måndag 16 mars 2015

Jag måste skratta (i mjugg)

Läser just en artikel i SvD med rubriken De finanspolitiska sparivrarna börjar omvändas. Ännu en ekonomijournalist märker att vinden håller på att vända och arrangerar sin kappa därefter. Även Per Lindwall som han heter menar att "bland många ekonomer har [detta] varit en självklarhet" dvs att spar-och åtstramningspolitiken är kontraproduktiv och motverkar sina syften.Lindwall gör dessutom en häpnadsväckande upptäckt: nämligen att "en balansräkning har två sidor och någons skuld dyker definitionsmässigt alltid upp som en fordran på någon annans balansräkning".

Jag har tidigare inlägg raljerat över Dagens Nyheters och Aftonbladets  drastiska kursändring i dessa frågor. Det gläder mig naturligtvis men man måste ju fråga sig varför denna störtskur, eller i vart fall duggregn, av syndabekännelser kommer just nu när åtstramnings-och krona-för-kronapolitiken i stor sett bara omfattas av ett antal, tyvärr dock mäktiga, regeringschefer som grundar sin analys på teorier från 1930-talets Tyskland.

Men vinden har ju som bekant en förmåga att vända sig och risken är väl att vi snart är tillbaka i det Borg-Andersson-Schäubleska pardigment. Om jag säger så.

fredag 13 mars 2015

Inte vara stygg mot Maduro!

Europaparlamentet antog i dagarna med överväldigande majoritet (384 mot 75) en resolution som uppmanade Venezuelas regering att omedelbart släppa alla som fängslats vid fredliga protester mot regeringen. Man uppmanade regeringen att skapa ett tillstånd där människorättsaktivister och oberoende NGO:s kan arbeta fritt, oavsett politiska åsikter. Att oppositionen utsatts för villkorliga arresteringar och attacker under ett valår skulle kunna skapa tvivel om valprocessens legitimitet ("could cast doubt on the legitimacy of the electoral process").

Konservativa, liberaler och socialdemokrater stödde resolutionen. Kommunister, euroskeptiker och extremhögern röstade nej och, efter diverse hick-hack, även De Gröna!

Tittar vi på hur de svenska parlamentarikerna röstade framkommer en litet märklig bild. 13 ledamöter röstade "ja", däribland konservativa och liberala. Tre av fyra miljöpartister röstade också "ja" - detta i strid mot partigruppens rekommendation. Detsamma gällde vänsterpartiets representant och -hör och häpna- Sverigedemokraternas två ledamöter.

Ingen röstade "nej". Däremot - och det är väl det märkliga - röstade inte mindre än 7 ledamöter inte alls! Det var hela den socialdemokratiska gruppen med Marita Ulvskog i spetsen. De fick sällskap av Christofer Fjellner  (m) och Max Andersson (mp). Fjellner kanske tryckte på fel knapp precis som han gjorde när det gällde omröstningen om kvinnor i företagsstyrelser. Max Andersson är en känd eurofob som i Sveriges riksdag lade ner stor energi på att förhindra användadet av  EU-symboler. (EU är bara en internationell förening bland många andra - Röda Korset, Internationella Meterologorganisationen och så och behöver inte betonas speciellt.)

Dessa av folket direktvalda representanter vågade alltså inte uttrycka någon uppfattning i frågan. Om man haft den ståndpunkten att Parlamentet inte skulle lägga sig i Venezuelas politik kunde man ha röstat "nej" eller "avstått" från att rösta. Det var f.ö. på sin tid den olycksaliga "Junilistans" taktik. Men då hade man riskerat att dra på sig kritik  medan man genom att inte delta inte kan beskyllas för att ha haft några olämpliga synpunkter.

(Ni kan studera röstningen på alla ledder hos VoteWatch Europe)

Är deflationen bra för dig?

Vill dra uppmärksamheten till en artikel av Daniel Gros med titeln Why Deflation is Good News for Europe från 11/3. Gros är chef för det kanske mest renommerade Europaforskningsinstitutet, Center for European Policy Studies, EPC, i Bryssel.

Tvärt emot conventional wisdom menar Gros att energiprisernas förfall får gynnsamma effekter (utöver givetvis de uppenbara i form av minskade kostnader för företag och hushåll) genom att underliggande inflationstendenser p.g.a ökade lönekostnader döljs och därmed gör centralbankerna mindre benägna att höja räntan - något som Federal Reserve annars redan börjat muttra om. Det finns alltså  större möjligheter för löneökningar utan att skrämma upp räntehökarna. Gros påpekar också att BNP-deflatorn* och nominell  BNP fortfarande ökar vilket medför ökade statsinkomster även om konsumentpriset sjunker. I allt menar han att en deflation kan skapa en mycket angenäm miljö med låga räntor, en gynnsammare eurokurs och ökade realinkomster pga sjunkande oljepris. Speciellt kommer detta att gynna krisländerna.

Intressant läsning som, som sagt, går på tvärs mot det mesta som skrivs. Men frågan är hur länge den grundläggande förutsättningen om låga oljepriser kommer att gälla.  En viss stabilisering är redan märkbar och om de ömt spirande återhämtningsskotten visar sig växtkraftiga kommer väl efterfrågan och pris att öka. Speciellt som ytterligare produktionskapacitet slås ut, t.ex. i Lybien.

Intressant också att Gros anser att centralbankerna ligger och lurar på att höja räntan vid första bästa tillfälle. Det är nog en realistisk bedömning och visar återigen på den enorma klyftan i betraktelsesätt mellan de som tittar på den reala ekonomin och de som lever i den fablernas värld som skapats av penning- och räntepolitik.


* Litet tekniskt men BNP-deflatorn är ett implicit prisindex som omfattar hela ekonomin och produktionen medan Konsumentprisindex (KPI) endast beräknas på de privata konsumtionen. Riksbankens inflationsmål avser KPI och det är också det som du och jag kommer i kontakt med när vi går och handlar. När man talar om "deflation" är det också vanligtvis KPI som avses.

onsdag 4 mars 2015

"Idiotisk debatt" - uppdatering av nedanstående

När jag läser Karin Petterssons kolumn i Aftonbladet " Äntligen slut på en idiotisk debatt" måste jag småle för mig själv. Men det är inget elakt leende utan ganska varmt och inkluderande. Men Karin, varför "kom du inte ut" tidigare när jag kände mig så ensam?

"Debatt" f.ö.  har jag inte märkt mycket av. Jag minns Magdalena Anderssons jämranden om hur Borg "förstört statsfinanserna" och hur svårt det nu skulle bli att uppnå överskottsmålet. (Kan inte låta bli att än en gång länka till Magnus Bards fantastiska teckning som jag publicerade med hans benägna tillstånd.) Men det blir ju "mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga" (Lukas 15:7).

måndag 2 mars 2015

(Alltför) sent skall syndarn vakna...

För sent skall syndarn wakna,
Der ingen morgon är,
Der skall han ewigt sakna
Den nåd han spillde här.

Franz Michael Franzén 1819

Två artiklar om den ekonomiska politiken från senaste veckan tilldrar sig mitt ohöljda intresse. I DN skriver Johan Schück att "Regeringen måste våga öka utgifterna – men inte höja skatterna." Schück summerar den nuvarande penningpolitikens resp. finanspolitikens impotens (räntevapnets trubbighet resp. krona-för-krona-ideologin). Men, skriver Schück till min förvåning, det behöver inte vara så. Både riksbank och regering borde släppa en del av de nuvarande restriktionerna och öka de offentliga utgifterna utan att samtidigt höja skatterna. Någon risk för riskabel ökning av skuldbördan finns inte: den offentliga bruttoskulden ligger långt under EU-kraven och nettoskulden är i det närmaste obefintlig. Schück avfärdar både krona-för-kronaideologin överskottsmålet som otidsenliga.

Schück går så långt som att påpeka att man kan låna i Riksbanken  ("trycka pengar") och dela ut dem t.ex. i form av ökade barnbidrag. Att vi inte lever över våra tillgångar utan långt under vad som faktiskt är möjligt säger han avslutningsvis.

Well, I never...Schück är en av de mest konservativa och doktrinära ekonomijournalisterna i Sverige - alltid på den konventionella visdomens sida och ovillig att ge minsta lillfinger till något som kunde snudda vid ekonomiskt lättsinne. Och så nu detta!

Ännu roligare är en artikel i Sv.D. av Per Lindwall: "De finanspolitiska sparivrarna börjar omvändas" därför att han också vågar sig ut på det moraliska och fílosofiska planet. Nu får vi plötsligt veta att sparpolitiken i Europa  "byggts på en blandning av moraliska och ekonomiska argument".  Han härrör de moraliska argumenten från de ortodoxt lutherska länderna i Nordeuropa (inkl. Tyskland). Han avfärdar mycket av ideologin som "retoriska tvångströjor"  och här är jag tvungen att citera ett långt stycke ur hans text: "De grundades i förre statsministern Göran Perssons finanspolitiska doktrin från 90-talet om att den som är satt i skuld inte är fri. Fortsatte med arvtagarens Anders Borgs från moseboken inspirerade lag om att alla statsutgifter, oavsett vad de används till, ska finansieras krona för krona. Och nu med den sittande finansministern Magdalena Andersson som från samma bok plockat fram drömtydaren Josef och hans varningar för tomma lador."

Om ni ursäktar: jag vet inte hur många gånger  över åren jag påpekar att det Perssonska ordspråket är helt irrelevant för modern samhällsekonomi. Det var relevant när det myntades i början av 90-talet då ekonomi och statsfinanser körts i botten av oansvariga regeringar och okontrollerade avregleringar som dragit in Sverige i ett  ekonomiskt moras. Men den tiden är sedan länge förbi, inte minst genom Perssons insats som finansminister.

Märkligt nog skriver Lindwall att "bland många ekonomer har detta varit en självklarhet". I så fall har de varit märkligt tysta om denna självklarhet. Det har väl i stort sett endast varit Krugman och Stiglitz som yttrat sig - i Krugmans fall dessvärre kopplat till en oresonlig aversion mot den gemensamma valutan.*

Om "självklarheten" kunde börja sprida sig till ledande politiker i Europa vore det naturligtvis ytterst välkommet men troligen alltför sent. Euroländernas behandling av Grekland under de senaste veckorna - det envetna fastbitandet i förlegade doktriner med rötter i 1930-talet förnedrar de grekiska förhandlarna. Inget gott kan komma av detta: sina pengar lär man inte få tillbaka och stor risk för okontrollerbar anarki i Grekland när befolkningen börjar förstå att den regering de röstat fram inte kommer att kunna uppfylla något av de löften de valts på. Man driver både Grekland och Cypern närmare den ryska intressesfären, något som naturligtvis är gefundens fressen för Putin i det nuvarande läget. Till detta kommer den moraliskt överlägsna attityd som demonstreras av Stubb, Rutte, Tusk m.fl. och framför allt Schäuble som just läxat upp Grekland för deras "dåliga uppförande".

Jag tillåter mig att hänvisa till de artiklar jag skrivit om den ekonomiska politiken i Sverige under det senaste året:

Mjölkflickorna Anders och Magdalena 27/2 2014. (Om hur Sveriges ekonomiska situation framställs som "god" fast balansbristerna är stora och uppenbara).
Försiktiga färdkamrater 12/3 2014. (Om hur ett par svenska ekonomer tassar på tå runt överskottsmålet).
Allting som du kan kan jag göra bättre...3/6 2014 (Om debattnivån mellan Borg och Andersson + ett väldigt kul videoklipp)
The evil that men do...(och kvinnor också om de får en chans)  6/7 2014. (Om hur regeringen av rent bokföringsmässiga skäl avstår från EU-bidrag till arbetslösa ungdomar).


* I ett ögonblick av eftertänksamhet skrev dock Krugman att han just kommit på att den ekonomiska skillnaden mellan USA:s stater var lika stor som mellan Eurozonens medlemsländer och att den gemensamma valutan (alltså dollarn) ju trots allt fungerade.