Jag satte Stefan Löfven som nummer 5 i min Hall Of Shame för EU-politiker. Efter den här historien borde han ha avancerat en bra bit: Grekiska krisen: Statsministern stannar i Örnsköldsvik i stället för att vara i riksdagen.
Kanske någon har läst mitt inlägg Hiatus på Flarnfri. Förstår ni att det känns svårt att kliva in i den där världen?
onsdag 8 juli 2015
söndag 5 juli 2015
Oxo
Det lutar mot att det blir ett "nej" i den grekiska folkomröstningen.Till vad vet man inte riktigt men att det är något alldeles hemskt är all experter eniga om. En professor varnar t.o.m för bankkrasch i Dagens Nyheter om det blir nej. Ojojoj. Bäst att vi alla går till banken i morgon och tar ut våra surt förvärvade slantar. Men vad skall vi göra med dem? Bäst att stoppa dem under madrassen, där är i vart fall räntan högre än hos Nordea.
Nu kommer naturligtvis euron att krascha och så står Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg och allt vad de kan heta alldeles utan pengar. Då kan vi vara glada att vi har den svenska kronan, den danska kronan och det engelska skålpundet. Det visar hur rätt Patgrotsky, Ulvskog och Lundby-Wedin hade: borta kan vara bra (billig sprit) men hemma är bäst (ohotat snus).
Vadå? Jaså Calmfors menade bara att det var i Grekland som bankkraschen hotade. Och han skisserar upp tre tänkbara strategier för att klara upp situationen. "Det blir nog inte några större effekter på banker och kreditinstitut, som det hade blivit tidigare". Men då hade det ju inte blivit någon vidare rubrik i DN. Och "sociala" media hade fått skriva om något annat.
Vi får väl hoppas att det går åt h-e i alla fall så att inte alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister får stå där med lång näsa.
Nu kommer naturligtvis euron att krascha och så står Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg och allt vad de kan heta alldeles utan pengar. Då kan vi vara glada att vi har den svenska kronan, den danska kronan och det engelska skålpundet. Det visar hur rätt Patgrotsky, Ulvskog och Lundby-Wedin hade: borta kan vara bra (billig sprit) men hemma är bäst (ohotat snus).
Vadå? Jaså Calmfors menade bara att det var i Grekland som bankkraschen hotade. Och han skisserar upp tre tänkbara strategier för att klara upp situationen. "Det blir nog inte några större effekter på banker och kreditinstitut, som det hade blivit tidigare". Men då hade det ju inte blivit någon vidare rubrik i DN. Och "sociala" media hade fått skriva om något annat.
Vi får väl hoppas att det går åt h-e i alla fall så att inte alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister får stå där med lång näsa.
fredag 3 juli 2015
Den givna toppplaceringen
Det finns bara en person inom EU-kretsen som kan göra anspråk på posten som nummer 1 i vår Hall Of Shame och detta helt överlägset. Storbritanniens premiärminister Mr. David Cameron.
Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.
UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.
England har en lång rad opt outs dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.
Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.
UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.
Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU. Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.
* Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back." Jag tror inte många fattade referensen.
** Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...
Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!
Två gånger blockerades UK:s inträde i dåvarande EEC av statsmannen de Gaulle, som hänvisade till landets "insulära karaktär". Efter de Gaulles avgång vågade ingen fullfölja den linjen utan släppte in engelsmännen. F.ö lämnade det perfida Albion utan föregående varning eller konsultation samarbetet inom EFTA där därefter en liten grupp småstater (bl.a. Sverige) fick försöka hävda sig mot det övermäktiga EEC.
UK har därefter aldrig spelat efter de europeiska reglerna. Det började med att Thatcher i ett ilsket utbrott ("I want my money back!")* dängde handväskan i bordet och lyckades skrämma övriga medlemmar till en storslagen rabatt på sin avgift. UK, liksom Tyskland, Sverige, Holland och flera andra rikare länder har ju ett underskott i sina transaktioner med EU. Det är ju också meningen och skall vara ett bidrag till utjämningen inom regionen. Thatcher tyckte emellertid inte att det var bra och fick övriga länder att betala 2/3 av sittunderskott. Även idag betalar alltså t.ex.Grekland och Rumänien en andel av den brittiska EU-avgiften.
England har en lång rad opt outs dvs områden där man vägrar att delta i samarbetet. Dit hör naurligtvis Schengen (den som reser till UK måste fortfarande stå i en särskild kö och redogöra för hur länge man tänker stanna och vad man tänker göra) och EMU**. Dessutom godkänner man inte människorättsavtalet och deltar inte i polisiärt och juridiskt samarbete. När EU:s låt vara mycket krångliga bokföringsregler medförde att UK måste betala en stor summa i efterskott eftersom tidigare avgiftsbetalningar varit för låga fick Cameron på nytt ett vredesutbrott.
Som vi vet förbereder Cameron nu en folkomröstning om huruvida landet skall stanna kvar i EU eller inte. För att ställa sig bakom ja-sidan har han en lista med krav som Unionen måste uppfylla. Tyvärr är dessa krav mycket luddiga och man får förlita sig på läckta dokument. Enligt en artikel i Guardian koncentreras kraven emellertid till 4 huvudområden. England skall inte behöva tillämpa klausulen om ett "allt närmare samarbete". Åtgärder för att förbättra effektivitet och konkurrenskraft bl.a. genom snabb tillämpning av TTIP. Ett system som tillåter länder utanför eurozonen att påverka åtgärder inom denna (alltså vetorätt för England, Sverige och några andra om vad man skall göra med euron) och slutligen rätt att försämra sociala bidrag för EU-immigranter.
UK var ett av de länder som häftigast motsatte sig Kommissionens förslag om en rättvis fördelning av antalet flyktingar och asylsökande. Då bör man komma ihåg att en mycket bidragande orsak till det nuvarande katastrofala läget är Storbritanniens och USA illegala ockupationskrig i Irak - källan till en stor del av oroligheterna i området.
Det är för mig en gåta att ledande europeiska politiker förklarar sig vara villiga att göra allt för att behålla UK inom EU. Även om nationalism och egenintresse just nu är den ledande politiska ideologin bland statscheferna så är dock unionen baserad på en grundläggande tanke om solidaritet och ömsesidigt stöd i ett allt närmare samarbete. Kommissionen och Parlamentet uträttar ett stort arbete för att hålla denna kurs. Den attityd som präglar UK:s inställning går helt tvärtemot detta. Dessutom måste Camerons utspel om folkomröstning, fördragsändringar och nya undantag karaktäriseras som en enastående politik fräckhet. Han platsar därför som nummer 1 i denna lista. Helt utan konkurrens.
* Vid en tidigare betalning log Lagarde in i tevekameran och sade :"I got my money back." Jag tror inte många fattade referensen.
** Endast UK och Danmark har opt outs från den gemensamma valutan. Övriga länder, däribland Sverige, är fördragsenligt skyldiga att införa Euro så snart vissa kriterier uppfyllts. Sverige möter naturligtvis dessa krav med råge (och bättre än de flesta euroländerna) varför man vartannat år i sina rapporter tvingas till ett ganska bedrövligt falskspel där det gäller att visa att man inte är riktigt mogen för Euron ännu...
Fallet Danmark är särskilt intressant. Genom att binda kronan till euron lyckas Danmark med konststycket att ha alla eventuella nackdelar av euron och avstå från de viktigaste fördelarna. Jä, jä!
onsdag 1 juli 2015
Mellanstick
Innan vi presenterar den obstridlige nummer 1 i vår Hall Of Shame för europeiska politiker vill vi gärna hänvisa till en artikel om Europa och Grekland skriven av Kurt Bayer. "Tyvärr" är artikeln skriven på tyska men den som gör sig besväret att ta sig igenom den skall finna en mycket skarp kritik och nedgörande värdering av den europeiska ekonomiska åtstramningspolitiken och dess uppenbara konsekvenser.
Jag lyfter fram denna artikel eftersom Bayer inte är vem som helst. Han har en mycket distingerad karriär bakom sig, först som forskare, sedan som ansvarig för den makroekonomiska analysen i Österrikes finansdepartement och chef för avdelningen för ekonomisk politik, senare som tjänsteman representerade Österrike i ECOFIN (det mäktiga finansministerrådet i EU), verkställande direktör i Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) och numera senor konsult åt det renommerade Österrikiska Ekonomiska Forskningsinstitutet (WIFO). Jag raddar upp detta för att visa att vi har att göra med en person med omfattande teoretiska kunskaper men framför allt konkret praktisk erfarenhet från politiskt beslutsfattande och förhandlingar, både nationellt och internationellt. Det är alltså inte fråga om något löst tyckande.
Jag rekommenderar alla som är intresserade av den internationella utvecklingen och ekonomisk politik att följa hans blogg. Han skriver huvudsakligen på tyska men många artiklar är skrivna på engelska.
Jag lyfter fram denna artikel eftersom Bayer inte är vem som helst. Han har en mycket distingerad karriär bakom sig, först som forskare, sedan som ansvarig för den makroekonomiska analysen i Österrikes finansdepartement och chef för avdelningen för ekonomisk politik, senare som tjänsteman representerade Österrike i ECOFIN (det mäktiga finansministerrådet i EU), verkställande direktör i Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) och numera senor konsult åt det renommerade Österrikiska Ekonomiska Forskningsinstitutet (WIFO). Jag raddar upp detta för att visa att vi har att göra med en person med omfattande teoretiska kunskaper men framför allt konkret praktisk erfarenhet från politiskt beslutsfattande och förhandlingar, både nationellt och internationellt. Det är alltså inte fråga om något löst tyckande.
Jag rekommenderar alla som är intresserade av den internationella utvecklingen och ekonomisk politik att följa hans blogg. Han skriver huvudsakligen på tyska men många artiklar är skrivna på engelska.
tisdag 30 juni 2015
EU - Hall Of Shame Plats 2
Kanske väl så förutsägbart men tyvärr oundvikligt. Som nummer 2 hittar vi Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble.
Nu drabbar skammen kanske inte i första hand honom personligen utan mera den kamrersmässiga politiskt, ekonomiskt och socialt okänsliga politik för vilken han är den främste företrädaren. Den främste, men långt ifrån den ende i den skara av nafsande nationalister som numera befolkar ministerråd och Råd. Att vi väljer ut just Schäuble beror också på hans arroganta och nedlåtande ton i sina uttalanden liksom förvissningen om att han hela tiden önskat att Grekland tvingas lämna eurozonen och dyrt betala de skulder som tidigare oansvariga regeringar dragit på sig utan att kreditgivare och EU:s institutioner reagerat nämnvärt.
Här är inte platsen för en ingående analys av den förda politiken, dess konsekvenser och eventuella alternativ. Men den som är intresserad kan ju ta en titt på det senaste "förhandlingsbudet" (som på ett berömvärt sätt publicerats i sin helhet av Kommissionen). (Längst ner på den länkade sidan finns en länk till en pdf-fil som ger hela texten). Nio sidor med ytterst detaljerade krav på hur den grekiska ekonomin och administrationen skall skötas och vilka åtgärder som skall vidtas. Men här är det inte frågan om policy rekommendationer grundade i ekonomisk analys utan gammaldags micro management. Ett exempel på åtgärder: "eliminate non-reciprocal nuisance charges and align the reciprocal nuisance charges to the services provided".
Man förstår Tsipras som förklarat sig fed up med att diskutera med "teknokraterna" och vill ha en "politisk" lösning. Sådana vore också möjliga exempelvis genom den typ av strategi som skisserats av Krugman. Bindande avtal för budgetöverskott och planerad lättnad av skuldbördan till hållbara nivåer. Generöst tekniskt bistånd till Grekland för att komma till rätta med de enorma strukturella svagheterna i administrationen, speciellt vad gäller skatter och skatteindrivning, som också till största delen medges av regeringen. Så kunde man överlåta åt grekerna själva att bestämma vad man vill göra med reciprocal nuisance charges. Men se också exempelvis en mindre känd ekonom (DE) en i raden av många som nu ställer sig i opposition till den förda åtstramningspolitiken.
Men det finns ett viktigt komplement till detta: EU:s medlemmar, även de utanför eurozonen, måste stoppa den kamrersaktiga ekonomiska politik på Lyckoslantens nivå som nu är det högsta goda, oavsett vem som regerar. "Ob rot oder schwarz regieren: egal, egal!"
Gesine Schwan, två gånger socialdemokratisk presidentkandidat i Tyskland, säger till Berliner Zeitung att det från första början var Schäubles avsikt att krossa Syriza. Det är svårt att undandra sig den bedömningen när man läser igenom vad den tyske finansministern sagt under förhandlingarnas gång. De stackars "teknokrater" som väl gjort sitt bästa för att snickra ihop något som kunde svara mot de neoliberala kraven och de mer eller mindre dolda politiska agendor som Syrizas valseger skapade känner sig naturligtvis "bedragna" (Junckers ord*). Som f.d. expert känner jag med dem: jag vet hur det känns när mödosamt hopklistrade förslag efter dygnslånga förhandlingar plötsligt kastas över ända av orealistiska eller irrelevanta krav från någon profileringssjuk politiker i sista minuten. Men den politiska inriktningen för förhandlingarna med Grekland var missriktad och oklar redan från början och då måste det gå som det gick. Herr Schäuble är i högsta grad medansvarig för katastrofen och förtjänar med glans sin andraplacering på denna lista.
* Det fanns några extra poänger i Junckers tal som kan uppmärksammas. Han talade växelvis på franska, engelska och tyska. Strongt. För mig som lyssnade på Euronews var det enkelt att zappa mellan originalspråken för att slippa simultantolkningen, iofs av mycket hög klass. Jag är rädd att denna kanske den bästa europeiska nyhetskanalen inte finns tillgänglig som kabelteve i Sverige.
I avsnitt där han tala franska sade Juncker ungefär följande: "vårt förhandlingsbud var aldrig av karaktären "take it or leave it" som man säger på franska". Litet självironi där!
De enda namn som Juncker nämnde var Dijsselbloem och Schäuble, då i avsikt att förklara att det var orättvist att klandra dessa två för den uppkomna situationen. Ja, då vet vi åtminstone att det är så folk tänker.
Nu drabbar skammen kanske inte i första hand honom personligen utan mera den kamrersmässiga politiskt, ekonomiskt och socialt okänsliga politik för vilken han är den främste företrädaren. Den främste, men långt ifrån den ende i den skara av nafsande nationalister som numera befolkar ministerråd och Råd. Att vi väljer ut just Schäuble beror också på hans arroganta och nedlåtande ton i sina uttalanden liksom förvissningen om att han hela tiden önskat att Grekland tvingas lämna eurozonen och dyrt betala de skulder som tidigare oansvariga regeringar dragit på sig utan att kreditgivare och EU:s institutioner reagerat nämnvärt.
Här är inte platsen för en ingående analys av den förda politiken, dess konsekvenser och eventuella alternativ. Men den som är intresserad kan ju ta en titt på det senaste "förhandlingsbudet" (som på ett berömvärt sätt publicerats i sin helhet av Kommissionen). (Längst ner på den länkade sidan finns en länk till en pdf-fil som ger hela texten). Nio sidor med ytterst detaljerade krav på hur den grekiska ekonomin och administrationen skall skötas och vilka åtgärder som skall vidtas. Men här är det inte frågan om policy rekommendationer grundade i ekonomisk analys utan gammaldags micro management. Ett exempel på åtgärder: "eliminate non-reciprocal nuisance charges and align the reciprocal nuisance charges to the services provided".
Man förstår Tsipras som förklarat sig fed up med att diskutera med "teknokraterna" och vill ha en "politisk" lösning. Sådana vore också möjliga exempelvis genom den typ av strategi som skisserats av Krugman. Bindande avtal för budgetöverskott och planerad lättnad av skuldbördan till hållbara nivåer. Generöst tekniskt bistånd till Grekland för att komma till rätta med de enorma strukturella svagheterna i administrationen, speciellt vad gäller skatter och skatteindrivning, som också till största delen medges av regeringen. Så kunde man överlåta åt grekerna själva att bestämma vad man vill göra med reciprocal nuisance charges. Men se också exempelvis en mindre känd ekonom (DE) en i raden av många som nu ställer sig i opposition till den förda åtstramningspolitiken.
Men det finns ett viktigt komplement till detta: EU:s medlemmar, även de utanför eurozonen, måste stoppa den kamrersaktiga ekonomiska politik på Lyckoslantens nivå som nu är det högsta goda, oavsett vem som regerar. "Ob rot oder schwarz regieren: egal, egal!"
Gesine Schwan, två gånger socialdemokratisk presidentkandidat i Tyskland, säger till Berliner Zeitung att det från första början var Schäubles avsikt att krossa Syriza. Det är svårt att undandra sig den bedömningen när man läser igenom vad den tyske finansministern sagt under förhandlingarnas gång. De stackars "teknokrater" som väl gjort sitt bästa för att snickra ihop något som kunde svara mot de neoliberala kraven och de mer eller mindre dolda politiska agendor som Syrizas valseger skapade känner sig naturligtvis "bedragna" (Junckers ord*). Som f.d. expert känner jag med dem: jag vet hur det känns när mödosamt hopklistrade förslag efter dygnslånga förhandlingar plötsligt kastas över ända av orealistiska eller irrelevanta krav från någon profileringssjuk politiker i sista minuten. Men den politiska inriktningen för förhandlingarna med Grekland var missriktad och oklar redan från början och då måste det gå som det gick. Herr Schäuble är i högsta grad medansvarig för katastrofen och förtjänar med glans sin andraplacering på denna lista.
* Det fanns några extra poänger i Junckers tal som kan uppmärksammas. Han talade växelvis på franska, engelska och tyska. Strongt. För mig som lyssnade på Euronews var det enkelt att zappa mellan originalspråken för att slippa simultantolkningen, iofs av mycket hög klass. Jag är rädd att denna kanske den bästa europeiska nyhetskanalen inte finns tillgänglig som kabelteve i Sverige.
I avsnitt där han tala franska sade Juncker ungefär följande: "vårt förhandlingsbud var aldrig av karaktären "take it or leave it" som man säger på franska". Litet självironi där!
De enda namn som Juncker nämnde var Dijsselbloem och Schäuble, då i avsikt att förklara att det var orättvist att klandra dessa två för den uppkomna situationen. Ja, då vet vi åtminstone att det är så folk tänker.
måndag 29 juni 2015
EU - Hall Of Shame - plats 3
Även i detta sammanhang måste det finnas plats för en kvinna även om det uppenbarligen är ont om dylika på de här höjderna av skäl som Ylva Nilsson redogör för. Någon skulle kanske vilja se Angela Merkel på denna plats. Visserligen spelar hon den ledande rollen I det sorgliga skådespel som nu sätts upp i Europa men hon gör det i alla fall på ett elegant och avmätt sätt - helt olikt de flesta av sina manliga kollegor (t.ex. Jeroen Dijsselbloem som jag först hade tänkt sätta på den här platsen.) Merkels problem - och det är ju massivt- är att hon sitter fast i ett föråldrat och numera irrelevant tänkesätt om hur ekonomin fungerar, baserat på vad som hände efter den desastruösa Versaillesfreden. En österrikisk journalist och författare har pricksäkert pekat ut hur man i Tyskland tror att om man stoppar in papper i sedelpressens ena ända kommer Hitler ut ur den andra. Så är det inte.
Nej, hedersplatsen som nummer 3 ger vi med varm hand till den internationella valutafondens chef, Christine Lagarde. Det var från början fel att dra in IMF i Eurozonens interna affärer: ideologi och verktygslådor är alltför väsensskilda. För IMF är det väsentliga att skära ner offentliga utgifter utan hänsyn till ändamålen medan man i europeiska kretsar åtminstone delvis lägger mera vikt på att förstärka inkomstsidan. Båda institutionerna vill komma fram till en hanterbar skuldbörda (vilket naturligtvis är omöjligt). IMF kräver snabb och brutal återbetalning, I Europa har man åtminstone diskuterat förlängning av löptider och annan bokföringsmässig respit för återbetalningen (förmodligen med baktanken att det kan få dröja tills alla inser att Grekland aldrig kommer att kunna betala och därför går med på en haircut).
Paul Krugman har skarpt kritiserat IMF:s politik i en enkel och lättförstådd krönika. "if Grexit happens it will be because the creditors, or at least the IMF, wanted it to happen", skriver Krugman - själv ingen vän av den gemensamma valutan.
Men den skarpaste kritiken kommer från Libérations bloggare, Jean Quatremer, som t.o.m föreslår Lagardes avgång. Quatremer påpekar om hur Draghis föregångare, Trichet, med näbbar och klor värjde sig mot inblandning fråm IMF som han menade hade en agenda som var helt inkompatibel med den europeiska. Framför allt har ju IMF inga ambitioner att försvara Euron eller det europeiska samarbetet överhuvudtaget. (Ett svagt och splittrat Europa skulle ju kunna betyda en återgång till den ordning då The Washington Consensus -IMF, Världsbanken och Federal Reserve- styrde världen).
Quatremer som har god inblick i vad som hander i Bryssels skriver vidare om hur en av förhandlarna berättar om hur Tsipras till en början vägrade att gå med på en momshöjning till 23 % men när han fått klart för sig att detta skulle ge honom de pengar som behövdes för att sluta avtalet förhandlade hårt med sina partivänner och fick dem till slut att godkänna förslaget. Men just då kommer IMF:s förhandlare på att höjningen inte alls räcker utan att ytterligare skäpningar måste till. I den här artikeln går bloggaren skarpt till rätta med IMF, baserat på insider information från Kommissionen och förhandlarna.
Som ett kuriosum kan nämnas att den förre IMF-chefen numera parian Dominique Strauss- Kahn gjort en uppsendeväckande comeback och även han lämnat sina synpunkter...
Christine Lagarde menar att det skulle gå bättre om det var vuxna människor som förhandlade. På den punkten får man väl hålla med henne.
Nej, hedersplatsen som nummer 3 ger vi med varm hand till den internationella valutafondens chef, Christine Lagarde. Det var från början fel att dra in IMF i Eurozonens interna affärer: ideologi och verktygslådor är alltför väsensskilda. För IMF är det väsentliga att skära ner offentliga utgifter utan hänsyn till ändamålen medan man i europeiska kretsar åtminstone delvis lägger mera vikt på att förstärka inkomstsidan. Båda institutionerna vill komma fram till en hanterbar skuldbörda (vilket naturligtvis är omöjligt). IMF kräver snabb och brutal återbetalning, I Europa har man åtminstone diskuterat förlängning av löptider och annan bokföringsmässig respit för återbetalningen (förmodligen med baktanken att det kan få dröja tills alla inser att Grekland aldrig kommer att kunna betala och därför går med på en haircut).
Paul Krugman har skarpt kritiserat IMF:s politik i en enkel och lättförstådd krönika. "if Grexit happens it will be because the creditors, or at least the IMF, wanted it to happen", skriver Krugman - själv ingen vän av den gemensamma valutan.
Men den skarpaste kritiken kommer från Libérations bloggare, Jean Quatremer, som t.o.m föreslår Lagardes avgång. Quatremer påpekar om hur Draghis föregångare, Trichet, med näbbar och klor värjde sig mot inblandning fråm IMF som han menade hade en agenda som var helt inkompatibel med den europeiska. Framför allt har ju IMF inga ambitioner att försvara Euron eller det europeiska samarbetet överhuvudtaget. (Ett svagt och splittrat Europa skulle ju kunna betyda en återgång till den ordning då The Washington Consensus -IMF, Världsbanken och Federal Reserve- styrde världen).
Quatremer som har god inblick i vad som hander i Bryssels skriver vidare om hur en av förhandlarna berättar om hur Tsipras till en början vägrade att gå med på en momshöjning till 23 % men när han fått klart för sig att detta skulle ge honom de pengar som behövdes för att sluta avtalet förhandlade hårt med sina partivänner och fick dem till slut att godkänna förslaget. Men just då kommer IMF:s förhandlare på att höjningen inte alls räcker utan att ytterligare skäpningar måste till. I den här artikeln går bloggaren skarpt till rätta med IMF, baserat på insider information från Kommissionen och förhandlarna.
Som ett kuriosum kan nämnas att den förre IMF-chefen numera parian Dominique Strauss- Kahn gjort en uppsendeväckande comeback och även han lämnat sina synpunkter...
Christine Lagarde menar att det skulle gå bättre om det var vuxna människor som förhandlade. På den punkten får man väl hålla med henne.
söndag 28 juni 2015
EU - Hall Of Shame - plats 4
På fjärde plats i vår lista över yverborna EU-politiker hittar vi en annan man med Napoleonkomplex, nämligen Finlands finansminister, Alexander Stubb.
Stubb är på sätt och vis Löfven raka motsats: han märks verkligen. Nu är Finland visserligen med i Eurosamarbetet med en liten möjlighet att vara med och påverka, detta i motsats till Sverige. Men I dansen med de stora elefanterna får väl lilla Finland akta sig för att bli nertrampad.
Men anfall är bästa försvar sags det. I internationell press är Stubb utan tvekan den mest citerade och intervjuade och han sticker alltid fram så fort en mikrofon eller en tevekamera finns i närheten. Han har ingen som helst officiell position i förhandlingarna men framstår gärna som om det är han som talat om för grekerna vad som gäller. Och vad som gäller är sparkrav och nedskärningar ända in i ryggmärgen. "Finlands finansminister hittar i alla toppmöten klara ord för att uttrycka sin vrede over Grekland" skriver Deutschlandfunk. "Vi har kommit till en dead end. Vi har försökt länge för att hitta en lösning" citeras han av CNBC. "Vi kräver en diskussion om Grexit" säger han till Die Welt. "Nåt hjälpprogram för Aten vill vi inte ha" säger han till en annan tysk dagstidning. Ingen förlängning av hjälpprogrammen heller citeras han på en annan site.
För säkerhets skull försäkrar dock Stubb att han inte är kandidat till posten som ordförande I Eurogruppen. The Lady does protest too much, methinks.
"Bra, bra..... håll ut min käcka gosse du,
släpp ingen djävul over bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss,
Fort gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss".
släpp ingen djävul over bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss,
Fort gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)