Kreativ finanspolitik

Nur über meine Leiche

På denna och angränsande bloggar brukar vi oja oss över den primitiva svenska ekonomiska politiken - i budgetsammanhang karaktäriserad som "krona-för-krona." Själva föredrar vi benämningen "mjölkflickor" om våra senaste finansministrar av ömse kön - detta med hänsyftning på uttrycket Milchmädchenrechnung och som vi närmare utrett i inlägget Mjölkflickorna Anders och Magdalena från februari 2014.

Nåväl. Det kan vara ett tröst att även andra länder har sina problem och dessutom restriktioner som man till stor del slipper ifrån i Sverige. I Österrike diskuterar man sedan ungefär 10 år om en stor skattereform ("Steuerreform"). Alla (?) partier är överens om behovet av en sådan reform. Genom så kallad "kall progressivitet" håller inflationen reallönerna konstanta eller sjunkande för stor delar av löntagarna samtidigt som den  nominella lönen stiger och därmed skattesatsen. Köpkraften urholkas alltså successivt.

Men enligt "euro-pro-euro" politiken måste en skattesänkning "motfinansieras".  Österrikes budgetunderskott klarar väl iofs Maastrichtkriterierna men statsskulden överstiger 80 % av BNP, alltså betydligt mer än de 60 % som EU föreskriver. En ökning av skulden vore därför inte bra* även om andra berömda länder som Tyskland, Frankrike och England ligger ännu högre. (Mönstergossen Sverige däremot ligger -alldeles i onödan- på rekordlåga 39 % - dock nästan dubbelt så  högt som föregångslandet Bulgarien... Data från 2013, se här.)

Åsikterna om hur detta skall ske är helt motstridiga och fastlåsta. Socialdemokraterna vill ha en "miljonärsavgift"  - dvs en obetydlig skattehöjning på de högsta inkomsterna och en skatt på "förmögenhetstillväxt", vilket bl.a.  skulle innefatta arv. De konservativa vänder sig bestämt mot detta: det skulle nämligen vara "substansbeskattning"  vilket uppenbarligen är väldigt fult. I stället vill man satsa på förvaltningsreformer. Då stöter man emellertid omedelbart på en orubbar klippa i form av ett av sina egna medlemsförbund. Det mäktiga tjänstemannaförbundet - vars mångåriga ordförande vi ser ovan-  motsätter sig nämligen med all kraft varje form av reform eller förändring i de nuvarande strukturerna.

Österrike är i stort sett oregerbart pga sin korporativistiska struktur: yrkes- och branschförbund liksom fackföreningar har enorm makt och kontroll och deras representanter i riksdag och regering sätter alltid sina egna intressen främst och långt framför samhällsekonomiska eller -politiska hänsyn. Ett talande exempel är skolan där det mäktiga lärarförbundet effektivt blockerar varje försök till reform av den föråldrade struktur som skapades för länge sedan i ett helt annat samhälle.

Till detta kommer den federala strukturen som en förlamande hämsko (om man kan säga så). De 9 provinsguvernörerna (fördelade på (s) och (ÖVP) ) har en oerhörd makt speciellt inom sina respektive partier och kan som regel alltid få gehör för sina specialintressen. Ingen regering kan regera som inte har fullt stöd från guvernören i Niederösterreich (ÖVP) och Wiens borgmästare (s) .

Så situationen är alltså efter mer än 10 år fastlåst. Man verkar kunna enas om höjd moms på blommor och teaterbiljetter. Ett förslag om höjd skatt på hundfoder stoppades omedelbart ner i lådan - det skulle ha framkallat en revolution i Österrike. Ett lovande grepp verkar också vara att skattebelägga det momsbefriade öl som bryggeriarbetarna får köpa på sina arbetsplatser.

Om reformen kan genomföras skulle det innebära att en genomsnittlig löntagare skulle få kanske €50 mer i månaden, Det kan nog behövas, speciellt om man  vill köpa blommor till högtidsdagar eller gå på teatern någon gång. En öl efter jobbet vill väl bryggeriarbetarna heller inte avstå från. Då kommer femtiolappen väl till pass.


*  I den meningen att det skulle innebära ytterligare avsteg från de överenskomna målen. Samhällsekonomiskt kunde det däremot vara en god idé.

Bocken som trädgårdsmästare

Ingves inför en minimal "negativ" ränta. Samtidigt säger han att det kan bli mycket värre - det kan bli nödvändigt att ytterligare öka på minusräntan eller hur man skall uttrycka det. Såvitt jag förstår är ju ett sådant uttalande helt kontraproduktivt: det kommer att späda på deflationsförväntningarna och alltså få rakt motsatt effekt än den man tänkt sig. Varför skulle vi konsumera eller investera nu om vi kan räkna med att priserna faller ännu mer i framtiden?

Den negativa räntan kommer naturligtvis i någon form att drabba bankens kunder. Kombinera detta med kraven på amorteringar av bostadslån, slopande av ränteavdrag osv. Ur samhällsekonomisk synvinkel är ju detta snarast ett självmordsförsök - sadomonetarism som gått över styr skulle kan kunna säga. ("50 nyanser av Ingves" kanske - nej den borde nog barnförbjudas...)

Penningpolitiken har överhuvudtaget nått vägs ände. För att få fart på konjunkturen och därmed sysselsättningen skulle en aktiv och kraftig finanspolitik behövas. Men den Magdalenska (aka Borgska) krona-för-kronapolitiken tillåter inte detta. Så får det bli som det blir.

Jag önskar att ordet "talibaner" inte vore så grymt och blodbesudlat eftersom vi behöver ett ord av samma styrka för att beskriva de trettiotalsfundamentalister som styr över den ekonomiska politiken i Sverige och i en stor del av Europa.

Nytt andetag på Euroflarn

Det har varit ont om aktivitet på Euroflarn en ganska lång tid. Vi får se hur det blir framgent: just nu står två potentiellt viktiga händelseförlopp i fokus: det grekiska valet och ECB:s planerade stödköp av statsobligationer. Om Syrizapartiet vinner - kanske rent av får egen majoritet - beror allt på hur övriga EU-länder kommer att hantera situationen. Mycket panikmakeri - mest från Merkel och Juncker - har förekommit. Men i grunden är ju den politik partiet förespråkar i stort sett den som en stor skara av progressiva ekonomer och politiker sedan länge förordat som alternativ till den trettiotalmässiga åtstramningspolitiken.  Men att ett land skulle  klara det i Alleingang är kanske inte speciellt troligt. Hoppas man behåller huvudet kallt. Men om politiker i stil med Schäuble, Alexander Stubb eller på sin tid Anders Borg får ange tonen i europeisk politik kan det gå riktigt illa.

Jag noterar att den numera välkände Thomas Piketty erbjudit sig att fungera som rådgivare åt Syriza.
(My mistake: skall vara spanska systerpartiet Podemos)

ECB:s Quantitative Easing  är ju en åtgärd som borde vidtagits för länge sedan. Utanför Europa -särskilt i USA- har denna politik lyckats och märkligt nog har inget av de katastrofscenarios som det är så roligt att måla upp inträffat. Framgången är dock ingalunda garanterad - framtidstro och förhoppning är de viktigaste förutsättningarna och där brister det naturligtvis ordentligt. Men å andra sidan behöver man inte frukta några negativa efterverkningar. Det fåtal konservativa ekonomer som fortfarande lever kvar i tyskt 1930-tal lär få sina förhoppningar grusade. Det enkla sambandet mellan penningmängd och inflation har sedan länge förpassats till fablernas värld. Utom hos Ingves och hans gelikar då.

På hemmaplan noterar jag att regeringen haft besök av Rumäniens socialminister. Visserligen försäkrar hon med eftertryck och utan att bli motsagd att det absolut inte förkommer någon diskriminering av romer i Rumänien. Men för säkerhets skull har man ändå kommit överens om en hel del "ramverk", "samordningsåtgärder", "informationsutbyte" och andra fina grejer.

Ja då löser det väl sig sent omsider för det ökande antal med människor som jobbar som tiggare på Stockholms gator. Det passar ju bra så att det blir plats för de invandrare från Norge och Danmark som förbjudits att utöva sitt näringsfång där.

Att fru Plumb och hennes svenska kollegor jobbat som bin med att åtgärda problemen förstår man ju när man läser att hon absolut inte haft tid att gå utanför dörren till konferenslokalen där hon haft chansen att möta en del av sina icke.diskriminerade landsmän. Men det fick väl inte plats i ramverket.

Måste England betala eller inte?

Inte mycket nytt har tillkommit om det jag skrev nedan under rubriken Fler problem för Cameron??  Emellertid skriver i dag Die Presse litet mera explicit: Europaparlamentet förkastade in tisdags förslaget till ett snabbförfarande som skulle ge London möjlighet att erlägga sin uppräkning av EU-avgiften "på avbetalning." Nu måste Storbritannien betala hela beloppet den 1/12 skriver tidningen. Det var ju just detta som framkallade Camerons vredesutbrott tidigare (se min text David throws a tantrum).

Men bäst att trots allt ta det hela med en nypa salt. Märkligt nog verkar nyheten i denna form endast finnas i österrikisk press. Såvitt jag kan finna ingenting från England, de europeiska nyhetsportalerna eller EU-parlamentet. Däremot rapporteras om en irriterad reaktion över att ingen överenskommelse träffats i rådet om budgeten för 2015 eller om medel för obetalda räkningar. ˮWe cannot understand how the Council can have spent so much more time on dealing with its own problem [i.e. redistributing member states’ GNI-based contributions] than on delivering a budget for the EU as a wholeˮ  säger parlamentets rapportör för budgetfrågor. Irritationen är påtaglig.

Men det finns troligen en rationell förklaring för finansministrarnas annars obegripliga sölande och brist på kompromissvilja. Kommer man inte överens om en budget för 2015 kommer EU månad för månad få en tolftedel av budgetbeloppet för 2014. Det skulle i och för sig innebära en viss besparing för de nationella budgeterna.

EU:s ministerråd är inte längre ett samarbetsforum utan en nationalistisk huggsexa. Det är inte utan att man frestas att instämma med Guds ställföreträdare på jorden som i sitt tal inför parlamentet bl.a. menade att "The great ideas which once inspired Europe seem to have lost their attraction, only to be replaced by the bureaucratic technicalities of its institutions,"

Orsaken till allt detta är naturligtvis det fundamentala paradigmskifte i ekonomisk politik som skedde genom det allmänna accepterandet av Reagan/Thatcherdoktrinen och som i Sverige fått sitt uttryck i Borg/Anderssons krona-för-kronafars. Det stora dramat som svensk buskteater.

Fler problem för Cameron??

Breaking news: Enligt ett par tidningsartiklar skulle Europaparlamentet idag ha förkastat den avbetalningsplan för de brittiska reviderade betalningarna till EU-budgeten som Rådets finansministrar tidigare kommit överens om.  Det vore ju en sensation som säkert skulle få biverkningar. Emellertid förefaller uppgiften enbart komma från en österrikiske ledamot Paul Rübig (ÖVP) och har inte bekräftats från annat håll när detta skrivs.

Bäst alltså att ta det med en nypa salt eller så. Finansministrarna sammanträder f.ö.den 17/12 för att försöka komma överens om budgeten för 2015 där det också föreligger stora meningsskiljaktigheter mellan parlament och råd.

Watch this space!

EU-Budget-Europaparlament lehnt Teillösung für London ab

Budgetstreit :EU-Parlament blockiert britische Ratenzahlung

Margot + Fredrik = sant?

Margot Wallström fnyser litet åt de Europaparlamentariker från s och mp som röstade emot den nya EU-kommissionen. Ett litet längre citat: "Vad kan jag säga, de måste ju rösta som de vill. Men jag undrar kanske om de tänkte hela vägen? Jag tror att de ibland tänker att de är i en liten bubbla." Det verkar var ett utslag av samma krokiga tänkande som Reinfeldt (och Borg) gav uttryck åt när de kallade vissa parlamentariker "förvirrade" och "illojala" därför  att de röstat annorlunda än den officiella svenska linjen i budgetfrågan. (Se också min text: Varför Reinfeldt inte vill att vi röstar i Europavalet.)

De svenska regeringsledamöternas attityd är förvånande och skrämmande. Kanske är de bara ovana vid att det folkvalda parlamentet fått mera handlingsfrihet och också visat kraft och vilja att utnyttja denna. Parlamentet är, och skall vara, en motvikt till Rådet. Att kräva "lydnad" mot nationella partier eller riksdagens EU-nämnd går stick i stäv mot EU:s institutionella struktur. Ett rent hyckleri blir det om man samtidigt beklagar sig över "demokratigapet" inom EU.

På siten VoteWatch har man numera utomordentliga möjligheter att följa enskilda ledamöters och partiers och partigruppers röstande i olika frågor. Då finner man faktiskt att de svenska ledamöterna ofta är "rebeller" (VoteWatch terminologi) mot sina partigrupper just därför att de i stället lyssnar till rösten från Stockholm. Men det förekommer ganska ofta att man rebellerar åt andra hållet, dvs i enlighet med parlamentsgruppens rekommendationer även när dessa inte följer den svenska modellen.

Nu tycker jag iofs precis som Wallström att de fronderande ledamöterna sitter i en nationell bubbla och inte förmått lyfta blicken mot det europeiska samarbetet. Som exempel kunde man ha tagit socialdemokraten Guteland som också var kritisk framför allt till enskilda kommissionärer. Varför hon trots detta röstade "ja" framgår av en utmärkt artikel på Europaportalen. Synd bara att hon skrev på svenska - den hade varit värd en vidare läsekrets, även inom Kommissionen.

Låt oss hoppas att det bara var ett litet initialt snedsteg från Wallström, "sympa' et toujours naïve" som Brysselkorrespondenten och bloggaren Jean Quatremer kallade henne.

Däremot tycker jag att det är helt OK att Wallström ställer sig kritisk till idén att Reinfeldt skulle kandidera som FN:s generalsekreterare. "Nej, jag spekulerar inte om det. Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?" När jag först lade märke till sådana rykten tog jag för givet att det var ett grovt skämt  men uppenbarligen är det något som vissa kretsar i Sverige tar på fullt allvar. Wolodarski är upprörd:  hur kan man säga så om en man som varit statsminister och detta i Sverige!!! "En av våra mest folkkära politiker genom tiderna" skriver en kommentator. Några andra internationella kvalifikationer eller erfarenheter än att ha varit Camerons trognaste supporter har väl knappast Reinfeldt. I det vidare internationella sammanhanget räcker inte den "Me and Dave"-strategi som sedan många år varit ledstjärnan för svensk EU-politik särskilt långt.

Ur elden i askan

Att nyliberalismen är ondskefull var en insikt som endast långsamt blev klar för mig. Visserligen misstrodde jag redan från början en del konkreta yttringar av ideologin men tänkte att begrepp som "frihet", "valfrihet", "egeninitiativ", minskad byråkrati  osv. väl ändå var fina saker som väl så småningom skulle färga av sig på den förda politiken till allas vårt bästa.

Vi vet hur det gick. Ett grundskott mot den samhälleliga solidariteten. Rövarkapitalismen fick fritt spelrum även inom den gemensamma sektorn. "Valfriheten" utmynnade på många håll i oöverskådligt kaos. Första steget mot avskaffande av allemanrätten ("socialism..inskränkning utan like i äganderätten") togs genom att strandskyddet i praktiken upphävdes.Ekonomisk politik ersattes av kamreraraktigt krona-för-krona resonemang som hämtat ur "Lyckoslanten".  Bidrag till ungdomsarbetslöshet från EU:s fonder togs inte emot av rent bokföringsmässiga skäl.

Men har Sverige nu hamnat ur askan i elden?Väl knappast eftersom det väl  trots allt är bättre att vara korkad än att vara ond. De nedskärningar i budgeten som föreslås drabba svenska kulturinstitutioner speciellt utomlands får väl återföras på ren okunskap och oförstånd. Möjligheten finns väl att de tas tillbaka eftersom opinionen blivit så hård. Nedläggningen av "Terminologicentrum" (tidigare Tekniska Nomenklaturcentralen) är väl ett skolexempel. Man kan se hur färskingar i  budgetförberedelserna skakar på huvudet och tänker: "vad är det här för onödig byråkrati? Inte behöver vi ett centrum för terminologi, den får väl var och en klara på egen hand,Man kan ju alltid kolla på Wikipedia. Bort med det. 4 miljoner inbesparade!" (Tips till regeringen: vill ni spara på det här området lägg ner regeringskansliets Klarspråksgrupp som verkar ha som enda syfte att tala barnkammarspråk med medborgarna. Se min text Språkexperternas dolda värderingar.)

Via EU-bloggen blir jag uppmärksam på en debattartikel på Europaportalen  där fyra ledamöter av EU-nämnden protesterar mot en neddragning av anslagen till "Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) och EU-information”. Att just de borgerliga ledamöterna av EU-nämnden kräver en "kunskapsbaserad EU-politik" får väl också ses som en välförtjänt pik åt Löfvéns taffliga uppträdande i nämnden där det gällde att få mandat för en svensk linje i klimatförhandlingarna. Någon vidare "kunskap" om EU och EU-politik vittnade inte det uppträdande om precis.

Det räcker med att ta en titt på SIEPS website för att inse hur oumbärlig deras verksamhet är för kunskapen om EU både för politiker, media och allmänhet. Genom sin specialkompetens är SIEPS också en särskilt viktig remissinstans för europapolitiska och EU-relaterade utredningar och lagförslag.

Mikael Dambergs slentrianmässiga underskrift av Cameron brev till Malmström om behovet av investeringsdomstolen i frihandelsavtalet med USA får väl också räknas in i den allmänna klantigheten. Kanske blir det regeringens linje men den bör väl i så fall beredas ordentligt och diskuteras både i EU-nämnd och riksdag. Men liksom Per Bolund anser Damberg tydligen att "regeringen det är jag."

Som sagt: det är bättre att vara korkad och klantig än att vara ond. Men driv det inte för långt!


(Disclosure: Er krönikör har arbetat med SIEPS och publicerat ett par studier åt institutet. Men det borde vara preskriberat nu)
(Not: Inlägget hade ursprungligen en mera Danteinspirerad rubrik men den här är kanske litet snällare.)