Nytt andetag på Euroflarn

Det har varit ont om aktivitet på Euroflarn en ganska lång tid. Vi får se hur det blir framgent: just nu står två potentiellt viktiga händelseförlopp i fokus: det grekiska valet och ECB:s planerade stödköp av statsobligationer. Om Syrizapartiet vinner - kanske rent av får egen majoritet - beror allt på hur övriga EU-länder kommer att hantera situationen. Mycket panikmakeri - mest från Merkel och Juncker - har förekommit. Men i grunden är ju den politik partiet förespråkar i stort sett den som en stor skara av progressiva ekonomer och politiker sedan länge förordat som alternativ till den trettiotalmässiga åtstramningspolitiken.  Men att ett land skulle  klara det i Alleingang är kanske inte speciellt troligt. Hoppas man behåller huvudet kallt. Men om politiker i stil med Schäuble, Alexander Stubb eller på sin tid Anders Borg får ange tonen i europeisk politik kan det gå riktigt illa.

Jag noterar att den numera välkände Thomas Piketty erbjudit sig att fungera som rådgivare åt Syriza.
(My mistake: skall vara spanska systerpartiet Podemos)

ECB:s Quantitative Easing  är ju en åtgärd som borde vidtagits för länge sedan. Utanför Europa -särskilt i USA- har denna politik lyckats och märkligt nog har inget av de katastrofscenarios som det är så roligt att måla upp inträffat. Framgången är dock ingalunda garanterad - framtidstro och förhoppning är de viktigaste förutsättningarna och där brister det naturligtvis ordentligt. Men å andra sidan behöver man inte frukta några negativa efterverkningar. Det fåtal konservativa ekonomer som fortfarande lever kvar i tyskt 1930-tal lär få sina förhoppningar grusade. Det enkla sambandet mellan penningmängd och inflation har sedan länge förpassats till fablernas värld. Utom hos Ingves och hans gelikar då.

På hemmaplan noterar jag att regeringen haft besök av Rumäniens socialminister. Visserligen försäkrar hon med eftertryck och utan att bli motsagd att det absolut inte förkommer någon diskriminering av romer i Rumänien. Men för säkerhets skull har man ändå kommit överens om en hel del "ramverk", "samordningsåtgärder", "informationsutbyte" och andra fina grejer.

Ja då löser det väl sig sent omsider för det ökande antal med människor som jobbar som tiggare på Stockholms gator. Det passar ju bra så att det blir plats för de invandrare från Norge och Danmark som förbjudits att utöva sitt näringsfång där.

Att fru Plumb och hennes svenska kollegor jobbat som bin med att åtgärda problemen förstår man ju när man läser att hon absolut inte haft tid att gå utanför dörren till konferenslokalen där hon haft chansen att möta en del av sina icke.diskriminerade landsmän. Men det fick väl inte plats i ramverket.

Måste England betala eller inte?

Inte mycket nytt har tillkommit om det jag skrev nedan under rubriken Fler problem för Cameron??  Emellertid skriver i dag Die Presse litet mera explicit: Europaparlamentet förkastade in tisdags förslaget till ett snabbförfarande som skulle ge London möjlighet att erlägga sin uppräkning av EU-avgiften "på avbetalning." Nu måste Storbritannien betala hela beloppet den 1/12 skriver tidningen. Det var ju just detta som framkallade Camerons vredesutbrott tidigare (se min text David throws a tantrum).

Men bäst att trots allt ta det hela med en nypa salt. Märkligt nog verkar nyheten i denna form endast finnas i österrikisk press. Såvitt jag kan finna ingenting från England, de europeiska nyhetsportalerna eller EU-parlamentet. Däremot rapporteras om en irriterad reaktion över att ingen överenskommelse träffats i rådet om budgeten för 2015 eller om medel för obetalda räkningar. ˮWe cannot understand how the Council can have spent so much more time on dealing with its own problem [i.e. redistributing member states’ GNI-based contributions] than on delivering a budget for the EU as a wholeˮ  säger parlamentets rapportör för budgetfrågor. Irritationen är påtaglig.

Men det finns troligen en rationell förklaring för finansministrarnas annars obegripliga sölande och brist på kompromissvilja. Kommer man inte överens om en budget för 2015 kommer EU månad för månad få en tolftedel av budgetbeloppet för 2014. Det skulle i och för sig innebära en viss besparing för de nationella budgeterna.

EU:s ministerråd är inte längre ett samarbetsforum utan en nationalistisk huggsexa. Det är inte utan att man frestas att instämma med Guds ställföreträdare på jorden som i sitt tal inför parlamentet bl.a. menade att "The great ideas which once inspired Europe seem to have lost their attraction, only to be replaced by the bureaucratic technicalities of its institutions,"

Orsaken till allt detta är naturligtvis det fundamentala paradigmskifte i ekonomisk politik som skedde genom det allmänna accepterandet av Reagan/Thatcherdoktrinen och som i Sverige fått sitt uttryck i Borg/Anderssons krona-för-kronafars. Det stora dramat som svensk buskteater.

Fler problem för Cameron??

Breaking news: Enligt ett par tidningsartiklar skulle Europaparlamentet idag ha förkastat den avbetalningsplan för de brittiska reviderade betalningarna till EU-budgeten som Rådets finansministrar tidigare kommit överens om.  Det vore ju en sensation som säkert skulle få biverkningar. Emellertid förefaller uppgiften enbart komma från en österrikiske ledamot Paul Rübig (ÖVP) och har inte bekräftats från annat håll när detta skrivs.

Bäst alltså att ta det med en nypa salt eller så. Finansministrarna sammanträder f.ö.den 17/12 för att försöka komma överens om budgeten för 2015 där det också föreligger stora meningsskiljaktigheter mellan parlament och råd.

Watch this space!

EU-Budget-Europaparlament lehnt Teillösung für London ab

Budgetstreit :EU-Parlament blockiert britische Ratenzahlung

Margot + Fredrik = sant?

Margot Wallström fnyser litet åt de Europaparlamentariker från s och mp som röstade emot den nya EU-kommissionen. Ett litet längre citat: "Vad kan jag säga, de måste ju rösta som de vill. Men jag undrar kanske om de tänkte hela vägen? Jag tror att de ibland tänker att de är i en liten bubbla." Det verkar var ett utslag av samma krokiga tänkande som Reinfeldt (och Borg) gav uttryck åt när de kallade vissa parlamentariker "förvirrade" och "illojala" därför  att de röstat annorlunda än den officiella svenska linjen i budgetfrågan. (Se också min text: Varför Reinfeldt inte vill att vi röstar i Europavalet.)

De svenska regeringsledamöternas attityd är förvånande och skrämmande. Kanske är de bara ovana vid att det folkvalda parlamentet fått mera handlingsfrihet och också visat kraft och vilja att utnyttja denna. Parlamentet är, och skall vara, en motvikt till Rådet. Att kräva "lydnad" mot nationella partier eller riksdagens EU-nämnd går stick i stäv mot EU:s institutionella struktur. Ett rent hyckleri blir det om man samtidigt beklagar sig över "demokratigapet" inom EU.

På siten VoteWatch har man numera utomordentliga möjligheter att följa enskilda ledamöters och partiers och partigruppers röstande i olika frågor. Då finner man faktiskt att de svenska ledamöterna ofta är "rebeller" (VoteWatch terminologi) mot sina partigrupper just därför att de i stället lyssnar till rösten från Stockholm. Men det förekommer ganska ofta att man rebellerar åt andra hållet, dvs i enlighet med parlamentsgruppens rekommendationer även när dessa inte följer den svenska modellen.

Nu tycker jag iofs precis som Wallström att de fronderande ledamöterna sitter i en nationell bubbla och inte förmått lyfta blicken mot det europeiska samarbetet. Som exempel kunde man ha tagit socialdemokraten Guteland som också var kritisk framför allt till enskilda kommissionärer. Varför hon trots detta röstade "ja" framgår av en utmärkt artikel på Europaportalen. Synd bara att hon skrev på svenska - den hade varit värd en vidare läsekrets, även inom Kommissionen.

Låt oss hoppas att det bara var ett litet initialt snedsteg från Wallström, "sympa' et toujours naïve" som Brysselkorrespondenten och bloggaren Jean Quatremer kallade henne.

Däremot tycker jag att det är helt OK att Wallström ställer sig kritisk till idén att Reinfeldt skulle kandidera som FN:s generalsekreterare. "Nej, jag spekulerar inte om det. Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?" När jag först lade märke till sådana rykten tog jag för givet att det var ett grovt skämt  men uppenbarligen är det något som vissa kretsar i Sverige tar på fullt allvar. Wolodarski är upprörd:  hur kan man säga så om en man som varit statsminister och detta i Sverige!!! "En av våra mest folkkära politiker genom tiderna" skriver en kommentator. Några andra internationella kvalifikationer eller erfarenheter än att ha varit Camerons trognaste supporter har väl knappast Reinfeldt. I det vidare internationella sammanhanget räcker inte den "Me and Dave"-strategi som sedan många år varit ledstjärnan för svensk EU-politik särskilt långt.

Ur elden i askan

Att nyliberalismen är ondskefull var en insikt som endast långsamt blev klar för mig. Visserligen misstrodde jag redan från början en del konkreta yttringar av ideologin men tänkte att begrepp som "frihet", "valfrihet", "egeninitiativ", minskad byråkrati  osv. väl ändå var fina saker som väl så småningom skulle färga av sig på den förda politiken till allas vårt bästa.

Vi vet hur det gick. Ett grundskott mot den samhälleliga solidariteten. Rövarkapitalismen fick fritt spelrum även inom den gemensamma sektorn. "Valfriheten" utmynnade på många håll i oöverskådligt kaos. Första steget mot avskaffande av allemanrätten ("socialism..inskränkning utan like i äganderätten") togs genom att strandskyddet i praktiken upphävdes.Ekonomisk politik ersattes av kamreraraktigt krona-för-krona resonemang som hämtat ur "Lyckoslanten".  Bidrag till ungdomsarbetslöshet från EU:s fonder togs inte emot av rent bokföringsmässiga skäl.

Men har Sverige nu hamnat ur askan i elden?Väl knappast eftersom det väl  trots allt är bättre att vara korkad än att vara ond. De nedskärningar i budgeten som föreslås drabba svenska kulturinstitutioner speciellt utomlands får väl återföras på ren okunskap och oförstånd. Möjligheten finns väl att de tas tillbaka eftersom opinionen blivit så hård. Nedläggningen av "Terminologicentrum" (tidigare Tekniska Nomenklaturcentralen) är väl ett skolexempel. Man kan se hur färskingar i  budgetförberedelserna skakar på huvudet och tänker: "vad är det här för onödig byråkrati? Inte behöver vi ett centrum för terminologi, den får väl var och en klara på egen hand,Man kan ju alltid kolla på Wikipedia. Bort med det. 4 miljoner inbesparade!" (Tips till regeringen: vill ni spara på det här området lägg ner regeringskansliets Klarspråksgrupp som verkar ha som enda syfte att tala barnkammarspråk med medborgarna. Se min text Språkexperternas dolda värderingar.)

Via EU-bloggen blir jag uppmärksam på en debattartikel på Europaportalen  där fyra ledamöter av EU-nämnden protesterar mot en neddragning av anslagen till "Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) och EU-information”. Att just de borgerliga ledamöterna av EU-nämnden kräver en "kunskapsbaserad EU-politik" får väl också ses som en välförtjänt pik åt Löfvéns taffliga uppträdande i nämnden där det gällde att få mandat för en svensk linje i klimatförhandlingarna. Någon vidare "kunskap" om EU och EU-politik vittnade inte det uppträdande om precis.

Det räcker med att ta en titt på SIEPS website för att inse hur oumbärlig deras verksamhet är för kunskapen om EU både för politiker, media och allmänhet. Genom sin specialkompetens är SIEPS också en särskilt viktig remissinstans för europapolitiska och EU-relaterade utredningar och lagförslag.

Mikael Dambergs slentrianmässiga underskrift av Cameron brev till Malmström om behovet av investeringsdomstolen i frihandelsavtalet med USA får väl också räknas in i den allmänna klantigheten. Kanske blir det regeringens linje men den bör väl i så fall beredas ordentligt och diskuteras både i EU-nämnd och riksdag. Men liksom Per Bolund anser Damberg tydligen att "regeringen det är jag."

Som sagt: det är bättre att vara korkad och klantig än att vara ond. Men driv det inte för långt!


(Disclosure: Er krönikör har arbetat med SIEPS och publicerat ett par studier åt institutet. Men det borde vara preskriberat nu)
(Not: Inlägget hade ursprungligen en mera Danteinspirerad rubrik men den här är kanske litet snällare.)

Hur man än vänder sig...

David Cameron håller på att framgångsrikt måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis för honom befinner sig stora delar av de engelska väljarna i samma hörn men utrymmet måste också delas med det mera folkliga UKIP. Det är ett ganska stort hörn alltså men utanför finns väl så gott som alla andra EU-länder (och faktiskt även en viss sansad opinion inom UK).

Hans puerila vredesutbrott inför notan på 2.1 miljarder € är inte precis statsmannalikt. Allt flera detaljer framkommer som visar att myndigheter och departement i London varit väl informerade om vad som komma skulle.  Metoderna för avgiftsjusteringen har utarbetats med fullt deltagande och accepterande av engelska experter. Resultatet meddelades till London 10 dagar före Camerons utbrott.Att Cameron inte fick reda på det hela förrän i bokstavligen sista minuten är naturligtvis beklagligt men får väl betraktas om intern engelsk angelägenhet och klaras ut där.

Men det finns en annan intressant aspekt på det hela. Omräkningen av avgifterna innebär inte någon förstärkning av EU:s budget - den ligger fast och kan inte ändras hur som helst. Däremot är det fråga om en omfördelning mellan medlemsstaterna. Detta beror på att den statistik som ligger till grund för avgiftsberäkningarna har reviderats. Revisionen innebär att vissa länder (bl.a. UK, Holland och Italien) får sina BNP-värden höjda (eller snarare GNI), medan andra, bl.a. Sverige får dem sänkta. Avgiften justeras i motsvarande mån men nettot på EU-budgeten blir oförändrat.

En ökad brittisk avgift innebär naturligtvis också att den brittiska "nettopositionen", dvs. skillnaden mellan avgift och "återflöde" kommer att försämras. Eftersom alla andra medlemsländer måste skjuta till pengar för att betala ca 2/3 av britternas negativa netto betyder justeringen att alla andra länder också måste betala mer. Man har uppskattat detta belopp till 500 miljoner €.(Det gäller f.ö. också Sverige även om det blir svårt att beräkna hur stort beloppet blir eftersom Sverige fortfarande har en "rabatt på rabatten", dvs. man behöver inte finansiera britterna i samma utsträckning som t.ex. Grekland och Rumänien...).

Man kunde kanske tänka sig att detta vore den spik som kunde rädda Cameron: om britterna inte betalar behöver andra länder inte skjuta till. Men problemet är att det då skulle fattas mer än 2 miljarder i den fastlagda EU-budgeten. Man skulle stå inför mycket besvärliga förhandlingare eftersom en eventuell nedskärning i budgeten huvudsakligen skulle gå ut över de fattigare länder som erhåller jordbruks- och strukturstöd.

EU-merabloggen redogör för detta under åberopande  av den vikarierande budgetkommissionären som tillägger att om britterna trilskas blir det säkert en -för dem-upprivande diskussion om den brittiska rabatten.

Angela Merkel har redan tidigare meddelat att hon inte tänker rucka på principen om fri rörlighet vilket väl är Camerons viktigaste fråga i valkampen.

Frågan är hur länge detta håller?

All together now: Brexit, Brexit, Brexit.

David throws a tantrum

David Camerons emotionella utbrott efter nyheten att han måste betala 2.1 miljarder extra till EUs budget före 1/12 var ungefär på samma nivå som de tantrums smärre barn ibland bryter ut i t.ex. i snabbköpet. (Heter det verkligen så på svenska?) Man kan förstå att det var ovälkommet i det politiska läge han befinner sig i. Men egentligen borde han väl ha vett att hålla   k-ft-n när det gäller UK:s betalningar till EU: varje år betalar alla andra medlemsländer (även Grekland, Rumänien, Malta osv.) tillsammans ungefär 6 miljarder av Englands EU-avgift. Detta sedan Thatcher 1979 dängde handväskan i bordet och skrek: I want my money back!

Själva processen är enkel att förstå och har varit länge känd och även överenskommen mellan medlemsländerna inkl. UK. Medlemsavgiften till EU beräknas till stor del på de enskilda ländernas BNP. BNP:s storlek och sammansättning följer standards som utarbetats av FN och Eurostat vilka löpande försöker förbättra beräkningsmetoderna. När metoderna ändras ändras också ländernas BNP och därmed EU-avgiften, men i varierande grad naturligtvis. Bland "förlorarna" den här gången märks förutom UK också Holland och Italien medan Tyskland, Frankrike och Sverige tillhör "vinnarna". (Anm.: Fullt tänkbart att detta beror på att vinnarländerna redan tidigare haft bättre statistik än "förlorarna".)

Financial Times gör en mera nykter bedömning än Cameron. Här är tre intressanta länkar - tyvärr bakom betalmur. Dock kan de läsas i sin helhet i FT:s app för mobiler:

David Cameron angry over €2.1 bn EU surcharge
Brussels cash: Who knew what and when?   ("ONS and Treasury knew; PM found out in car on way to summit".)
Cameron overreacts to a modest EU matter

Engelska tjänstemän, statistiska centralbyrån och finansdepartementet kände alltså till beräkningarna i god tid men glömde tala om det för premiärministern. Too bad, old boy.

Se också EUObserver: Cameron vows to reject € 2 billion EU bill som ger fyllig bakgrund. OBS dock att Renzi dementerar att han sagt det Cameron påstår.

Nu kan man ju tycka att det är litet orimligt att tillämpa justeringarna retroaktivt och dessutom som en klumpsumma. Chansen att Cameron slipper förlora ansiktet helt när finansministrarna skall diskutera saken vid ett senare möte finns alltså.

Men incidenten ställer ännu en gång frågan om UK:s medlemsskap i EU på sin spets. En av de viktigaste -kanske den viktigaste- valfrågan för Cameron gäller immigration och fri rörlighet inom EU. Hans möjligheter till framgång där är minimala. Tänkbart är att övriga länder går med på en ny överenskommelse om enhetliga regler för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd. Det lär dock inte vara nog för oppositionen inom England. Det talas redan om ett stort myteri inom torypartiet.

En annan artikel i EUObserver påpekar att eventuella utträdesförhandlingar enligt fördraget måste bedrivas så att ett land som vill lämna efter två år presenteras med ett "take it or leave it" bud. Artikeln menar att det kan finnas länder som kommer att insistera på den fria rörligheten för att UK överhuvudtaget skall få tillträde till den gemensamma marknaden efter ett utträde.

De länder som verkar mest angelägna att behålla UK inom EU verkar vara Tyskland, Polen och Sverige. Tyskland för att inte riskera den engelska marknaden, Polen för att kunna exportera sitt arbetskraftsöverskott och Sverige därför att England är det enda land vars språk man tror sig förstå. Men så långt skall det väl inte behöva gå. Ett ekonomiskt och socialt krig mellan EU-länderna vore katastrofalt. Varför inte ge UK ett hederligt anbud så fort som möjligt. Låt UK välja i vilken grad man vill vara med om de fyra friheterna men avstå från medlemskap. Det största hindret för den fortsatta integration som den globala utvecklingen gör oundgänglig skulle undanröjas. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli obetydliga, om några alls. EU:s budget skulle påverkas endast marginellt eftersom den brittiska rabatten skulle falla bort (och i sammanhanget skulle naturligtvis de mindre rabatter som Tyskland, Sverige, Holland och Österrike åtnjuter också ryka vilket ytterligare skulle förstärka budgeten.) England skulle kunna utveckla sitt "special relationship" med USA (och fortsätta låtsasleken att man är en imperial stormakt...).

Jag kan uppriktigt sagt inte se att en sådan lösning skulle ha några nackdelar för någon berörd part. Men finns den politiska visionen?