Ont om kompetenta kvinnor?)
Det är alltså EU:s ministerråd som är bromsklossen och som ger fritt fram för nationalistiska och främlingsfientliga strömningar för att inte riskera sina chanser i nästa val. Och vilka sitter i rådet? Där sitter medlemmar av de regeringar som vi, EU:s medborgare, röstat fram i den mån vi orkat gå till valurnorna. (Av de fragmentariska referat jag sett verkar dock t.ex. Morgan Johansson ha skött sig bra - genom att kräva att Turkiet inte skall räknas som ett "säkert land" har han t.o.m gått längre än sina meningsfränder.)
Det är alltså på hemmaplan vi måste börja. Att skälla på något amorft "EU" är okunnigt och dumt. Lena Mellin har målat in sig i det hörnet. Att ifrågasätta vägrarländernas politik är däremot inte att "peka finger" utan välmotiverad kritik från övriga medlemmar av gemenskapen.
Att Finland och Danmark befinner sig på vägrarsidan är naturligtvis en följd av att man inte förmått tämja de främlingsfientliga stämningarna och t.o.m. tagit in fascistiska partier i regeringen (liksom f.ö. Norge.) Att de östeuropeiska staterna intar denna hållning är sorgligt. Av de s.k.Visegrad-länderna som nyss befriats från det sovjetiska förtrycket och de kommunistiska diktaturerna och upptagits i den europeiska gemenskapen med betydande finansiella stöd från övriga EU-länder kunde man ha rätt att vänta sig ett större mått av solidaritet. Ungern och i någon mån "Tjeckoslovakien" har tydligen glömt massflykten från sina länder 1956 och 1968 och hur förhållandevis väl flyktingarna mottogs av grannländer och andra.
Det finns mycket långtgående slutsatser att dra av allt detta. Möjligen kommer jag att senare fomrulera några sådana för min egen del. Men det kommer att kräva en hel del självövervinnelse eftersom jag måste ifrågasätta en del grundläggande värderingar som format mitt tänkande under många år. Vi får väl se.
Uppdatering redan: Ministrarna möts igen den 8/10. Flera mottagarländer (inkl Sverige?) försöker få till en omröstning i Rådet /DE) om fördelningsmekanismen. Ett beslut kan tydligen fattas med kvalificerad majoritet och det fonns då en stor möjlighet att vägrarländerna blir i minoritet. En spännande utveckling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)