Gunnar Jonsson, en man som aldrig missar en västgötaklimax och aldrig hittar självklarheter självklara nog att inte behöva en extra förklaring skriver om Skottland under rubriken "En union värd att bevara." Varför detta skulle vara fallet berättar inte Jonsson utan går genast över till att förklara varför han inte "begriper" varför Skottland skulle lämna unionen. Och så kommer slutklämmen, själva poängen liksom: "också Förenade kungadömets förkämpar behöver vakna. Bara några dagar återstår att förklara att den 307 år gamla unionen är värd fler chanser".
En poäng döljer sig dock under Jonssons svada. Nationalistledaren har i kampanjen lyft fram en rad ouppnåeliga mål som dessutom skulle eliminera alla fördelar med en självständighet. (Drottningen som statsöverhuvud, valutaunion osv.) Men det är ytterst osäkert att det är just detta som stärker ja-sidan - man vill helt enkelt bli av med Cameron, toryregeringen och den destruktiva ekonomiska politiken och bli herrar i sitt eget hus.
Skottland kan inte -även om många vill tro det- automatiskt bli medlemmar av EU och NATO. Vad gäller EU kan man inte heller räkna med att få behålla alla godisbitar som Thatcher och efterföljare snattat i form av avgiftsrabatt, opt outs och andra specialförmåner. Men det ligger i EU:s intresse att snabbt slutföra förhandlingar med Skottland i en generös anda dock utan att rucka på unionens grundläggande principer som man i missriktad samarbetsvilja gjort med UK.
Valutafrågan blir den svåraste: Skottland kommer att bli tvungen att införa Euro men detta kommer att kräva några år av anpassning och vad betalar man med under tiden? Här finns stora möjligheter för hämndlystna engelsmän.
Eftersom UK (eller England) med största sannolikhet kommer att rösta för att lämna EU borde dessa frågor spela en mycket större roll i debatten. De nordiska länderna, EU-medlemmar såväl som utomstående, kan spela en viktig roll i att understödja Skottland i en övergångsperiod och bidra till en öka europeisk integration.
För den som ev. tycker att det blir för mycket England bashing här rekommenderas en artikel ur The Independent: The Better Together campaign is selling the wrong Britain
torsdag 11 september 2014
tisdag 2 september 2014
Ränderna går aldrig ur...
(Denna text har även lagts upp på Flarnfri schalottenlök.)
I kväll, tisdag, utfrågas vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i SVT. Här är två frågor som definitivt inte kommer att ställas till honom:
1 Varför samarbetar (v) i Europaparlamentet med en grupp (GUE/NGL) som bl.a. innehåller 6 uttalat kommunistiska partier med hammaren och skäran som emblem? Exempelvis grekiska kommunistpartiet som sände en "valbservatör" till Putins "folkomröstning" på Krim.
2 Varför röstade (v)-s ledamot av Europaparlamentet mot den resolution som krävde större ansträngningar för att öka antalet kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag och t.o.m. angav kvotering som en möjlighet? I den svenska gruppen (välj "Sweden") röstade även konservativa och liberaler mot denna resolution som f.ö. antogs med 473 röster mot 148.
3 Hur ställer sig Sjöstedt till att en ledande företrädare för hans parti och riksdagsledamot menat att Stalins massmord var "en enstaka händelse" och inte borde läras ut i skolan?
(Sjöstedt tillhörde under 11 år den exklusiva grupp som levde gott i Bryssel på att förakta Europa. Typiska insatser var hans motstånd mot östutvidgningen och hans förhoppningar om att Irland skulle stjälpa Lissabonfördraget. Om (v)-s slingriga Europapolitik se även denna text från SR. Om hur Europa och EU är helt frånvarande från (v)-s valmanifest, läs här. (v) befäster därmed sin ställning som det mest nationalistiska partiet. )
(Många av länkarna går till artiklar på EUbloggen som fingranskat alla partiers valmanifest och skeletten i deras respektive garderober.)
I kväll, tisdag, utfrågas vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i SVT. Här är två frågor som definitivt inte kommer att ställas till honom:
1 Varför samarbetar (v) i Europaparlamentet med en grupp (GUE/NGL) som bl.a. innehåller 6 uttalat kommunistiska partier med hammaren och skäran som emblem? Exempelvis grekiska kommunistpartiet som sände en "valbservatör" till Putins "folkomröstning" på Krim.
2 Varför röstade (v)-s ledamot av Europaparlamentet mot den resolution som krävde större ansträngningar för att öka antalet kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag och t.o.m. angav kvotering som en möjlighet? I den svenska gruppen (välj "Sweden") röstade även konservativa och liberaler mot denna resolution som f.ö. antogs med 473 röster mot 148.
3 Hur ställer sig Sjöstedt till att en ledande företrädare för hans parti och riksdagsledamot menat att Stalins massmord var "en enstaka händelse" och inte borde läras ut i skolan?
(Sjöstedt tillhörde under 11 år den exklusiva grupp som levde gott i Bryssel på att förakta Europa. Typiska insatser var hans motstånd mot östutvidgningen och hans förhoppningar om att Irland skulle stjälpa Lissabonfördraget. Om (v)-s slingriga Europapolitik se även denna text från SR. Om hur Europa och EU är helt frånvarande från (v)-s valmanifest, läs här. (v) befäster därmed sin ställning som det mest nationalistiska partiet. )
(Många av länkarna går till artiklar på EUbloggen som fingranskat alla partiers valmanifest och skeletten i deras respektive garderober.)
söndag 31 augusti 2014
Ung och oerfaren
Två toppjobb inom EUs institutioner har fastlagts: Polens Tusk som rådsordförande (efter van Rumpoy) och Italiens Mogherini som utrikespolitisk samordnare, dvs. helst utrikesminister.
Conventional wisdom eller besserwisserei breder nu ut sig i media, på "sociala" dylika och bland opinionsbildare. Tusk är en tuffing som är konservativ och hård mot Ryssland, Mogherini är alltför ung och oerfaren.
Vi får väl se hur det blir med det. Sant är att Tusk har gjort sig till talesman för en hel del oliberala idéer och att han har en hård attityd mot Ryssland. Men vi glömmer att han valdes i Polen för att ersätta den ärkereaktionäre eurofoben Kaczyński. Alltid något. Och vi vet ju att alla EU-jobb har en tendens att mjuka upp hårda attityder och leda till mera vidsyn hos innehavaren. Som Luther sade: "Den Gud give ett ämbete give han ock förstånd att leda detsamma”. Vi får hoppas att detta också gäller ämbeten utdelade av EUs regeringschefer.
Mera intressant är fallet med den "unga och oerfarna" Mogherini. Ett svagt val verkar de flesta kommentatorer vara eniga om. Här vill jag på det enträgnaste hänvisa till Ylva Nilssons inlägg på EU-merabloggen. I motsats till de flesta kommentatorerna gör sig Ylva besväret att redovisa en del av Mogherinis kvalifikationer. Hon skriver:
"Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.
De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.
Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.
Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken."
Ylva påpekar också att Mogherini med sina 41 år är äldre än åtminstone 4 av EU-s regeringschefer, lika gammal som Reinfeldt var när han blev statsminister och ett år äldre än Finlands förre statsminister vid tillträdet. (Österrikes utrikesminister, Sebastian Kurz, är f.ö. 28 år och gör enligt bedömare från olika partier och media ett mycket bra jobb.)
"Ung och oerfaren"? Det nog i själva verket helt andra motiv som ligger bakom avfärdandet.
Nog finns det goda chanser att paret Tusk/Mogherini kommer att ge EU-institutionerna ett klart starkare ledarskap än van Rumpoy/Ashton.
Conventional wisdom eller besserwisserei breder nu ut sig i media, på "sociala" dylika och bland opinionsbildare. Tusk är en tuffing som är konservativ och hård mot Ryssland, Mogherini är alltför ung och oerfaren.
Vi får väl se hur det blir med det. Sant är att Tusk har gjort sig till talesman för en hel del oliberala idéer och att han har en hård attityd mot Ryssland. Men vi glömmer att han valdes i Polen för att ersätta den ärkereaktionäre eurofoben Kaczyński. Alltid något. Och vi vet ju att alla EU-jobb har en tendens att mjuka upp hårda attityder och leda till mera vidsyn hos innehavaren. Som Luther sade: "Den Gud give ett ämbete give han ock förstånd att leda detsamma”. Vi får hoppas att detta också gäller ämbeten utdelade av EUs regeringschefer.
Mera intressant är fallet med den "unga och oerfarna" Mogherini. Ett svagt val verkar de flesta kommentatorer vara eniga om. Här vill jag på det enträgnaste hänvisa till Ylva Nilssons inlägg på EU-merabloggen. I motsats till de flesta kommentatorerna gör sig Ylva besväret att redovisa en del av Mogherinis kvalifikationer. Hon skriver:
"Att hon de senaste sex åren suttit i italienska parlamentets utrikesutskott och lett den italienska Nato-delegationen betyder inget.
De sex månaderna som Italiens utrikesminister räknas inte.
Inte heller att hon talar flytande engelska och franska.
Och att hon är äldre än både Italiens och ett flertal andra europeiska premiärministrar hör tydligen inte till saken."
Ylva påpekar också att Mogherini med sina 41 år är äldre än åtminstone 4 av EU-s regeringschefer, lika gammal som Reinfeldt var när han blev statsminister och ett år äldre än Finlands förre statsminister vid tillträdet. (Österrikes utrikesminister, Sebastian Kurz, är f.ö. 28 år och gör enligt bedömare från olika partier och media ett mycket bra jobb.)
"Ung och oerfaren"? Det nog i själva verket helt andra motiv som ligger bakom avfärdandet.
Nog finns det goda chanser att paret Tusk/Mogherini kommer att ge EU-institutionerna ett klart starkare ledarskap än van Rumpoy/Ashton.
lördag 23 augusti 2014
Det här vill ni inte veta.
På EU-bloggen har Patrik Oksanen gjort ett antal förtjänstfulla granskningar av de svenska politiska partiernas inställning till EU och europeiska frågor. Redan före EU-valet publicerades en serie under huvudrubriken Det här vill partierna inte prata om där samtliga partier visar sig ha ett antal skelett i garderoben. Värst är naturligtvis Vänsterpartiet som glatt och villigt samarbetar med kommunister och fascister i parlamentsgruppen GUE/NGL (liksom f.ö.på sin tid den egendomliga Junilistan. Min text Bullfest i juni.). Dess ledare har ju dessutom under 11 år levt gott i Bryssel på att förakta Europa och bl.a. utmärkt sig genom att både motsätta sig östutvidgningen och Lissabonfördraget.(Se också "EU svårt dilemma för V" på SR:s site.)
Men nu gäller det det svenska riksdagsvalet. Eu-bloggen har systematiskt granskat hur EU och Europafrågor täckts av de olika partiernas valmanifest. ( S, SD och Alliansen har ännu inte resenterat sina "manifest".) Observera att det inte är frågan om att värdera sakinnehållet i den föreslagna Europapolitiken utan enbart i vilken utsträckning Europafrågor täcks i valmanifesten.
Det är en skrämmande läsning. Som väntat får Folkpartiet högst betyg av Oksanen - det enda parti som har ett särskilt EU eller Europakapitel med konkreta frågor och förslag. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ får "Icke godkänt" övriga ett knappt godkänt betyg. Med tanke på Sjöstedts bakgrund och det förhållandet att Sverige är ett ledande land när det gäller att bekämpa en aktiv EU-politik för att främja kvinnlig representation i bolagsstyrelser ter sig ju detta ytterst märkligt. (Se mina texter Ont om kompetenta kvinnor? respektive Var är kvinnorna?)
Genomgången visar alltså att de svenska partierna praktiskt taget -med något undantag- är fullkomligt ointresserade av Sverige i det europeiska perspektivet. Litet märkligt när man t.ex. vet att ca 60 % av frågorna i ett normalt sammanträde i kommunfullmäktige rör frågor där EU:s lagstiftning har ett avgörande inflytande. Ännu värre är kanske när man som Centerpartiet visar sig ha ytterst luddiga och ibland helt felaktiga föreställningar om vilka frågor som bestäms inom EU:s olika organ eller i Sveriges riksdag. (Jmf också Ylva Nilssons text "EU-kandidater i fel valkampanj?")
Åtminstone borde detta ge anledning till obehagliga frågor till de svenska kandidaterna t.ex. är Vänsterpartiet och Miljöpartiet och framför allt FI verkligen emot kvotering av kvinnor i börsnoterade företags styrelse? Tror alla partier att just svenska väljare är emot detta när representanter för 70 % av Europa är för?
Att de allra flesta europeiska regeringar med UK och Sverige i spetsen nu för en strängt nationalistisk politik där man enbart försöker plocka russinen i EU-kakan är ju tyvärr välkänt. En ytterst farlig politik med dagens kriser i alla delar av världen. Vore det inte dags för EU-vänner och andra med ett bredare perspektiv att pressa alla partier på dessa frågor och inte förledas av deras taktik att koncentrera på "regeringsfrågan" eller "krona-för-kronapolitik" i stället för sakfrågor. Som det finns tillräckligt av.
Men nu gäller det det svenska riksdagsvalet. Eu-bloggen har systematiskt granskat hur EU och Europafrågor täckts av de olika partiernas valmanifest. ( S, SD och Alliansen har ännu inte resenterat sina "manifest".) Observera att det inte är frågan om att värdera sakinnehållet i den föreslagna Europapolitiken utan enbart i vilken utsträckning Europafrågor täcks i valmanifesten.
Det är en skrämmande läsning. Som väntat får Folkpartiet högst betyg av Oksanen - det enda parti som har ett särskilt EU eller Europakapitel med konkreta frågor och förslag. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ får "Icke godkänt" övriga ett knappt godkänt betyg. Med tanke på Sjöstedts bakgrund och det förhållandet att Sverige är ett ledande land när det gäller att bekämpa en aktiv EU-politik för att främja kvinnlig representation i bolagsstyrelser ter sig ju detta ytterst märkligt. (Se mina texter Ont om kompetenta kvinnor? respektive Var är kvinnorna?)
Genomgången visar alltså att de svenska partierna praktiskt taget -med något undantag- är fullkomligt ointresserade av Sverige i det europeiska perspektivet. Litet märkligt när man t.ex. vet att ca 60 % av frågorna i ett normalt sammanträde i kommunfullmäktige rör frågor där EU:s lagstiftning har ett avgörande inflytande. Ännu värre är kanske när man som Centerpartiet visar sig ha ytterst luddiga och ibland helt felaktiga föreställningar om vilka frågor som bestäms inom EU:s olika organ eller i Sveriges riksdag. (Jmf också Ylva Nilssons text "EU-kandidater i fel valkampanj?")
Åtminstone borde detta ge anledning till obehagliga frågor till de svenska kandidaterna t.ex. är Vänsterpartiet och Miljöpartiet och framför allt FI verkligen emot kvotering av kvinnor i börsnoterade företags styrelse? Tror alla partier att just svenska väljare är emot detta när representanter för 70 % av Europa är för?
Att de allra flesta europeiska regeringar med UK och Sverige i spetsen nu för en strängt nationalistisk politik där man enbart försöker plocka russinen i EU-kakan är ju tyvärr välkänt. En ytterst farlig politik med dagens kriser i alla delar av världen. Vore det inte dags för EU-vänner och andra med ett bredare perspektiv att pressa alla partier på dessa frågor och inte förledas av deras taktik att koncentrera på "regeringsfrågan" eller "krona-för-kronapolitik" i stället för sakfrågor. Som det finns tillräckligt av.
onsdag 6 augusti 2014
Var är kvinnorna?
Trots sommarhetta och semestrar händer det en hel del inom EU men jag antar att eventuella läsare är väl informerade om detta från andra källor, t.ex.den utmärkta EU-bloggen skriven av Patrik Oksanen. Beträffande nedanstående inlägg om kvinnliga kommissionärer är det bara att konstatera att Junckers och EU-parlamentets krav på minst 10 nomineringar drabbats av ett skändligt fiasko. T.v. är endast 4 kvinnor nominerade varav endast 2 kan anses vara någorlunda säkra. I stort sett alla länder har redan lagt fram sina förslag. Sverige undvek i allra sista ögonblicket denna skam: när Reinfeldt insåg att han själv inte hade någon chans att få ett toppjobb för Sverige nominerade han den nuvarande kommissionären Cecilia Malmström - ett utmärkt val, inte minst för hennes eminenta språkkunskaper. Hon bör kunna få en tung portfölj.
Många länder har nominerat gamla avdankade politiker ("hast Du einen Opa, schick' Ihn nach Europa"). Det får väl ses som ett desperat försök från de nationalistiska regeringarnas sida att motverka den oberoende ställning som Parlamentet och därmed Kommissionen fått genom Lissabonfördraget och som man på ett skickligt sätt lyckats göra det mesta av. Det är dock inte alls säkert att denna räkning går upp - erfarenhet visar att ämbetsmän, tjänstemän och politiker på de europeiska planet ofta ganska snart kastar av sig de nationella partipolitiska oken. Perspektiven breddas snabbt.
Men egentligen ville jag bara passa på att göra reklam för en utmärkt artikel av Kurt Bayer om finansiell kris och ekonomisk politik: The Crisis has not yet been dealt with! För säkerhets skull gör jag ett ganska långt citat:
"However, the role of finance ministers, national bank governors and regulators is to re-establish a financial system which primarily focuses on the needs of its customers, i.e. businesses and savers, restrains risks to the stability of both the global and regional and national financial systems, to devise a system which is more of a utility than a self-serving “exploiter” of an “anything goes” principle. It is still not clear whether ministers and national banks and regulators all have come to this conclusion, that their task is not to serve the ubiquitous “investor” and make her or him happy, but that the “real economy” needs to be serviced by a stable and innovative finanical system where prudence takes precedence before risk-taking."
Bayer föreslår, ganska radikalt, att finansieringen av offentlig upplåning skall lyftas ut ur den privata finanssektorn och övertas av centralbankerna. Han påpekar att "The interests of private investors have only little in common with pursuing the public good: why then should their interests determine yields and viability of government finance?"
Nu är Kurt Bayer inte vem som helst. Med en bakgrund som forskare och som tjänsteman på österrikiska finansdepartementet och därefter ledande befattningar inom såväl Världsbanken som Europeiska Investeringsbanken vet han vad han talar om. Att tanken att lägga hämsko på banker och finansieringsföretag lär dock knappast vinna någon anklang i dagens politiska situation speciellt inte i länder som Sverige och England.
Många länder har nominerat gamla avdankade politiker ("hast Du einen Opa, schick' Ihn nach Europa"). Det får väl ses som ett desperat försök från de nationalistiska regeringarnas sida att motverka den oberoende ställning som Parlamentet och därmed Kommissionen fått genom Lissabonfördraget och som man på ett skickligt sätt lyckats göra det mesta av. Det är dock inte alls säkert att denna räkning går upp - erfarenhet visar att ämbetsmän, tjänstemän och politiker på de europeiska planet ofta ganska snart kastar av sig de nationella partipolitiska oken. Perspektiven breddas snabbt.
Men egentligen ville jag bara passa på att göra reklam för en utmärkt artikel av Kurt Bayer om finansiell kris och ekonomisk politik: The Crisis has not yet been dealt with! För säkerhets skull gör jag ett ganska långt citat:
"However, the role of finance ministers, national bank governors and regulators is to re-establish a financial system which primarily focuses on the needs of its customers, i.e. businesses and savers, restrains risks to the stability of both the global and regional and national financial systems, to devise a system which is more of a utility than a self-serving “exploiter” of an “anything goes” principle. It is still not clear whether ministers and national banks and regulators all have come to this conclusion, that their task is not to serve the ubiquitous “investor” and make her or him happy, but that the “real economy” needs to be serviced by a stable and innovative finanical system where prudence takes precedence before risk-taking."
Bayer föreslår, ganska radikalt, att finansieringen av offentlig upplåning skall lyftas ut ur den privata finanssektorn och övertas av centralbankerna. Han påpekar att "The interests of private investors have only little in common with pursuing the public good: why then should their interests determine yields and viability of government finance?"
Nu är Kurt Bayer inte vem som helst. Med en bakgrund som forskare och som tjänsteman på österrikiska finansdepartementet och därefter ledande befattningar inom såväl Världsbanken som Europeiska Investeringsbanken vet han vad han talar om. Att tanken att lägga hämsko på banker och finansieringsföretag lär dock knappast vinna någon anklang i dagens politiska situation speciellt inte i länder som Sverige och England.
torsdag 24 juli 2014
Ont om kompetenta kvinnor?
I november 2013 röstade Europaparlamentet om ett iofs ganska blygsamt förslag om åtgärder för att öka andelen kvinnor i styrelsen för börsnoterade företag. Kommissionen med den energiska Viviane Reding som representant hade lagt fram förslaget. Parlamentet (som tydligen enligt DN, Kielos och Cameron genom en statskupp tagit makten i EU) tyckte att förslaget inte gick tillräckligt långt utan introducerade en lång rad ändringar. Förslaget innehöll bl.a. ett krav att Kommissionen skulle föreslå lagstiftning som även kunde innehålla krav på kvotering om medlemsländerna inte gjorde tillräckliga framsteg för att nå målet om 40 % år 2020. (Viviane Reding menade att lagstiftad kvotering vore enda sättet eftersom medlemsländerna själva inte gjorde tillräckligt mycket.)
Resultatet av omröstningen i EP var entydigt. 478 röster för (68%) och 148 röster mot (21 %) och 71 (10 %) avstod. Den konservativa gruppen, socialdemokraterna och de gröna röstade för förslaget med inte speciellt många avvikare. Den liberala gruppen och vänstern röstade också för förslaget men här var det ungefär lika många som röstade mot eller avstod.
För Sveriges del röstade 7 ledamöter för förslaget medan 11 röstade emot och 1 avstod! Av de 19 ledamöterna var det 12 som "rebellerade" mot sina partigruppers rekommendation - dvs man följde direktiv från Stockholm i stället. För röstade socialdemokrater och gröna, dock icke alla. Christofer Fjellner (m) röstade för men avgav ett särskilt yttrande att han egentligen hade tänkt rösta mot men tryckt på fel knapp.
Det ser alltså ljust ut för dem som vill ha skärpta åtgärder på området - t.o.m lagstiftade kvoter skymtar i fjärran. Men då har man inte gjort upp räkningen
Resultatet av omröstningen i EP var entydigt. 478 röster för (68%) och 148 röster mot (21 %) och 71 (10 %) avstod. Den konservativa gruppen, socialdemokraterna och de gröna röstade för förslaget med inte speciellt många avvikare. Den liberala gruppen och vänstern röstade också för förslaget men här var det ungefär lika många som röstade mot eller avstod.
För Sveriges del röstade 7 ledamöter för förslaget medan 11 röstade emot och 1 avstod! Av de 19 ledamöterna var det 12 som "rebellerade" mot sina partigruppers rekommendation - dvs man följde direktiv från Stockholm i stället. För röstade socialdemokrater och gröna, dock icke alla. Christofer Fjellner (m) röstade för men avgav ett särskilt yttrande att han egentligen hade tänkt rösta mot men tryckt på fel knapp.
Det ser alltså ljust ut för dem som vill ha skärpta åtgärder på området - t.o.m lagstiftade kvoter skymtar i fjärran. Men då har man inte gjort upp räkningen
torsdag 3 juli 2014
I förbifarten
Mer eller mindre av en slump träffade jag på en svensk ekonom och ekonomisk historiker, Jenny Andersson, f.n. forskare vid Centre d´études européennes i Paris. Jenny, om jag enligt svensk sedvänja får kalla henne så, skrev i Dagens Arena redan i slutet av 2013 en artikel om Thomas Pikettys senare så hypade bok Le capital au XXIème siècle.
Alla har väl hört talas om Piketty vid det här laget men ytterst få har väl läst honom eller kanske ens blivit klara över vad han egentligen menar. Till denna majoritet hör även jag men tror nog kunna oreserverat rekommendera Jenny Anderssons artikel som en lättfattlig men kvalitativ introduktion. Läs den om ni är intresserade.
Sedan hittade jag en annan artikel av Jenny från april i år: Mitten-extremismen är här. Där dissekerar hon vad vi vant oss vid att kalla högerextremism och visar hur de högerextrema partierna "håller på att genomgå en central rörelse, från de politiska marginaler till vilka de hittills varit förvisade, till politikens centrum". Hon är intressant inte minst därför att hon skriver utifrån ett franskt perspektiv, alltså ett helt annat än vad man möter t.ex. i Sverige där bristande språkkunskaper begränsar journalisters och politikers källor till de engelskspråkiga.
Hennes teser belyses ju av de "etablerade" partiernas försök att överta och snygga till de bärande tankarna hos de högerextrema. Hur det går när man reagerar istf agerar ser vi ju i Norge, Danmark och Österrike där högerextremisterna antingen ingår i regeringen eller är viktiga parlamentariska aktörer. (Musssoliniepigoner som Grillo eller nazister som Gyllene Gryning är faktiskt mindre farliga - utan att gripa till vapen lär de knappast kunna få något reellt inflytande.)
I Jennys Europabild är kontinenten befolkad av "gamla och nya vålnader". Gyllene gryning och nazisterna i Kärrtorp är välkända spöken i motsats till "de arméer av skuggmänniskor som befolkar storstädernas trottoarer, tunnelbanestationer och gallerior. De arméer av människor som inte längre har någon framtid." Litet uppgivet konstaterar hon att svensk debatt har svårt att ta in denna nya europeiska verklighet utan nöjer sig med att diskutera om man skall ge gatutiggarna pengar eller ej.
Jag hoppas att ni läser Jenny Anderssons artikel men vill för säkerhets skull avsluta med tre citat:
”Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.”
"Fascismen är på många sätt nyliberalismens direkta arvtagare. Dess grogrund är ojämlikhet och arbetslöshet."
"Det är synd att den svenska socialdemokratin är så ointresserad av Europa. För Europa är en ödesfråga."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)