Europa - Cameron 26 -2.

För ett par timmar sedan röstade EU:s stats- och regeringschefer med rösterna 26 mot 2 att nominera Jean-Claude Juncker  till posten som nästa ordförande i Europeiska Kommissionen.

Däremot är Juncker därmed inte vald  till kommissionsordförande. Denne väljs nämligen av Europaparlamentet. Teoretiskt sett kan valet där gå i annorlunda riktning eftersom vissa politiska partier kommer att ställa krav på Juncker och Kommissionen för att stödja honom. De europeiska socaldemokraterna har t.ex. redan antagit en lista med 50 sådana krav. Svenska miljöpartister (och socialdemokrater?) har förklarat att de inte kommer att stödja Juncker dock inte pga av att man inte gillar honom (vilket man iofs inte heller gör) utan för att de tycker att Reinfeldt har skött affären dåligt.

Vissa svenska politiker (ganska många faktiskt) verkar uppträda lika bisarrt som Cameron.

Det förefaller dock osannolikt att Juncker inte skulle få ihop den nödvändiga majoriteten.

Värt att notera är förstås att Reinfeldt och Rutte ändrade sig i sista minuten: man ville naturligtvis inte stå där ensamma med Cameron och Viktor Orban, den senare en regeringschef som andra inte vill ta i med tång pga av hans systematiska angrepp på demokratiska principer.

Vad Cameron egentligen vill är svårt att förstå. Varför andra länder, speciellt Merkel, till varje pris verkar vilja hålla UK kvar i Unionen är ännu svårare att förstå. Man säger att hon behöver Englands stöd för att stärka den inre marknaden. Det verkar ihåligt.

I själva verket vore det s.k. Brexit en typisk win-winsituation. Det står ju överväldigande klart att Englands befolkning med stor majoritet vill gå ut. En vänskaplig skilsmässa skulle innebära stora fördelar: det finns ingen anledning att tro att inte ett fristående England skulle beviljas samma villkor som de s.k. EES-länderna, t.ex. Norge.  EU:s budget skulle krympa något men mindre än man skulle tro eftersom den s.k. brittiska rabatten som nu finansieras av övriga medlemsländer skulle bortfalla. Det skulle säkert också innebära att rabatterna till Tyskland, Holland, Österrike och Sverige (ja!) skulle tas bort. Dessutom måste ett fritt England liksom Norge, Schweiz och andra betala en viss avgift för att få deltaga i den inre marknaden. Storleken får man förhandla om.

Fördelarna ligger i öppen dag. England får som man vill och integration och samarbete i Kärneuropa skulle kunna accelerera sedan den största hämskon eliminerats.

Jag skall  (troligen) skriva mera ingående om allt detta senare men har redan nu svårt att undertrycka skadeglädjen över den enorma prestigeförlusten för DN -ledarsida och särskilt Gunnar Jonsson ("Stoppa Junckergänget!";  "Och i Juncker-frågan borde alla beslutsamt ställa sig bakom Cameron" plus allt snack om en "kupp" från det demokratiskt valda parlamentets sida).

Det är sant att makten i EU nu i någon mån förskjutits från hemliga överläggningar i Rådets, troligen rökfyllda, rum till de parlamentsledamöter som valts direkt av folket i Europa. Men detta var förutsett redan i Lissabonfördraget och borde inte ha kommit som en överraskning. Att inflytandet från den supernationalistiska politik som tyvärr tagit överhanden i de flesta av Europas länder nu i någon mån kanske kan reduceras av ett parlament som ofta visat sig kunna anlägga vidare perspektiv är ju bara att välkomna.