I slutstriden inför den engelska EU-omröstningen hopas fasansfulla föraningar och förutsägelser om kataklysmer och katastrofer från alla möjliga sidor. Allting kommer att gå åt skogen om den andra sidan vinner. (BBC sammanfattar debatten satiriskt så här: http://www.bbc.co.uk/programmes/p03w4n08 )
I Sverige är opinionen enad som aldrig förr. Aldrig har Sverige haft en bättre vän än England som stöttat oss i alla lägen. Och om England skulle gå ur EU blir konsekvenserna för Sverige fruktansvärda. Allting stannar upp.
Det är väl andemeningen i en kort artikel av Birgitta Ohlsson och Lotta Edholm i DN: "Brexit skulle slå mot Stockholm". De båda damerna understryker att England är Sveriges fjärde och Stockholms största exportmarknad- "Jobb och företag står på spel" menar man.
Medvetet eller omedvetet faller man här på det simplaste tricket som används av både förespråkare för och motståndare mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Man låtsas helt enkelt som om alla ekonomiska relationer skulle upphöra bums vid ett ev. utträde. Men så blir det naturligtvis inte just därför att EU och England är så viktiga marknader för varandra. Det är som om WTO och andra frihandelsavtal inte alls finns. Och hur kommer det sig att vi kan handla fritt med USA och Japan som mig veterligen inte är medlemmar av EU? Det där är bara käbbel som Löfven skulle ha sagt.
Sen skulle svenska företag enligt skribenterna inte få tillgång till kapitalmarknaderna i London för sina investeringar. Även detta vet vi ingenting om. Men vid en ev. Brexit skulle med säkerhet Frankfurt segla upp som en fullgod ersättare.
Det finns en myt om att Storbritannien är Sveriges bästa vän i EU. Det är helt enkelt inte sant. Ta er några minuter och läs "Varför gråter Stefan Löfven över att kunna slippa Camerons Toryregering som stoppar S-politik i EU?" ur bloggen Om Europa. Men inte heller på andra områden har någon kunnat definiera konkreta sakfrågor där Sveriges haft nytta av sin blinda lojalitet mot Storbritannien. Men det är klart: "They spik inglisch you no" -ett skäl så gott som något.
Min bestämda uppfattning är att det förslag till fördrag som man kommit överens om och som omröstningen egentligen skulle gälla men som nu har totalt glömts bort skulle ha mycket mer förödande verkningar på det europeiska samarbetet än någonsin en Brexit.
onsdag 1 juni 2016
torsdag 12 maj 2016
Tillbaks till trettiotalet?
Ni får ursäkta om jag tjatar en del om presidentvalet i Österrike - man kan kanske inte begära att det skall intressera svensk press och allmänhet särskilt mycket. Men om den första valomgångens resultat skulle bekräftas i den andra och landet får en president från postfascistiska FPÖ kan det få konsekvenser långt utanför det lilla alplandets gränser.
I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet. Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.
Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap. 'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".
Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.
Vi har hört den förut...
I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.
Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.
I vänsterliberala Der Standard skriver den erfarne kommentatorn Hans Rauscher en artikel med rubriken (min översättning) "Med Hofer tillbaks till trettiotalet?" Den ledande presidentkandidaten Hofer har förklarat att han kommer att avsätta regeringen om den inte inom ett år genomför de 500 sparförslag som Riksrevisionen rekommenderat. Men kan han det? Rauscher visar ett författningen utan tvekan ger presidenten denna rätt även om bestämmelsen aldrig använts tidigare. Men en sådan regering måste ju trots allt ha stöd av en majoritet i parlamentet. Ett nyval med en absolut FPÖ-majoritet är inte längre bara en feberdröm utan fullt möjligt. Troligare är dock att något av de gamla regeringspartierna, SPÖ eller ÖVP, ställer upp som stödparti. En sådan diskussion pågår redan för fullt i båda parterna även om man då ser sig själva som "senior partner" - något som blir mycket svårt att uppnå med nuvarande väljaropinion.
Hofer har redan uttalat sig för att få till stånd en folkomröstning om den italienska provinsen Sydtyrolens ("Alto Adige") statstillhörighet. "Sydtyrolare, er hembygd är Österrike" utropade han i ett tal 2015. Associationerna till Hitlertidens "Heim ins Reich" ger sig automatiskt. Nyligen har han föreslagit att ge sydtyrolare österrikiskt medborgarskap följande exemplet från Orban som ju velat ge ungerska minoriteter i Slovakien och Rumänien fullt ungerskt medborgarskap. 'För båda dessa herrar och deras meningsfränder gäller det att befria sina "Volksgenossen".
Hofer vill f.ö. ge österrikiskt medborgarskap också till sudettyskarna, förmodligen avser han den lilla minoritet som fortfarande finns i Tjeckien.
Vi har hört den förut...
I samband med Haiders begravning skrev jag ett längre inlägg med rubriken Statsbegravning för en fascist där jag bl.a. hänvisade till Robert Menasses analys av FPÖs politik jämförd med austrofascismen, den rörelse under kansler Dollfuss och Schuschnigg som föregick Anschluss. Med endast lätt förändrad terminologi ("Heimat" i stället för "Blut und Boden" osv.) är parallellerna skrämmande.
Mardrömmen ter sig ibland svindlande nära.
torsdag 5 maj 2016
Another one bites the dust?
Diskussionen efter det österrikiska presidentvalets första omgång har i huvudsak präglats av uppgivenhet och hopplöshet. De båda statsbärande partierna, socialdemokrater (SPÖ) resp. de konservativa (ÖVP) ligger i stort sett i ruiner: som jag skrev nedan brukar de två tillsammans få ca 80 % av rösterna i ett presidentval. Den här gången blev det en andel på strax över 20 %,
Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz, den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer. Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.
Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.
Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt" land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.
Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...
Anledningen till FPÖ:s storartade framgång får naturligtvis till stor del sökas i samma riktning som framgångarna för SD, Front National, AfD, Wilders, Sannfinnländarna och andra vilken också lett till högernationalismens maktövertagande i exempelvis Ungern och Polen. Men i Österrike tillkommer det i stor utsträckning välgrundade politikerförakt som det mångåriga samregerandet lett till. Föråldrade strukturer (delvis nedärvda från austrofascismens korporativistiska ständestat), ovilja och oförmåga att pröva nya samarbetsformer, kvarlevande Parteiproporz, den federala och decentraliserade maktfördelningens järngrepp över stat och regering har lett till att partiernas enda seriösa målsättning blivit att försöka behålla poster, befattningar och ställning på olika nivåer. Att väljarna då vänder sig till FPÖ ("som säger som det är") eller samlas kring mer eller mindre populära oberoende kandidater är inget att förvåna sig över.
Förruttnelseprocessen har nog gått längst inom ÖVP men den märks mest hos SPÖ som verkar helt renons på planer, strategier och personalresurser för att komma ur krisen. En oroande tendens är att efter valet ledande SPÖ-politiker, en tidigare regeringschef och flera provinsguvernörer börjat mer eller mindre klart antyda att det är dags att omvärdera samarbete med FPÖ. Det är andra tider nu säger t.ex. förre regeringschefen Vrantizky som tidigare i hårda ordalag förklarat att samarbete med FPÖ vore absolut omöjligt och dessutom klart fördömt det tabubrott som provinsguvernören i Burgenland gjorde sig skyldig till genom att gå i koalition med FPÖ.
Att man på lägre nivåer inom ÖVP ser samarbete med FPÖ som enda möjlighet att behålla makten är klart (jämför m i Sverige!). Kombinerat med ett troligen lågt valdeltagande i andra omgången och regeringspartierna upptagna av självbeskådande ter sig möjligheten för en FPÖ president i Österrike ganska stor. Denne sitter då över nästa parlamentsval och kan få en avgörande roll när det gäller regeringsbildningen. Eftersom hans parti har mycket stora chanser att bli största parti ter sig möjligheten av en FPÖ-ledd regering allt mera sannolik. Konsekvenserna av detta kan bli förödande för Europa eftersom det då kommer att finnas åtminstone ett "västerländskt" land vid sidan av Vysegradländerna (och Frankrike?) där nationalism och främlingsfientlighet kommer att vara de styrande principerna.
Presidenterna Trump och Putin har naturligtvis inget emot att se spillrorna av ett europeiskt samarbete...
söndag 24 april 2016
Presidentval i Österrike
En snabb reaktion på resultatet av dagens presidentval i Österrike. Presidenten har huvudsakligen ceremoniella förpliktelser men dock inte enbart, Framför allt har han eller hon en viktig roll vad gäller regeringsbildningen. Presidenten bestämmer vem som först skall erbjudas uppgiften att försöka bilda regering. Med hänsyn till det parlamentariska läget kan detta bli en mycket grannlaga uppgift nästa gång. Presidenten kan också vägra att godkänna enskilda statsråd vilket också kan få stor betydelse. Vidare har presidenten faktiskt en "moralisk" roll och kan uttala sig med auktoritet i viktiga politiska frågor, Ett par gånger har det hänt att presidenten under sin första period fått så stort stöd i befolkningen att ingen har ansett det var lönt att nominera någon motkandidat för den andra valperioden.
Den nu avgående presidenten, f.d. socialdemokraten Heinz Fischer, är mycket väl ansedd i de flesta kretsar. Hans hustru Margot är f.ö född i Sverige med svensk mor och österrikisk far - utom äktenskapet eftersom Sverige under kriget slaviskt följde de tyska Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap mellan judar och "arier". "Stockholmsäktenskap" kallade hennes fader detta i sin utomordentligt intressanta självbiografi om åren som flykting i Sverige.
En litet lång inledning. Resultatet av dagens val får anses som sensationellt låt vara att tendenserna varit klara ganska länge. Överlägsen segrare blev den kandidat som postfascistiska FPÖ ställt upp, med 35 % av rösterna. På andra plats kom förre partiledaren för De Gröna, men nu oberoende, med 21 % och på tredje plats en oberoende kandidat med 19 %. Regeringskoalitionens kandidater (Socialdemokrater och Konservativa) fick båda 11 %.
Normalt sett brukar regeringspartierna kandidater tillsammans få ungefär 80 %. Den hör gången fick man alltså 22 %, dvs klart mindre än segraren och var och en för sig klart mindre än de oberoende kandidaterna. Klarare kan väl befolkningens politikerförakt och missnöje med den koalition som med sina cementerade åsikter omöjliggjort varje reform- och utvecklingsarbete under en lång tid. Båda regeringspartierna, men främst de konservativa, är egentligen endast valorganisationer för olika intressegrupper och fackliga och näringslivsorganisationer som enbart värnar om sina specifika intressen. Så är t.ex. välbehövliga reformer på skolans område helt omöjliga pga av det järngrepp som lärarfacket med utbildningsministern i spetsen har över regeringen.
Nu blir det en andra valomgång om 4 veckor mellan de två toppkandidaterna. Normalt borde väl "tvåan", professor van der Bellen, kunna räkna med en stor del av de oberoendes röster och socialdemokraternas. Men frågan är om detta räcker speciellt som man förmodligen kan räkna med ett rekordlågt valdeltagande i trötthetens tecken. Ovisshet råder också om de konservativa väljarnas inställning.
Utgången är synnerligen viktig den hör gången eftersom man får räkna med att FPÖ blir största parti vid nästa parlamentsval. En FPÖ -president skulle naturligtvis göra allt för att få fram en FPÖ-ledd regering vilken kan lyckas eftersom Österrike redan haft en ÖVP/FPÖ regering. Österrike skulle då bli det första "västeuropeiska" landet som slår in på samma politik som Ungern, Polen och Front National. Vad detta kunde betyda för det europeiska samarbetet kan man bara spekulera om.
Möjligen återkommer jag till detta ämne när mera analys från Wien föreligger.
Den nu avgående presidenten, f.d. socialdemokraten Heinz Fischer, är mycket väl ansedd i de flesta kretsar. Hans hustru Margot är f.ö född i Sverige med svensk mor och österrikisk far - utom äktenskapet eftersom Sverige under kriget slaviskt följde de tyska Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap mellan judar och "arier". "Stockholmsäktenskap" kallade hennes fader detta i sin utomordentligt intressanta självbiografi om åren som flykting i Sverige.
En litet lång inledning. Resultatet av dagens val får anses som sensationellt låt vara att tendenserna varit klara ganska länge. Överlägsen segrare blev den kandidat som postfascistiska FPÖ ställt upp, med 35 % av rösterna. På andra plats kom förre partiledaren för De Gröna, men nu oberoende, med 21 % och på tredje plats en oberoende kandidat med 19 %. Regeringskoalitionens kandidater (Socialdemokrater och Konservativa) fick båda 11 %.
Normalt sett brukar regeringspartierna kandidater tillsammans få ungefär 80 %. Den hör gången fick man alltså 22 %, dvs klart mindre än segraren och var och en för sig klart mindre än de oberoende kandidaterna. Klarare kan väl befolkningens politikerförakt och missnöje med den koalition som med sina cementerade åsikter omöjliggjort varje reform- och utvecklingsarbete under en lång tid. Båda regeringspartierna, men främst de konservativa, är egentligen endast valorganisationer för olika intressegrupper och fackliga och näringslivsorganisationer som enbart värnar om sina specifika intressen. Så är t.ex. välbehövliga reformer på skolans område helt omöjliga pga av det järngrepp som lärarfacket med utbildningsministern i spetsen har över regeringen.
Nu blir det en andra valomgång om 4 veckor mellan de två toppkandidaterna. Normalt borde väl "tvåan", professor van der Bellen, kunna räkna med en stor del av de oberoendes röster och socialdemokraternas. Men frågan är om detta räcker speciellt som man förmodligen kan räkna med ett rekordlågt valdeltagande i trötthetens tecken. Ovisshet råder också om de konservativa väljarnas inställning.
Utgången är synnerligen viktig den hör gången eftersom man får räkna med att FPÖ blir största parti vid nästa parlamentsval. En FPÖ -president skulle naturligtvis göra allt för att få fram en FPÖ-ledd regering vilken kan lyckas eftersom Österrike redan haft en ÖVP/FPÖ regering. Österrike skulle då bli det första "västeuropeiska" landet som slår in på samma politik som Ungern, Polen och Front National. Vad detta kunde betyda för det europeiska samarbetet kan man bara spekulera om.
Möjligen återkommer jag till detta ämne när mera analys från Wien föreligger.
torsdag 7 april 2016
Laat de poppetjes dansen!
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
laat de poppekens dansen
eertijds was de Pruis in't land
en nu de kale Fransen,
Hop Marjanneke, stroop in't kanneke,
Hop Marjanneke Jansen
Igår, onsdag, genomfördes en av de mest groteska folkomröstningar som ägt rum på mycket länge. Genom namninsamling hade yttersta högern och yttersta vänstern i skönt samförstånd lyckats få en "rådgivande" folkomröstning till stånd om huruvida det holländska parlamentet skulle ratificera EU:s samarbetsavtal med Ukraina eller inte. Avtalet har varit i kraft sedan slutet av förra året och godkänts av alla medlemsstaters parlament, inklusive Hollands. Holland har emellertid inte ännu ratificerat avtalet och får väl svårt att göra det efter folkomröstningens resultat.
Men jag menar demokratin måste väl få segra? Om vi antar att antalet röstberättigade i medlemsländerna förhåller sig som befolkningen storlek hade 3.3 % av de röstberättigade inom EU möjlighet att delta . Eftersom valdeltagandet var ca 32 % innebär det att ca 1.06 % av de röstberättigade i EU faktiskt deltog och av dessa var det 64 %, dvs 0.68 % av alla röstberättigade inom EU som röstade "nej" till avtalet.
Alltså något mer än en halv procent av EU:s väljare har sagt nej till att ratificera associeringsavtalet med Ukraina.
Nu är det ju klart att om en total folkomröstning verkligen skulle ha ägt rum hade utfallet blivit helt annorlunda. Men hur? Å ena sidan politikerförakt, EU-skepsis, immigrationsfobi, å andra sidan den starka välviljan mot Ukraina efter Maidan, delvis inspirerad av russofobi men numera dämpad av avslöjanden av korruption och allmän oförmåga att organisera samhället. Omöjligt att veta även om en rimlig gissning kunde vara att en majoritet av EU:s befolkning inte skulle vilja ha detta avtal just nu. Men hur som helst är det orimligt att låta frågan avgöras av en handfull holländare som lockats av politiker som öppet medger att de inte alls bryr sig om Ukraina utan bara har som syfte att skada EU.
En intressant detalj i sammanhanget är ju att om de som röstat "ja" i stället hade avstått från att rösta så hade förslaget förmodligen fallit genom att kravet på 30 % valdeltagande inte hade mötts.
Panikklockorna ringer genom EU och t.o.m. en så sansad bedömare som Libérations Quatremer börjar tala om "Nederxit". Sant är att ett holländskt utträde skulle vara oändligt mer förödande för EU än en Brexit. Brittiska anhängare av Brexit har f.ö.säkert fått en extra skjuts av resultatet av omröstningen i Holland. Liksom Putin.
Några relevanta länkar:
Holländsk folkomröstning är inte (heller) demokrati. (Med exempel på andra meningslösa folkomröstningar i EU-sammanhang.
Why the Dutch referendum on Ukraine is a joke.
GeenPeil zoekt kiezers die willen stemmen
Ze delen weinig, behalve een diepe afkeer van Europa (Om hur socialister, högerextremister och "Djurens parti" finner varandra i hat mot Europa.)
Niederlande stimmen über EU-Abkommen mit Ukraine ab, (Bl.a.med underrubriken: "Putin kommer att jubla över ett "nej".)
A Stalking Horse for Nexit
Les Pays-Bas au bord du "Nederxit"?
tisdag 8 mars 2016
Europavänner för Brexit
Jon Worth, välkänd brittisk eurobloggare numera bosatt i Berlin skriver ett inlägg "The EU referendum will not improve UK-EU relations, so federalists and progressives outside the UK should advocate Brexit."
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna. Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"
Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.
De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.
tisdag 1 mars 2016
Staten det är jag...eller du?...eller---
Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)